Ibland är det skönt när det inte finns något alternativ. Då behöver man inte fundera, inte analysera. Man bara gör, för att man måste.

Ibland är å andra sidan beslutsångest en behaglig form av ångest. Det innebär att man har en valmöjlighet. "Vill jag inte göra det här, har jag möjlighet att välja något annat. Alternativet finns- om jag vill."

Jag sattes härom dagen i en sits där jag blev tvingad att välja. Jag gjorde mitt val och hoppas verkligen inte att jag kommer att ångra mig!!! ;-( DET om något, är den värsta formen av ångest. Att ha haft ett val, men tagit fel väg.

Men det kommer alltid nya tåg.

Så länge det finns liv, finns det alltid möjligheter. =)

Jag älskar det där citatet: "Gör vad du kan, av det du har och börja där du är". Vem har sagt det, tro? Det har jag glömt... någon amerikansk president, kanske?

Det där med att ha fattat "fel beslut" följer mig också i mitt samspel med andra människor.

Vad gäller relationer... ja, det låter säkert underligt, men vid alla fomer av brytning i alla typer av relationer är jag hellre den som blir lämnad än den som lämnar. En brytning innebär i de allra flesta fall en sorg, hur den än må gå till. En gång i tiden har jag ju valt den här personen som vän eller partner, så självklart är det en sorg när relationen dör. Men att vara den som tar initiativet till en brytning... ja, det innebär ett helt annat ansvar och man måste vara sååå säker på sin handling i själva situationen för att verkligen förvissa sig om att det blir rätt. Detta medan den som blir lämnad omöjligt kan tänka "Fattade jag rätt beslut nu?" utan helt enkelt tvingas gilla läget, kan "unna sig" att tycka synd om sig själv och på ett annat sätt känna ilska, vilket ofta är lättare att hantera i jämförelse med skuldkänslor och vemod.

"Varför skulle det vara synd om mig- jag har ju fått min vilja igenom och blivit kvitt den personen i mitt liv."

Riktigt så enkelt är det inte, tyvärr.

De finns nämligen inte mycket som är värre än att veta att man gjort en annan människa ledsen.

Den stenen är tung att bära.

 
Jag är inne på sista semesterveckan. Det känns faktiskt som om den här sommaren varit rätt lång. Känns längesedan vi lämnade kyrkan efter skolavslutningen och det känns JÄTTELÄNGESEDAN vi var på Cypern. Jag är ganska nöjd med sommaren, faktiskt. Det känns som om den uppfyllt sitt syfte: att ge mig tid att ladde batterierna. I samband med min sjukdom för ett par år sedan (tre år sedan jag blev sjuk... sedan höll det i sig ett bra tag...) har jag omvärderat mycket, faktiskt. Jag hade klart undervärderat återhämtningens betydelse: betydelsen av att ladda batterierna. Tidigare förstod jag aldrig att kraften tar slut om man bara öser och öser. Man måste ju ta in energi också, annars är det ohållbart- säger sig självt egentligen.

Jag är inte helt färdig än i min process; den är nog livslång, men en bra bit har jag kommit. Har lärt mig att sorterara bort en del, men jag klarar inte helt att sänka alla krav. Det är svårt, det där, men det är nödvändigt. Sedan finns det en grej jag jobbar på, och det är att förlåta mig själv. Förlåta mig själv för att jag misslyckades, för att jag varit otrevlig osv, istället för att låta det dåliga samvetet gå igång med mastodontkraft.

Destruktivt och svart.

Otillräcklighet känner vi alla ibland, men då gäller det att inte vara för hård mot sig själv. För det hjälper inte. I alla fall är det så för mig. Tvärtom stjäl det av min positiva kraft och energi och ska jag tala i termer av tillräckliget, blir jag väl om möjligt otillräcklig DÅ: om jag går och bär på tung negativ energi. Nej, energin behövs till annat!!!

En annan sak man bör tänka på är att inte låta andra stjäla ens humör. Rent krasst är det faktiskt så att om någon surskalle kommer till mig och börjar skälla, måste inte jag ta åt min av den negativa energin.

Jag kan konstatera "oj, hon var arg" och människan kan i princip skälla hur mycket som helst. Eller han, om det nu är så. Vet jag med mig att jag efter diverse situationers omständighet handlat efter bästa förmåga och utifrån mina förutsättningar, behöver jag inte ta åt mig. Finns ingen anledning att låta någon stjäla ens humör.

Måste sluta... Återkommer. ; )

Jag skriver om drömmar. Nu menar jag inte dagdrömmar och fantasier; verklighetsflykt (som förvisso är underbar, man måste ha DRÖMMAR, visioner, mål). Fast det tänker jag inte skriva om nu. Min dröm är förvisso att bli yrkesförfattare; det kommer ju med all sannolikhet aldrig ske, det vet jag, men på något vis är det ändå kul att hålla drömmen levande!Den sortens drömmar tänker jag inte skriva om just nu, utan nu kommer jag att skriva om sömndrömmar. Jag hoppas, när jag nu skriver ned dem att kunna analysera dem, deras budskap till mitt medvetande jag. För drömmar är ju bearbetningar av den verklighet vi lever i.

Den ena är Bruce Springsteen med i, hahha!!! Detta fick jag fram igår, jag bara kom på det när jag lade in klippet (se nedan)- det är ju så när man drömmer (i alla fall jag) att helt plötsligt kan man få fram en dröm i sitt medvetande, som man inte mindes två sekunder tidigare. Ungeför som en a-ha-upplevelse.

Dröm ett :

Jag kör mellan Karlstad och Grums (som jag gör varje dag) och vid en stor hög bro krockar jag och blir skadad. Jag sitter kvar i den deformerade bilen och bara och väntar. En svart bil kommer bakom mig, stannar och ur kliver Bruce Springsteen av alla människor. Han är svartklädd och på väg till Göteborg, och det känns som om jag vetat att det var just honom jag väntat på, en självklarhet att han skulle komma och hjälpa mig. Det kommer en ambulans som kör mig itll sjukhuset, jag har en vit klänning på mig och av skadan har jag fått en blodfläck på klänningen som bara växer och det ser skitläskigt ut. Springsteen åker med mig i ambulansen som om vi vore nära vänner, fast jag känner ju egentligen inte honom, han bara kom där i sin svarta bil. Han pratar med ambulanspersonalen på engelska och så är drömmen slut innan vi kommit till Karlstad.

Dröm två:

Denna återkommer i princip varje natt, får se om jag skriver "ut den" så har den uppfyllt sitt syfte; gett mig budskapet jag ska ha...

Jag bor hemma hos mamma och pappa, som när jag var barn, fast jag är vuxen och har egna barn, och jag är säkert äldre än mina föräldrdr här i drömmen. Skillnaden är bara att vi bor inte i mitt barndomshem utan i den lägenhet min dotter blev till i. Det finns andar och spöken i min "drömlägenhet" och jag har en speciell förmåga som ingen annan har: Jag kan flytta föremål med blotta tanken. Jag måste gå om hela min gymnasietid av någon konstig anledning och flyttas till en stor skola i Karlstad; flyttar från min barndoms skola. Jag letar febrilt efter en gammal vän i skolan, men det finns tre matsalar och flera restauranger, så under min enda lediga tid (lunchen) är min vän försvunnen. Folk har sett honom, berättar var han är, men jag finner honom aldrig. Och så måste jag plugga mycket hårt, ha gympa (som elev) och det är skittråkigt och i engelska har jag IG.

Hmmm. Spännande attt se om drömmarna fortsätter "tjata på mig" nu när jag satt ord på dem och skrivit ut dem. =)

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det ♥ ♥ ♥

Källa: Gull-Britt (Var hon fått det från vet jag ej)

Det här är en sång, en blomma

Det här är en hälsning till dom fromma

Dom som inte jagar guldet och äran

Dom som ser lyckan i det dom har nära

 Dom som kan leva en dag i sänder

Utan oljade tungor och blodiga tungar

 Dom som inte alltid letar efter spänningen i natten

Dom som kan leva på luft och vatten

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar

Det här är en sång, en blomma

Till dom som inte är så tomma

Dom som aldrig patrullerar Gamla Stan

Eller snortar i sig drömmar runt Karlaplan

Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera

Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera

Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar

Det här är en sång, en blomma

Det här är en hälsning till dom fromma

Dom som kan bygga och bygga och bygga

Och resa sig med solen och känna sig trygga

Som inte schackrar och dealar i en blåfrusen ström

Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn

Som inte vill vara en av ringarna på vattnet

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar

Apropå vår egna svenska stjärna, "Uffe".

Den amerikanska förebilden går ju inte av för hackor, heller.

Den här kan man inte lyssna på en enda gång för mycket.

Springsteen är verkligen urtypen av manlighet för mig.

Sååå mycket karl på en gång, inte så dum att titta på =)

Det har hänt både tråkiga och roliga saker i mitt liv; de tråkiga har jag ingen anledning att gå in på här, men de roliga kan jag berätta om.

Jag känner mig lite sliten, bara, men det gör man ju ibland. Lite sådär urlakad...

Vänliga människor skrev jag som rubrik. Det är härligt med sådana. De har så mycket igen av det. Jag kan själv prata från hjärtat, om människor jag möter, hur man plötsligt mjuknar för dem som är vänliga. Goa. Jämfört med surkärringar och gubbar som går och skäller och surar. Klagar. Det blir en spiral av det, åt vilket håll man än vänder den. Vänlighet föder vänlighet. Som resulterar i ännu mer vänlighet. Och tvärtom, så klart.

Som att så ett frö. Plantan växer och man får helt enkelt MER av plantan. Och man får den planta man själv har sått. Det är svårt att gå tillbaka till affären och klaga, om man själv sått ett surt frö.

"Min planta är sur och vresig. Jag vill ha en ny."

:/

Har kalasat ordentligt den här helgen, i alla fall. Idag i underbara Liljedal, käkat bara spanskt och gott.

Igår hos en gammal vän, vars liv just har börjat. (Som det sägs, och jag hoppas det är sant!!!) Alltså att livet börjar vid 40. Mitt liv är med andra ord snart igång, hihi!!!=)

I alla fall var det sååå trevligt att träffa ett helt "gammalt" Åsfjärdengäng. Alltid kul att hålla kontakten, det var en rolig tid, det där. En gammal kamrat sa något som värmde mitt hjärta: "Du är en riktigt go' människa. Det är inte så vanligt att träffa sådana människor." Hon är för övrigt också en fin människa och jag blev jätteglad för det hon sa (Hon har förmodligen slagit an den där go'strängen hos mig, sått det där fröet av vänlighet i mig, som jag pratade om ovan). Trist bara, att så mycket missförstånd ska uppstå i denna värld, som borde vara den bästa av världar. För det måste väl vara missförstånd som leder till att det ändå finns så mycket tjafs bland oss mänskliga varelser. Missförstånd och avundsjuka. Där har vi roten till mycket skit. Egocentrism, heter det så? Det är väl också en bov för lycka och harmoni.

Nåväl: Jag vill önska en natt fylld av skön sömn i alla fall. Jag är tröööött.

Inläggen kom i fel ordning. Här är del 1 om allas vår älskade (hatade) rockpoet. (se nedanstående inlägg)

Sista sommarlovsveckan.

Det vore ju bara fy och skam om en hel sommar, med lov och hela faderullan, fick passera utan ett enda inlägg på Beabloggar om "min" älskade gamle rockpoet. Ja, "min" får stå inom citattacken för han är ju vår allas. Dock inte lika älskad av alla. Han är kontroversiell, Uffe. Inte lika älskad av alla, som sagt, men han går inte obemärkt förbi. I princip alla svenskar har nog en åsikt om Ulf Lundell. Han är inte typen som bara finns där, liksom. Som man säger "ja, han är väl bra" om. Endera tycker man ILLA om honom ; Skriver dåligt (han har ett fruktansvärt dåligt språk skulle väl mina svensklärarkollegor säga, och jag har inget att sätta emot här, språkbruket är inte det bästa, men INNEHÅLLET uppväger det i hans böcker och i hans låttexter tycker jag språkbruket är bra, faktiskt), gammal alkoholist och hans romantiserade kvinnosyn är väl inte politiskt korrekt alla gånger.

Men han skriver RÄTT IN i mitt hjärta. Och inte bara mitt. Han är ett geni tycker jag och många många andra.

Och varför vi som älskar det han gör, gör det... ja, älskar det alltså... behöver jag inte ens motivera. Det säger sig självt. Han är helt enkelt enastående.

Lite härlig litteraturhistoria (för det garanterar jag: Om hundra år läser barnen i skolan Lundell på litteraturhistorien. Här är lite av hans biografi):

Oj... Här kom del II. Blev fel ordning.

Se ovanstående först!