Velade länge fram och tillbaka.

Sabaton är i min lilla stad, nu i denna stund. När jag var ute och promenerade tidigare idag hade de redan byggt upp scenen. Jag har flera vänner som är där nu.

Men för min del var vädret ett alltför osäkert kort, i kombination med att 500 kr är mycket för en fattig lärare och en enda kväll. I regn är allt förstört, då de är utomhus, i en vacker sensommarkväll hade det däremot kunnat bli alldeles alldeles... ååå... jag hittar inte ordet. Underbart känns inte rätt för en hårdrockskonsert.

(Jag tror inte Sabaton beskriver sig själva som underbara). :)

Det hade kunnat bli ett jäkla ös och en riktigt kul kväll. Så blir beskrivningen bättre.

Jag får nöja mig, det här året, med att lyssna på dem så här och i öronen när jag tränar.

Förresten: Posttraumatisk stress - hualigen, det behöver ju inte ens vara så till sin spets draget som krig; förlossningar, bilolyckor och allt möjligt kan ju ge hemska men om man inte tar det hela på allvar.

Vårt inre är en komplicerad historia.

Skolan har hunnit komma igång och det är kul men hemskt mycket i min virriga hjärna.

Helg igen och den här helgen njuter jag alldeles extra, för vi har så lite inbokat, bara en match för sonen. Jag älskar sådana här helger då man har almanackan tom och bara kan göra exakt vad som faller en in. Bara promenader och träning- det är lyx för mig och jag får ladda mina energireserver.

Jag har städat undan en hel del under veckan som gick, så jag slipper det, puh... sååå skönt att slippa ha ett bombnedslag att ta tag i på lördagen! Nu börjar det ju bli mörkare på kvällarna, vilket jag faktsikt tycker är ganska mysigt. Kura ihop sig i soffan på kvällarna med katter och stearinljus är verkligen inte helt fel.

Och skönt med lite tid bara till min lilla familj, som numera består av fyra personer, kan man nog säga, eftersom jag har en svärson också. Ja, han är definitivt en del av vår familj, och jag är så glad att min dotter valt en så trevlig grabb! En riktig toppenkille, men det är å andra sidan inte så konstigt, min tös är ju en toppentjej själv. Hoppas det håller, men jag vet... jag har nada med det att göra.

Tjugo i fem säger jag God Morgon till världen.

Jag är kvällsmänniska, går sällan till sängs före midnatt. Stendöd när jag ska upp halv sju, men det går an, bara jag fått fötterna ur sängen.

Jag förstår mig inte på människor som går till sängs vid tio- halv elva. Jag gjorde det igår kväll, så "ska" man ju göra, det är duktigt att vara kvällstrött och morgonpigg. (Min kropp har dock inte lyssnat på denna moralpredikan.)

Men vad händer då?

Jag vaknar halv fem på morgonen- redo att börja dagen och det är tre timmar kvar till jag ska åka till jobbet.

Så jag funderar på hur jag klokast ska utnyttja den här tiden, kan ju inte ligga och bara stirra i taket i flera timmar. Känner för att ta en morgonpromenad, men det är lite mörkt. Städa så man får undan lite och frigör tid till helgen kanske?

Låter vettigast.

Mycket redig husfru idag, det är inte var dag. Mina barn är inte vana att ha en mamma som kvittrar upp och bakar hembakt bröd till frukost. Önskar att man varit en sådan typ, men det är knappt så jag hör väckarklockan när den ringer, jag är ett lik vanligtvis på morgonen, det är min vanliga rythm.

Med förhoppning om en fin, alldeles vanlig onsdag!

Helg igen. Och hjulet är igång. Spinner på. Det jobbigaste med att börja jobba igen är inte själva jobbet, utan allt runtomkring. Puh... helgerna blir så fullspäckade. Sååå mycket som ska hinnas med. När man var barn kunde man inte föreställa sig hur mycket arbete som krävs för att ett hem ska fungera. Även om jag fick lov att hjälpa till med disk och strykning, städade väl lite också. Men när man är ensamstående mamma... det är något hela tiden. Och nu gäller det för mig att få in den här balansen mellan vila-familj/släkt/vänner-hushållsarbete-träning-jobb-återhämtning igen. Efter semestern. Jag som varit utbränd måste tänka till tre gånger innan jag kör på. Det är lätt att köra på utan att tänka på det medan stressen mal och huvudet värker. Det här samhället vi lever i är ju enormt krävande. Lika för alla kan man ju tänka, men det känns som om vissa människor har oceaner av tid till att umgås exempelvis, andra jäktar omkring som brända illrar (jag tillhör den senare skaran). Kan det inte finnas något mellanting?!

Nu väntar dessutom en tid för mig med mycket nytt rent yrkesmässigt. Jag är gammal högstadielärare, har jobbat en sväng på gymnasiet och nu blir jag till största delen mellanstadiefröken. Jag ska bland annat ha fyror. Så unga elever har jag aldrig haft undet mina 16 år i skolan men det ska bli riktigt roligt att göra något nytt, det känns lite utmanande och det gillar jag så klart. Det är lätt att tro att det är svårare att undervisa på gymnasiet än i lägre årskurser, men så är det inte- tycker jag. Pedagogiken blir mer komplicerad ju yngre eleverna är.

Och jag måste lära mig att prioritera (nu är jag tillbaka i mitt privatliv). Jag kan inte göra allt jag vill, eller känner att folk vill att jag ska vara med på, det hinns inte med på långa vägar. Jag prioriterar de människor som betyder något för mig, allt annat får vara, jag kan inte- jag hinner inte. Jag behöver en del ensamhet också, för att hämta kraft. Helgerna är ju så jäkla korta! Den här helgen har jag tagit mig tid till en kräftskiva med min fina släkt och det var jättetrevligt. (Jag är ju lustig... jag körde, och när jag körde hem i mörkret hade jag helt automatiskt satt på mig mina solglasögon. Tur att inte polisen stoppade mig; de hade med all sannolikhet plockat in mig på drogtest... vilken normal människa kör omkring med solglasögon i mörkret, liksom? Vem mer än jag!?) Jag tänker gå på en kräftskiva till, om ett par veckor, med en av mina närmaste väninnor, sedan hinner jag inte med fler, man kan inte vara överallt samtidigt.

Det här skrivandet är i alla fall guld värt för mig vad gäller återhämtning. Under tiden jag suttit här och skrivit har huvudvärken gett sig.

Jag är galen i katter och har fött upp flera kullar.

En av bilderna föreställer en alldeles nyfödd. Det var en superhäftig upplevelse att vara med vid förlossningarna.

Allt har gått bra- lyckligtvis. Alla gånger.

Men- något tråkigt har inträffat med en av kattungarna. Den lilla svarta (i min morgonrock på bilden), nu sju månader, blev förra veckan så sjuk (den nya ägaren meddelade) att hon tyvärr fick somna in.

Tråkigt, men det är ju så spelets regler ser ut. Eller livets villkor. Ibland går det inte bra. (I övrigt mår alla "mina" nu mera vuxna kattungar bra, mig veterligen. Jag har kontakt med flera av de nya ägarna, de skickar bilder och berättar hur allt går).

Detta skedde bara någon vecka efter att jag kastrerat den sista av mina två honor- så nu är det slut på kattungar i vår familj. Det blev tyvärr för energikrävande i längden. Vi har våra tre vuxna och får nöja oss med dessa stjärnor.

För den här gången; jag kommer säkert göra det igen, någon gång i framtiden, någonstans i livet.

Hihi... =) Så roligt att publicera foton på levande modeller, någon annan på bilden än jag själv.

Jag har nämligen som princip att inte publicera bilder på andra människor- utom möjligen mina barn eller någon närstående jag bett om lov. Det är väl inte så kul att hamna på bild mitt uppe i det jag håller på och nojjar om på min blogg.

Jag är för övrigt så restriktiv jag någonsin kan vara när jag berättar saker där andra människor är inblandade, det är ju jag som valt att skriva. Det händer att jag tar mig in på bloggar där exmän (ofta smutskastade av naturlig orsak), familjemedlemmar och alla möjliga personer fläks upp på ett negativt vis och jag tycker enbart att det ser illa ut.

Den som använder sociala medier till att svärta ner andra människor missbrukar den här fina möjligheten vi har, anser jag, att genom teknikens under sprida våra tankar och åsikter.

Här och nu vill jag en gång för alla dissa alla offentliga skitpratare. Det är lågt.

Vill man prata av sig bör man göra det med stängd dörr och inte inför öppen ridå.

Jag har rent mentalt avslutat sommaren nu. När jobbet kört igång börjar hösten- för mig.

Jag tog samma kvällsrunda som jag tar så ofta jag känner att jag har möjlighet, längs vattnet. Det var några dagar sedan jag hade tid att gå den (jag promenerar alltså) och idag var det plötsligt så mörkt. Vattnet såg svartare ut och inte lika lockande så klart som under de ljumma sommarkvällarna och i fönstren lyste fönsterlampor.

Den har sin tjusning den här tiden med.

Imorgon blir det kräftskiva, som för att verkligen känna av att det är augusti.

Oj... och jag känner av att det är fredagkväll, märker jag nu när jag skriver, Skönt att få uppskatta fredagströttheten igen.

Så det blir inte mycket mer än så här här... Hehe :) ... hade inte så mycket att komma med, men skriva vill jag minsann ändå. Underbara avkoppling!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

     - och det som stänger.

Å... vad jag älskar Boye!

Nu är jag redo. Jag avslutar sommarlovet med lite bowling ikväll, tyvärr är det inget badväder idag. Vi hade tänkt bada, men det fick bli en innedag med diverse förberedelser.

Jag tycker det ska bli skoj att börja jobba nu, faktiskt. Dessa härliga ungar... Det är ju för deras skull vi gör allt det vi gör. Och när jag tänker på alla energiknippen så blir jag bara glad.

Jag fixar det här avslutet. Att sommaren är över snart, lata semesterdagar.

Imorgon börjar jag jobba. Och det känns helt ok.

Förresten: Robin Williams.

Rollen han gorde i "Döda poeters sällskap" (NU BLIR JAG FÖRBANNAD OCKSÅ- NÅGOT HAR HAKAT UPP SIG OCH DET GÅR INTE ATT FÅ BORT DETTA FETSTILTA!) är ju helt gudomlig. Mr Keating tror jag han hette. En lärarförebild. En sådan kollega önskar jag att jag hade, för jag tror inte riktigt jag själv vågat löpa linan ut och bara gå efter mina egna tankar- lite för rädd om min anställning. :(

Nu hörde jag att han tagit sitt liv för egen hand också, så trist. Jag kan bara föreställa mig den smärta han måste känt när han såg döden som ett lindrigare alternativ än livet. Jag kanske inte ska uttala mig då jag förutom min migrän varit rätt förskonad från fysisk smärta, men jag har svårt att tro att någon fysisk smärta kan komma i närheten av det rysliga illamående som en blödande själ ger upphov till. När själen värker och ångesten slår till med full kraft, kvävande och förgörande.

Hoppas han fått frid i själen nu, var han än är. Robin Williams.