...tack vare en av mina fina elever =)

Ni vet väl att man lär, så länge man har elever?! ;-)

<3 till alla goa Grumsungar

Arthur Lundkvist:

"Vi kanske inte lever i den bästa av världar, men det är den här som finns."

"Välj dina strider med omsorg."

Källa: vet ej

Att vara konflikträdd är inte samma sak som att bestämma sig för att inte ödsla kraft på fighter där man garanterat kör huvudet i väggen.

Jag skulle hellre kalla det klokhet, än konflikträdsla i det fallet, haha!!! =)

Tvåfrontskrig är också nedbrytande.

(Jag pratar nu i bilder- för den som inte uppfattade det.)

En sådan där dag då jag kämpat mot tröttheten, men nu, halv tolv ironiskt nog "kommit in i andra andrningen" och blivit pigg. Jag och min dygmsrythm!!! :/ Det här kommer jag nog få kämpa med hela livet: Jag har, liksom många med mig en naturlig 25-timmarsrythm, som det kallas (kvällsmänniska) där mina ups and downs är: morgontrött, vaknar till och toppar vid lunch, blir trött under sen eftermiddag-tidig kväll och vaknar sedan till igen framåt senkvällen. Nackdel: Vi sover för lite, då vi inte kan ändra samhällets rythm utan måste upp som alla andra, men blir inte trötta tidig kväll som alla andra. Eller inte "alla andra". Några av oss är ju, som jag, kvällspigga, medan andra är kvällströtta.

En sådan där dag då jag varit trött.

Kom hem sent igår efter föräldramöte (som jag själv haft). Dottern hade gjort mat och vi hade en trevlig kväll efter mötet. Kört på som vanligt på jobbet, sedan promenix med grabben och tittat på fiskegrejer åt honom (som han också köpte) samt ny f-ing laddare till iPhonen (som gått sönder flera gånger, ja... laddaren alltså... dyra är de också, de små busarna)!!! Sedan mat, lite städ och tvätt i torkskåpet än, var tvungen att  varva ner lite vid datorn. Ja, lite högstadiefysik hanns med också, gamla naturvetaren Bea är så klart med och stöttar grabben med fysiken; jag hade femma i fysik när jag gick ur nian, gick NA på gymnasiet, men sedan svängde jag över åt humanisthållet och där är jag kvar.

Min dotter går ju teknikprogrammet, det blir spännande att se varåt min son tar vägen. Jag gissar på naturvetare där med, men det vet man aldrig innan.

(Nu kommer jag vara en pain ita,  en irriterande besser wisser, men jag vill att alla som läser här och nu ska veta skillnad på var och vart, bara känner att jag vill undervisa Dig om det, om Du inte redan visste. =) Var anger där man redan befinner sig. Ett statiskt tillstånd. Vart, däremot, anger riktning. Då är man i rörelse. (Ursäkta- kunde bara inte låta bli!))

Nu måste jag i alla fall försöka få lite sömn så jag är människa imorgon.

Se kommentarer: "Vart blev varåt" :-)

En sådan där dag då jag kämpat mot tröttheten, men nu, halv tolv ironiskt nog "kommit in i andra andrningen" och blivit pigg. Jag och min dygmsrythm!!! :/ Det här kommer jag nog få kämpa med hela livet: Jag har, liksom många med mig en naturlig 25-timmarsrythm, som det kallas (kvällsmänniska) där mina ups and downs är: morgontrött, vaknar till och toppar vid lunch, blir trött under sen eftermiddag-tidig kväll och vaknar sedan till igen framåt senkvällen. Nackdel: Vi sover för lite, då vi inte kan ändra samhällets rythm utan måste upp som alla andra, men blir inte trötta tidig kväll som alla andra. Eller inte "alla andra". Några av oss är ju, som jag, kvällspigga, medan andra är kvällströtta.

En sådan där dag då jag varit trött.

Kom hem sent igår efter föräldramöte (som jag själv haft). Dottern hade gjort mat och vi hade en trevlig kväll efter mötet. Kört på som vanligt på jobbet, sedan promenix med grabben och tittat på fiskegrejer åt honom (som han också köpte) samt ny f-ing laddare till iPhonen (som gått sönder flera gånger, ja... laddaren alltså... dyra är de också, de små busarna)!!! Sedan mat, lite städ och tvätt i torkskåpet än, var tvungen att  varva ner lite vid datorn. Ja, lite högstadiefysik hanns med också, gamla naturvetaren Bea är så klart med och stöttar grabben med fysiken; jag hade femma i fysik när jag gick ur nian, gick NA på gymnasiet, men sedan svängde jag över åt humanisthållet och där är jag kvar.

Min dotter går ju teknikprogrammet, det blir spännande att se varåt min son tar vägen. Jag gissar på naturvetare där med, men det vet man aldrig innan.

(Nu kommer jag vara en pain ita,  en irriterande besser wisser, men jag vill att alla som läser här och nu ska veta skillnad på var och vart, bara känner att jag vill undervisa Dig om det, om Du inte redan visste. =) Var anger där man redan befinner sig. Ett statiskt tillstånd. Vart, däremot, anger riktning. Då är man i rörelse. (Ursäkta- kunde bara inte låta bli!))

Nu måste jag i alla fall försöka få lite sömn så jag är människa imorgon.

Se kommentarer: "Vart blev varåt" :-)

Den här tiden som ligger framför oss har mycket hög mysfaktor.

Det är något speciellt med frisk höstsluft.

Jag minns när jag drog in den allra första luften efter att ha kommit hem med ett nyfött barn. Det var tidig oktober och sååå speciellt, ja, det blir ju gärna det när man har ett alldeles nyfött barn med sig hem, liksom ;)

Jag tycker synd om de kvinnor som inte haft möjlighet att föda på naturligt sätt. När de tvingas föda med kejsarsnitt. Det händer nämligen något mycket speciellt med kroppen i samband med en förlossning... snacka om att kroppen måste skicka ut megaportionen Allan av endorfiner för att man ska stå ut med smärtan av att få ut en unge.

Så allt under de första dagarna med barnet var som magi för mig.

Det är ju magi också, att ha ett helt nytt liv i sina armar.

Att amma- präktigare uppgift kan nog ingen ge mig. Jag gillade verkligen det där. Trots att jag måste sett ut som Dolly Parton; jag är ju redan kurvig innan, och så en massa mjölk i tuttarna PÅ det där, hualigen. Inget fel med Dolly Parton förvisso, men jag trivdes inte så där, rent utseendemässigt. Mjölkkossa. =)

Nu mera är det mysigt att sitta mitt emot min dotter och hennes manlige kamrat, när de sitter på söndagseftermiddagen och jobbar med matte. Tysta, sida vid sida vid mitt köksbord. Jag sitter här, lika tyst vid andra sidan, och skriver. Killen läser till civilingenjör, så mattetalen ser ut som en grekisk uppsats. Nu ska de se på film och jag måste ut och promenera i höstkvällen.

Hösten har hööög mysfaktor. :-)

September.

Det känns som igår.

Bilderna ovan är från september 2009.

Det var så mycket som hade blivit annorlunda då. Så mycket som förändrats. Som om jag tagit mig in i framtiden- och så vips- ändrade framtiden riktning och bilderna där... Det är länge sedan nu. Fyra år sedan exakt.

Det här med tid är så fascinerande. Jag förstår det inte riktigt.

Undrar om någon gör det?

På riktigt alltså. Undrar om någon av oss förstår vad tid egentligen är.

Undrar om någon av oss fattar att det här livet vi fått... Vi tycker att det är lång tid. Tio år sedan- det tycker vi är länge sedan. Mycket hinner hända på tio år. Ett barn hinner födas och börja skolan- och dessutom gå några år. En bil hinner bli värdelös, några rynkor till kring ögonen, möbler blir slitna... En katt hinner bli mormor flera gånger om. Med mera med mera.

Men det är en fis i rymden egentligen. En generation ur historisk synvinkel: ingenting.

Prata evolution och då är inte ens fem generationer särskilt mycket.

Titta upp mot stjärnorna. Det finns hur många som helst. Och här går vi, en kort sekund; små, små människor på en blå planet- för dem som eventuellt ser den på avstånd. En liten, liten plutt som går omkring på den norra delen av den euroasiska plattan- det är jag, eller du- fast vi är så små så vi inte syns.

Vi har delat av och strukturerat upp tiden så att den ska bli någorlunda hanterbar för oss pluttar på den blå planeten.

Gör vi inte det blir allt ett virrvarr och männiksan är en varelse som mår bra av struktur, blir trygg av ordning och reda.

Hanterbar; egentligen bara en illusion- men det blir enklare om vi tror att vi förstår tiden.

Nu väntar den månad som vi bestämt ska vara den första av det vi kallar höst.

September. Det förstår vi.

Läste en blogg om en flicka som är deprimerad, lika gammal som min son, och jag blir bara sååå ledsen.

När man är så ung...

Å andra sidan känner jag mig otroligt hoppfull för hennes del då jag vet att det går att ta sig ur även det svartaste mörker, och denna flicka kommer som ung vuxen att bära med sig en mycket dyr erfarenhet; hon kommer att bli vis som få- det är ju faktiskt så att det som inte dödar, det stärker.

Låter som en klämkäck klyscha, men det är det inte. Vart enda ord är sant. Den eld du gått igen är ENORMT värdefull när du kommit ut hel på andra sidan.

Det gäller bara att lära sig använda elden på rätt sätt. I början kommer man ju ur den lite svart och vidbränd. Inte särskilt stark (i början) naturligtvis. Men man lär sig efter hand att ta vara på erfarenheten, den lärdom man fick av smärtan, och man växer rejält vare sig man vill eller inte av att veta att man fixat det. Att man tagit sig igenom. Sveddrad men hel. I det läget vill man inte vara utan det man upplevt. Man känner sig rent av ödmjukt tacksam och kan unna sig att le i smyg åt de stackare som beklagar sig när de fått ett myggbett. Som tror att jorden går under om de äter en tallrik pasta för mycket. Förvisso är allt relativt och man kan ju inte förringa en annan människas känslor. Om en människa verkligen tror sig vara deprimerad för att hon väger två och ett halvt kilo för mycket är det ju faktiskt hennes sanning och den är så klart inte mindre värd än min.

Däremot känner jag mig tacksam att det jag upplevt fått mig att se livet lite större än så.

Jag är helt enkelt glad just här, just nu- över att få leva och må bra.

Jag sitter här och skriver, lycklig över att finnas till !!! : ) 

Detta trodde jag nog aldrig skulle ske, hösten för tre år sedan. När jag förbannade varje morgon jag vaknade; för att jag ville verkligen inte vakna till ÄNNU en dag av ångest. En ångest så stark att jag inte klarade av att vara stilla (jag var ute och cyklade, som för att liksom komma ifrån mig själv, till och med när snön kommit och det var iskallt ute.) Och denna smärta... En illamående själ smittar av sig på kroppen. Jag hade ont på alla möjliga ställen (psykosomatiska smärtor kallas det tydligen) och jag hade problem med att få ner maten, för jag mådde konstant illa.

Så det där med två och ett halvt kilo för mycket... Det finns större problem. Jag lovar.