Regn i Karlstad idag, men vi får hoppas på vackert väder inför morgondagen, för då ska vi ha loppis, en kollega och jag.

"Tycker ni inte det är pinsamt att stå och sälja en massa saker, tänk om ni ser någon ni känner?!" undrade en annan kollega.

Och jag är väl som jag är, men jag förstår inte alls vad det skulle vara för pinsamt med det- det skulle bara vara roligt att se någon man känner. Vi har så mycket prylar som vi samlat på oss och jag älskar verkligen loppistanken- ÅTERVINNING. Det känns sååå bra att inte bara köpa och köpa, en massa skit som aldrig används- för att sedan bara slänga. Oanvänt. Jag säger inte att det är skit som vi säljer, då skulle vi aldrig sälja det, utan det är bra saker som inte används av oss längre- och då är det bättre att det kommer till nytta någon annanstans. Hos någon som uppskattar det. Haha!!! :) Det är som med gamla ex. De är inga skitstövlar bara för att inte jag längre vill ha dem, men tröttnar man på dem är det klokare och bättre att någon annan kvinna tar över- någon som uppskattar dem. =)

Nu... flera timmar efteråt fattade jag förresten på vilket sätt det skulle kunna vara pinsamt att ha loppis (som den tredje kollegan menade). Jag är inte så snabb, hihi! :)

Det kanske ser ut som om Grumslärarna (nu blir vi ev tre stycken) är så fattiga så vi måste sälja allt vi äger på loppis. Det vore å andra sidan enbart bra, blir kanske en tankeställare för allmänheten: Nu är det verkligen på tiden att lärarlönerna höjs, nu svälter de stackarna! ;)

Det var så ljummet och ljuvligt ute ikväll, så det var helt otroligt.

Syrénerna har slagit ut, och jag var bara tvungen att gå fram och bara luuukta på en lila syrénhäck på vägen. Måste vara en av de mest underbara dofter som finns. Doften rymmer så mycket: Så mycket skönhet och så mycket av den där känslan av förgänglighet; den här tiden, då syrénen står i blom... så kort, så kort.

Nästan lite kusligt. Det går så fort och vi har så brått med allt som måste göras. Så brått att vi nästan bommar allt det vackra, det går oss förbi helt enkelt, medan vi hastar med vardagsbestyren, grunnar över alla problem som måste lösas. Så typiskt oss små människor. Vi fattar nog inte riktigt vad vi har, vi har skallen så full med en massa trams istället. Kanske är det enklare så. Kanske gör det för ont att inse vad som egentligen är betydelsefullt; det är på tok för stort, för ogreppbart. Övermäktigt och svårt att hantera.

 Så det kommer över oss en kort sekund- det är allt vi klarar av.

En kort sekund med näsan i en syrénhäck alldeles utanför mitt hus, innan jag hastar vidare hem- och tar tag i tvätten.

Vi människor är ett lustigt släkte. ;-)

... Och vad jag älskar att skriva <3

Kvinnan är oberäknelig, sa någon till mig en gång och jag får väl hålla med.

Helt plötsigt vaknar jag klockan sex, pigg som en lärka. Brukar alltid vara stendö' på morgnarna annars, men jag upphör aldrig att förvåna mig själv!!! =)

God morgon Världen, det ser ut att bli vackert väder i Karlstad idag så det får bli klänning för min del... jag har inte kommit så långt än, att jag hunnit klä på mig utan sitter här med min ljuvliga kopp kaffe i soffan och iakttar mina tre vilddjur till katter medan de far runt och jagar varandra.

Jag tror jag ska ringa min kollega som jag samåker med och kolla om han vill åka till jobbet lite tidigare idag, jag har massor som ska göras och det är så skönt att få undan saker. Har en del samtal att ringa, men å andra sidan kan jag ju inte börja ringa runt till folk klockan sex på morgonen, misstänker att de skulle bli rätt trötta på mig då.

Aproå att kvinnan är oberäknelig- ja, det är hon minsann, kom jag på ett sämre citat på samma tema:

"Lita aldrig på någon som blöder en hel vecka i månaden utan att dö"

Ja, visst är vi mystiska. Men inte opålitliga för det.

Min dator bara tvärdog så nu använder jag sonens för att skriva.

Så starkt är mitt skrivarbehov... jag ger mig inte, ens för att datorn läger av. Då löser vi det på annat sätt. Fast jag måste så klart fixa min lilla älskade dator- om det går, för på den här kan jag inte lägga in bilder.

Förgrymmat också att jag hann göra ett läxförhör på den trasiga datorn, utan att skicka det till min mail- för nu måste jag göra om det.

Men men... shit happens- och är inte problemen större än så är livet rätt ok.

Det är så otroligt stressande med människor som blir galna över småsaker... finns nog inget som gör mig så illa till mods. Eller, jo, det finns det säkert, men det är mycket olustigt. Det hjälper ju inte att bli galen för att datorn stendog med alla mina bilder och ett nyss färdiggjort arbete- skulle det hjälpa att skrika och svära vore det en sak, men nu gör det ju inte det.

Att höra människor skälla på ungar som av misstag gjort just ett misstag är också vidrigt.

Man vet mycket väl, barn som vuxen, att man inte får spilla mjölk på fina mattan. Man gör det ju så klart inte med avsikt. En helt annan sak om ungen frivilligt ställer sig och häller ut ett mjölkglas, men misstag sker. Av oss alla.

Det är därför vi är människor, med fel och brister- och inte perfekta gudar.

Och det finns ingen som kan tukta en annan människa att bli foglig, man kan inte skälla på någon- för att man inte får kärlek.

Respektera din avbild så lovar jag att du kommer få respekt tillbaka.

Vänlighet föder vänlighet, och kärlek föder kärlek.

"Bästa utvägen är alltid vägen igenom"

Robert Frost

Apropå inlägget nedan (trötthet), fann jag en underbar tolkning gjord av Ellie Stierna av "Fattig bonddräng", känd från Emil i Lönneberga.

 "Så går hela veckan, alla dagar och år

Jag går med min lie och jag plöjer och sår..."

Vilken underbar dag!

Jag vill inte gå in. Vi har planterat en massa på balkongen nu, lite sent kanske, men det har liksom inte blivit av tidigare. Massor: tomater och blommor... jag älskar det där. Vi bor i radhuslägenhet med egen ingång, fast vi har ingen gräsmatta, vilket jag heller inte sörjer- just nu. Allt i livet har sin tid, och här är jag nu.

Usch, på tal om att allt i livet har sin tid... Jag har i samband med min fyrasekelsdag fått lite åldersångest. Än är jag ju inte lastgammal, men o, så tiden svinner snabbt. Lämnar bara minnen bakom sig, men jag får inte tänka så!!!: "Det är ingen idé att leva, jag ska ju ändå snart dö". Liiite pessimistiskt kanske. Däremot gäller det att rikta fokus mot det som är väsentligt i livet. Inte haka upp sig på bagateller, man kan ju inte slösa bort de här åren på dumheter. Det vore ju extremt korkat med tanke på att allt rusar fram så fort.

Nej... Fokusera på det som är vackert, härligt, positivt. Så gott det någonsin går.

Fast den här veckan har jag varit olidligt trött. Nästan inte fattat vad som händer när klockan ringt. Bara segt stirrat framför mig och undrat: "Vad i hela fridens namn är det här som ylar så infernaliskt?!"

Efter en halvtimme typ har jag ju insett att det är klockan som ylar för att jag ska gå upp, och det har varit tunga steg. Tunga, trötta steg, men det har gått i alla fall.

Och nu är det fredag. Och sol. Härligt! =)

"Livet är en saga berättad av en idiot."

William Shakespeare