Usch, vilket aggressivt inlägg jag skrev imorse. En riktig argbigga. När jag läser igenom det nu verkar jag helt osympatisk som person, ju... Åsikter om allt och språkpolis. Jag är inte riktigt så hemsk i verkligheten, men ibland har jag uppenbarligen mina aggressiva stunder. Fast argbiggor är jag gentligen inte så förtjust i.

Och argbiggor är jobbigare än griniga gubbar, av någon anledning. Tur att jag är kvinna. Vilket h-vete att stå ut med dessa hormoner, PMS och hela faderullan, tätt inpå sig. Hade jag varit man hade jag varit homosexuell. Om jag kunnat välja. Män är tjugo gånger enklare än kvinnor att ha att göra med, mig själv som argbigga inräknad.

Jag sov skitdåligt inatt, för övrigt- och det mesta har gått fel idag. Så j-a klantigt att skicka sms till fel person, har gjort det två gånger på bara någon vecka... Det är tur att vi snart får sommarlov så skallen får vila sig lite; uppenbarligen finns det inte mycket kvar där nu..:( Men ont ska den göra... den där tomma bollen. Det är nog stressen som släpper nu, med semester i sikte.

Firade Du Sveriges nationaldag igår?

Den är trevlig, men min familj firar den inte nämnvärt.

Jag är lite konservativ, men ändå inte. Allt traditionsenligt, med kyrklig skolavslutning osv vill jag ha kvar. Det är bara löjligt, tycker jag, att inte låta skolelever gå i kyrkan. Kristen eller inte- det är en del av vårt kulturarv- och det bör bevaras! Vi bör också få vara stolta över vårt svenska kulturarv; över vår flagga osv utan att vara rädda att bli kallade rasister. Låt oss antirasister återevröra den svenska flaggan istället!!! Låt oss antirasister våga stå för att vi är stolta svennar. Jag trycker inte per automatik ner min kurdiska eller min franska väninna bara för att jag är stolt över mina kristna och svenska traditioner. Någon hejd får det väl ändå vara.

Men jag är inte konservativ vad gäller kungafamiljen. Sverige gjorde sig bättre som republik, menar jag.  La Camillas gamle älskare borde gå i pension och ta familjen med sig. Kungafamiljens roll är utspelad. De verkar förvisso trevliga och jag har inget emot dem egentligen. Vill kungen ha utomäktenskapliga affärer rör det mig 0,0 % i ryggen. Likaså om drottningen fyller hela sig med botox, så att hon till slut varken kan le eller prata. Det påverkar inte mitt välbefinnande för fem ynka öre.

 Tycker bara att de borde abdikera nu- och satsa på vettigare jobb. Jag förstår helt enkelt inte rojalism 2013. En man bakom mig i kassakön sa till sin dotter att de minsann måste fira prinsessan Madeleines bröllop. ??? Vad i hela fridens namn är det att fira? Jättekul att hon gifter sig, förvisso, men varför skulle jag, som inte känner henne, fira det?

Jag kanske bara inte förstår det. Har missat något.

Förresten undrar jag om ordet "abdikera" kom in rätt här. Om jag nu ska komma med ännu fler åsikter, kan jag nämna att det i min värld finns få saker som ter sig så fåniga, som när folk använder ord de inte riktigt behärskar. Är man inte 100 % säker på hur ordet ska användas, gör man klokare i att använda en enklare synonym- som man verkligen förstår sig på. Istället för att säga "konvalesera" (menar konversera) kan man ju kort och gott säga "prata" så slipper det bli några onödiga missförstånd.

Fast som vanligt får man göra som man vill själv.

Och jag förstår mig inte på rojalism 2013.

Det är för övrigt mycket jag inte förstår.

"För Sverige i tiden"

Eller kanske "Med Gud och segerrika vapen"? ;-)

Mamma leker fotomodell.

På väg in på utvecklingssamtal, det sista för Prinsen, på mellanstadiet.

Mitt humör är lågt och jag är Surmusen Beda, men jag vet vad det beror på. Börjar lära känna mig själv vid snart 40 år. Jag vet att jag -av praktiska skäl- varit alldeles för dålig att prioritera egentid och ensamhet den sista tiden- det har varit hektiskt med tillställningar, avslutningar och fester i maj- tidig juni.

Får jag inte tid att ANDAS, vara ensam emellanåt, blir jag grinig. Urvattnad och sur.

Rent generellt är jag nog, för en gångs skull, tämligen kvinnlig i det här fallet. Män och kvinnor, över en kam, skiljer sig åt här. Män hoppar gärna mellan relationerna; de ser det inte som oss kvinnor; vi vill ta hand om oss själva emellanåt, hämta kraft i oss själva. Gemenskap är rolig, men också tärande. Det går inte att bara ösa och ösa, man måste HÄMTA IN med. Och det gör jag i ensmaheten. Rent generellt är vi kvinnor mera noggranna när vi väljer partner och jag tror att rätt få kvinnor hoppar i säng med vem som helst, bara för att ha lite kul. Alla män gör inte så heller, men jag vet att det finns de som gör det. Säkert kvinnor med, i och för sig, fast det är nog inte lika vanligt. Generellt kan också män hoppa in i de flesta gemenskaper- och tycka att det är givande. Jag har ett jobb med människor och det ingår i min yrkesroll att handskas med människor. Det har jag betalt för- och jag tycker om mitt jobb. Men jag kan inte direkt påstå att det är fritid för mig- särskilt avkoppande- att umgås med människor bara för sakens skull. Och just nu har det varit för mycket ett tag.

Jag väljer mina pärlor med omsorg.   

"Du kan smita från ditt ansvar, men du kommer aldrig att kunna smita från konsekvenserna av att du gör det."

Kvällspromenader.

En av sommarens njutningar. I övrigt har jag aldrig varit någon hypersommarbrud. Tycker mer om höst och vår. Vintern avskyr jag.

Våren- när allt spirar. Vaknar upp. Och hösten med hög luft, vackra färger och de efterlängtade myskvällarna med mörker och tända ljus. Böcker och filmer. Jag älskar rusket också- i lagom dos.

Men sommaren... ja, det går väl an. Fast jag solar aldrig- det är jag för rastlös för. I så fall måste jag röra mig samtidigt; fattar inte vitsen med att bara sitta och trycka så svetten lackar. Möjligen om man åker och badar ett tag, det är ju härligt att bli brun förvisso.

Men när semestern går ut på att prestera så mycket roligt som möjligt får jag nippran. Nu SKA vi ha roligt annars är vi inte norris. Hilfe!!! ;-) Jag avskyr när det redan är bestämt att man SKA ha roligt; när det roliga blir ett krav. När jag gifte mig gjorde jag (eller vi, vi var ju två) det inför några enstaka vittnen. Festen skippade vi, reste utomlands istället. Om bröllopet skulle gå ut på att "det här ska vara den lyckligaste dagen i mitt liv" skulle jag få prestationsångest inför mig själv.

För mig är lyckan större i det lilla.

Ett leende genom tårar, eller ett gapskratt mitt i kaoset.

Det är det som är livet- för mig.

Ååå... Staffan Hellstrand har gjort en låt om det här. Ungefär...

... Lundell.

"Lycklig lycklig"

Det är jobbigt att bli äldre, eftersom energin avtar.

Alla pratade om det där; när man är 40, orkar man inte lika mycket som när man var 20.

Fats jag har nog inte insett att jag inte är 20. Det hela blev så uppenbart när jag jobbade på en gymnasieskola. Ibland kunde jag känna att vi i personalen, bara lekte våra roller. (Som när man var liten: "Ska vi leka skola?... Jag är fröken... Vad vill du vara?") Vi var ju egentligen som gymnasieeleverna. Skillnaden var bara att det gått några år och vi hade fått lite mer livserfarenhet. Och utbildning då, så klart. För jag lekte ju faktiskt inte skolfröken. Jag ÄR ju lärare. Men det händer  ingen JÄTTEMETAMORFOS bara för att åren går. Så tror man när man är ung. I alla fall trodde jag det.

 Jag är samma tjej. Fast nu kallar de mig kvinna. Jag har lite rynkor och tycker att min kropp är toppenbra. Så tycker kanske inte en 20-åring förvisso. Då ingår det i spelet att man ska tycka att man är lite fet, har det och det felet på kroppen, fast man i själva verket är alldeles amazing.

Men energin är det lite sämre med. Tänk de som har småbarn i min ålder-  Hualigen!!- tycker jag. Jag skulle aldrig kunna ge mina barn, nu i min ålder, all den tid, kraft och energi jag gav dem som småbarn när jag var i 20-30-årsåldern. Det har förändrats.

Det är upp till var och en att göra som man själv vill och känner; det lägger inte jag mig i, fast just jag propagerar- för mina barn- att man inte ska vänta för länge, om man nu får till det- med att bli förälder. Just pga kraften som är som högst när man är ung. Inte FÖR ung då, förvisso. Barn som får barn är väl heller inte så lyckat. Liksom tanter och farbröder som får barn. Vill poängtera, igen, att jag inte bryr mig för fem öre om hur andra väljer att göra. De får leva sina liv bäst de vill. Det här är bara mina, högst personliga åsikter.

Här är min dotter och min mycket trevlige svärson.

De har varit ett par ett tag nu.  

Ps... Jag har tillåtelse, från dem båda, att lägga ut bilden. ;-)