Du har vacklat

du har fallit

men har inte legat kvar

I snårblåst har du rest dig

-för du var ett älskat barn

Och du vet

du kommer snubbla

kommer falla om igen

Alltid reser du dig åter

ser vart stigen leder hän

All den kärlek som de gav dig

är en styrka du nu har

Det är arvet från din barndom

-för du var ett älskat barn

Jag är citatfascist. Jag tror att det är en yrkesskada från mitt svensklärarjobb. Brukar skriva en massa citat på skolbloggen, men har inte gjort det på min egen. Fast nu kan jag bara inte låta bli. Känner för ett litet vänligt ett:

"Vänlighet och kärlek är smittsammare än någon sjukdom"

/ Toyohiko Kagawa

Först nu har man fått sätta ner tjocka rumpan. Det värsta med att börja jobba är inte själva jobbet, det är faktiskt rätt kul, utan det är det där jag tidigare skrev om: alla rutiner och allt det där andra som skall göras runtomkring och som man nu får göra när arbetsdagen är över.

Laga mat, handla, ta hand om tvätten, lämna/hämta ungar på träning osv osv. Under sommarlovet hade jag faktiskt glömt hur mycket det är hela tiden, men jag har ju å andra sidan laddat batterierna rätt rejält. Dock må jag säga att ett familjeliv i kombination med ett heltidsarbete inte direkt innebär oceaner av dötid. Det är inte så att jag har några större problem med sysslolöshet. Jag vet att det är lika för alla. Alla heltidsarbetande mammor. Och pappor, förmodligen (fast jag har ingen erfarenhet av den rollen, men i dagens jämlika samhälle lär det väl inte vara någon större skillnad...) Så här har det varit i alla år (åtminstone sedan jag fick barn) men jag hade tydligen under sommarlovet glömt det...

Och man ska kanske inte klaga. Jag vet att många är utan jobb nu i dessa tider och jag skulle naturligtvis inte byta ut ungarna för allt i världen. Jag får vila när jag blir gammal! Kanske kommer man sakna den här tiden då, åren när det gick i ett, full rulle...

Viktigt dock att också fylla på med energi i form av så't man verkligen tycker om. Själv har jag upptäckt att jag har ett enormt skrivarbehov, så den här lilla stunden framför datorn när jag reflekterar och kopplar av är värd otroligt mycket. Då skippar jag hellre TV:n. Dessutom försöker jag promenera en timme varje dag. Inbillar mig att jag sover bättre då, dessutom är det så himla skönt att gå fort, fort, fort (gillar tyvärr inte att springa), ösa på med musik i lurarna eller prata av sig med bästa väninnan.

Skulle dock behöva komma igång med styrketräning igen, så jag får lite fason på döfläsket. De endorfinkickar som styrketräning ger är ju så underbara; kroppens egna naturliga knark. Får ta mig i kragen och köra igång.

God natt.

Semestern är över, för mig har sommaren satt punkt här. En smula vemodigt, kanske, men var tid har sitt.

Började jobba idag. Det vore kanske lite underligt om jag påstod att jag hellre arbetade än hade semester, men jag kan faktiskt säga från hjärtat (till er som inte börjat jobba riktigt än) det va gött å komme tillbaka.

Alla dessa f-bannade rutiner (eller vad säger du, SpiderMom?!) kan man ju förvisso vara utan, men det var riktigt kul att träffa kollegorna igen. Säkert har vi alla "världens bästa arbetskamrater". Mina vänner är ju alltid de bästa för mig. Och dina vänner är de bästa för dig. (Annars skulle de kanske inte rimligtvis vara dina vänner...)

Så jag kan nog från hjärtat påstå att de bästa av kollegor finns på Åsfjärden i Grums. Go'a, glada, förstående och intelligenta. Jag är alldeles för lyckligt lottad.

Sommarens sista suck...

Nyss hemkommen från ett par dagars tur till Dalarna. Vi har släkt däruppe och min dotter har dessutom tävlat i friidrott i Leksand.

Jobbångesten har lagt sig. Jag är priviligierad nog att tycka om mitt lärarjobb, har nog i alla år (inte varje dag, men åtminstone i stort) tyckt att jag haft det bästa jobb man kan få. Stressigt och kämpigt emellanåt, men ungdomarna är så härliga och ger så mycket energi. Fast de kommer inte riktigt än...

Trist bara med alla dessa morgnar. Vill helst bara slappa fram till lunch. Men... man måste ju anpassa sig och vara så god och åtminstone försöka somna i tid. Men behöver kanske inte stråla som solen på morgnarna, men man bör ju åtminstone vara någorlunda närvarande. Kaffe är min stora räddning, utan detta svarta guld vet jag inte hur det hade gått.

Ruskigt vad tiden går. Det slog mig när jag var uppe och träffade Dala-släkten. Mina barns äldsta kusin börjag gymnasiet nu. Igår kväll satt vi och diskuterade gymnasieskolor. Och så nyss, så nyss, satt man med sina vänner och diskuterade blöjor, amning, inskolning på dagis.

Nu är ju inte mina barn riktigt i gymnasieåldern ännu, men jag vet ju hur fort det går. Det är hemskt egentligen. Känns som om man inte riktigt hinner med; skolavslutning, sedan som efter en liten grisblink är hela sommaren över... Stanna jorden! Jag vill hoppa av!!! :)

Faluröda stugor med vita knutar, lugnt men blått vatten (fast med en iskyla utan dess like) frid, fröjd, lugn och ro. Det är något speciellt med dalaskogarna, här får jag ro. Det känns som om tiden stannar till när man kör igenom vissa små samhällen. Här återgår vi till förra sekelskiftet!

 Och denna sjungande, mysiga dialekt! Shoppinggalna Bea har dessutom lyckats göra sig ett riktigt bra skofynd i Leksand, både till mig och flickan!

Hej och hå, säger jag, med hälsning från härliga dalmasar och kullor.

Jag har aldrig sett ljuset

som denna vår

för vintern som gick

 var ovanligt svår

Så bittert och kallt

har det varit i år

men nu kommer värmen

för nu är det vår

...är min bästa väninna.

Nu har hon kommit hem från semestern, lilla Lena, så nu är det frid och fröjd igen. Tillsammans flyttar vi berg, du och jag, det har vi alltid gjort. Åt oss kan folk smålé, vi vet vad vi har ändå. (Och vi smålér tillbaka åt dem...)

Jag vet inte vem som skulle promenerat arton varv med mig kring Kroppkärr om inte du fanns. Vet inte vem som skulle skrattat med mig som du och jag vet inte vem som skulle ha lyssnat för trettiosjunde gången på min säregna historia om hur knepiga män egentligen är... eller sagt att jag är vacker, fast jag vet att jag egentligen ser ut som en blek risborste.

F-n, du är värd din vikt i guld, Lena. Jag är så fruktansvärt glad att jag har dig.