Jag promenerade på Frödings gamla mark, härom helgen (se nedan). Och visst är det något speciellt med skalden jag nästan bott granne med. Jag bor i princip ett stenkast från Alsters herrgård, där han växte upp. Karlstadpoeten. (Blev f ö som barn vittne till den kända och förödande branden i vår stad den 2 juli 1865.)

Oj, vad mycket skojsamt jag har att visa mina små elever till veckan, det slog mig just. Vi ska på studiebesök i Karlstad; jag jobbar några mil därifrån, på landsbygden- som lärarinna. Jag skrev "lärarinna" då jag är inne på Fröding. Det lät fint ;). Lärarinnor var lite speciella på den tiden, bodda ofta nära skolan, var inte sällan ogifta och ägnade väl större delen av sitt liv åt att vara just lärarinna. Som ett kall. Som prästen.  

En ghasel (Gustaf Fröding)

Jag står och ser på världen genom gallret;

jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,

det är så skönt att se, hur livet sjuder

och kastar höga böljor upp mot gallret,

så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,

när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,

där ovanför står branten furumörk,

den friska doften tränger genom gallret.

Och över viken vilket präktigt sken,

i varje droppe är en ädelsten,

se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare

med hornmusik och muntra sångare

och glada människor i tusental,

som draga ut till fest i berg och dal;

jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut

och dricka liv, om blott för en minut,

jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista

det gamla obevekligt hårda gallret

- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,

ty i mig själv är smitt och nitat gallret,

och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Hemskt att säga, men jag kan faktiskt känna igen mig i dikten. Det där jag skrev nedan, om att det var länge sedan jag såg hur vackert det faktiskt är på sommaren. Bara att gå ut i naturen och ta för sig, liksom...

Jag anser att Fröding beskriver en depression. Det finns inget som är så fruktansvärt som att drabbas av depression. Svårt att beskriva för den som inte varit där; Fröding har lyckats ganska bra. Det är som om man lever i en egen bubbla- och livet där ute, med alla glädjeämnen, är inte för mig. Jag når dem inte. Kraften finns inte längre. Man slutar att bry sig. Inget spelar roll. Spelar ingen roll om jag lever eller är död. Om blommorna är vattnade eller om man är älskad eller hatad av hela världen. Jag försvarar på intet sätt självmord, men jag har förståelse för dem som tar sitt liv. Man är för djupt innanaför sitt galler, som Fröding skriver, för att kunna sätta sig in i näras och käras tankar och känslor. Sjukt. Depression är en sjukdom. Som ingen kroppslig smärta i världen kan likställas vid. Tycker jag, men då har jag inte haft alla krämpor i världen heller, förvisso.

Stackars Fröding hade inget Klarahälsan som gick in och botade hans psykiska illamående. Han vistades tidvis på olika mentalsjukhus och avled slutligen av ett av sina försök att dämpa smärtan. Alkoholen i kombination med hans diabetes tog hans liv.

Fröding, härliga Fröding, allas vår värmlandspoet.

Jag tror jag förstår hur du har känt.

Den svenska sommaren är så vacker.

Jag kan inte minnas att jag har upplevt det här... på många år.

Var har jag varit egentligen?

Skönheten. Den här magiska tiden- mellan hägg och syrén.

Jag har försökt vila idag och kurera mig här hemma.

Träffat nya grannar- på fyra ben. :)

Besökte under förra helgen Gustaf Frödings gamla hem: Alsters herrgård. Ligger bara ett par kilometer härifrån.

Snacka om skönhet. Nästan så det gör ont...

Nya grannen nr 1: En igelkott.

Nya grannnen nr 2: Mitt tonfall fick denna lilla Myyys att springa rätt på mig- matte drog ursäktande bort henne, men hon var så välkmmen .

Och mina egna favviskillar: en fyrbent och en tvåbent.

Gabbe & Dagge.

Middag på balkongen- I like. ;-)

Jag har luftvägsinfektion och vad jag är gör, så börjar jag svettas och blir andfådd. Hela kroppen blir het och öm. Ja, inte sensuellt het eller öm, utan bokstavligen. Så jag gör inte så mycket.

Jag tänker inte heller skriva mycket.

Men lilla Elli vill jag gratulera!!! Hon har blivit nominerad till stipendium i skolan. "Karlstads Bästing"

För mig är Elli bäst, vare sig hon får stipendium i skolan eller inte.

Jag hoppas att du vet, vackra Elinor, att du inte måste vara duktig för att bli älskad.  

Lagen om alltings förjäklighet- när allt som rimligtvis kan gå snett, gör det.

Helt otroligt, hur det kan bli ibland. Som en rad dominobrickor, där den ena brickan välter den andra, som välter hela raden. Och där står man, mitt i röran- och undrar var man ska börja?

Morgonpromenad. Sååå ljuvligt ute nu.

Vackra Sotis.

Gabbe äter kurdisk soppa.

Det smakade pyton, tyckte jag. Inte Gabbe.

Fann en gammal tidning när jag flyttade. 1994. Vilken j-a egokick att vara med i tidningen så där. Fast jag var nog för förvirrad för att fatta det. Bea leker Marilyn Monroe ;-)

Jag visste att jag spelade rysk roulette. Fastän jag hörde den inre rösten gång på gång: "Du vet vad du har att förlora- vill du ändå gå vidare?" tvekade jag inte. Och priset var högt.

Jag borde ha lyssnat på min intuition som hela tiden sa att något var fel; inte gick rätt till. Jag slog bort mina misstankar, lät mig dras in en behaglig dimma av illusioner. En väv av falskhet och lögner, jag tror knappast ett ord av det du sa var sant. Jag satsade mina kort- och förlorade. Du också. Ingen av oss gick segrande ur spelet. Vi spelade rysk roulette- och ingen av oss vann.

Det spelar ingen roll längre, egentligen. Jag har förlorat mina kort, men byggt upp allt på nytt. Vägen var lång tillbaka. Allt är för länge sedan glömt, men jag påminns ibland. Tittar ner och ser ärren efter såren. Ärren jag alltid kommer att bära med mig. Ärren som talar om att jag överlevde. Ärren som berättar att jag reste mig igen.

Jag önskar jag var rik.

I så fall skulle jag köpa tid. Jag skulle köpa fem timmar mer på dag, om jag kunde.

Jag skulle klona mig. Jag skulle göra en Bea, som kunde ägna mer tid åt barnen. En mamma som hade mer tid för hushållsarbete. En som jobbade och studerade. Jag skulle lägga ett par timmar om dagen på motion - om jag kunde.

Varför är det så här? Varför måste man hela tiden kämpa så - för att få tiden att räcka till?

Det där kommer aldrig av sig själv- oj, nu har jag en kväll över- att göra ingenting.

Ska jag ta mig en slapparkväll får jag verkligen anstränga mig för att lägga undan saker.

Livet har alltid varit en kamp mot klockorna... och jag vinner aldrig.

Ständig förlorare mot tiden som hastar iväg i ilfart, medan jag springer efter.

Jag vet att jag inte borde sitta här och skriva och samtidigt klaga på tidsbrist, men jag vet också att om jag inte får ta mig tid till saker jag tycker om, kommer jag att bli galen. Ännu mer galen än jag redan är...

Allt jag lärt mig genom åren kan sammanfattas med några få ord:

"Du kommer över det."