Inlägget jag skrev nedan, ledde mig till nästa tanke.

Må jag här och nu få skrika ut mina tankar för dem som fortfarande anser att "Sverige ska tillhöra svenskarna".

Hjälp, vilken föråldrad syn!

Jag bor i en stadsdel, som är ganska invandrartät. Kronoparken. Jag bor förvisso i "det vita radhusområdet" men tvärs över vägen bor många invandrare. Kronoparken har genom tiderna blivit kallat "Persiska viken" eller "Pakistan". Nedlåtande...

Och?!

Vad skulle det vara för fel med att komma från Pakistan?

-Jag har verkligen ingen aning...

Vad i hela fridens namn gör mig, som infödd värmlänning, till en bättre människa, än den som är kurd?

-Mycket underligt resonemang.

Två av mina allra bästa väninnor är av utländsk härkomst.

Tänk om jag varit så inskränkt, att jag nonchalerat deras vänskap bara för att de inte är svenskfödda- tänk så mycket värme jag gått miste om då! :) Det hade varit hemskt tråkigt, faktiskt.

Go Natt!

Läste i Aftonbladet att Carola Häggkvist åkt till Sydafrika och adopterat en dotter.

Carola är 45 och singel, men hennes längtan efter ett nytt barn blev så stark att hon adopterade ett. Flickan är ett "hittebarn" och jag är säker på att hon kommer att få ett bra liv här.

Härligt, tycker jag! Carola och hennes tjej kommer säkert att få ett bra liv tillsammans. Hade jag inte redan haft två ungar, som jag är nöjd med, hade jag själv gjort samma sak. Att vara ensamstående mamma, går det med. Carola menade att hennes starka sociala nätverk gjorde att hon kände att hon skulle klara av det, och jag säger samma sak. Utan mina släktingar som ställer upp, hade allt varit hemskt mycket kämpigare, att ensam fostra två guldklimpar.

Att vara mamma är verkligen det vackraste jag upplevt!

Karlarna kommer och går, höll jag på att säga, men nej- så illa är det väl inte ;), men kärleken till sin avbild, vare sig det rör sig om blod eller inte- överträffar allt för mig.

Ha en fin lördagkväll! ;)

... idag är det bara vi två... (Ulf Lundell)

Lundell är en av mina stora favoriter.

Barnen har åkt till sin pappa. Här sitter jag och myser i TV-soffan, med katten som troget sällskap.

"Idag är det bara du och jag, Sotis" :)

 Hennes syster är dräktig. Kattungar väntas om en vecka, ca. Leveransklara i juli.

Hör av Dig, om Du är intresserad av kattunge.

Mamman; min Tessan är kritvit, halvbirma, jättesocial och mysig. Pappan är norsk skogskatt, så det kommer nog bli fina ungar. För mig känns det viktigt att de kommer till bra hem, viktigare än själva pengasumman för dem. Men jag kommer att ta några hundralappar i betalning, som en markering för att jag vill att deras nästa ägare ska vara seriös. Välkommen, framöver, om nu någon är kattsugen...

Själv skulle jag aldrig kunna leva utan dessa underbara varelser.

Min exman fick två på halsen i samband med vår skilsmässa förra året. Vi hade två bondkatter, Nisse o Smulan- ja, fast egentligen var väl det hela min idé, det där med katter, jag hade en innan också. När jag skulle flytta tog jag med mig katterna, men de skulle prompt hem till sitt gamla hus, de skulle minsann inte flytta på sig...

Så historien slutade med att exmannen, som bor kvar i huset, fick mina katter på halsen.

 Så nu bor de där, med honom.

Kommer jag dit någon gång, rusar båda till mig, så de har inte glömt mig. Men de skulle prompt bo kvar i sitt gamla hus och jag antar att de har det gott där de är.

Gammal vänskap...

Jag har en gammal väninna, som jag känt i princip genom hela mitt liv. Vi har delat många hemligheter, glada och tråkiga stunder. Växt upp tillsammans, tjuvrökt, pratat, skrattat, dansat, sovit och hånglat (ja... inte med varann, då... vi är båda heterosexuella:) på nattbussen till Vålberg genom vår glada ungdom. Så j-a roligt att du fortfarande finns kvar, Malin!

Sov Gott; Alla!

... att jag skulle börja blogga igen.

Än mindre ta del av Facebook-världen.

Jag hade gjort det där, tyckte jag och jag står för att jag är innerligt trött på det där ytliga "visa-upp".

Men så gick jag in här på bloggen med anledning av att jag efter påsklovet kommer att jobba med "sociala medier" (dvs facebook, bloggar, twitter mm) i en av klasserna. Likaså återaktiverade jag mitt Fb-konto. Jag är en sådan j-a tekninsk nörd, så jag tog mig inte ur Fb under kvällen, men återgick dagen därpå för att fortsätta.

Men- så hade jag fått fina kommentarer i form av "Välkommen tillbaka" och ja... då ändrade jag mig.

Faceboook är uppenbarligen mer än jag tänkt mig. För tusan- här finns ju mina vänner.

Jag kommer säkert inte logga in särskilt ofta, men det är gött att veta att jag har Er här på plats. <3

Ganska enkelt på detta vis att skicka ett simpelt meddelande. Så jag stannar. :)

Ska berätta en hemlis för Er därute... när jag ändå är igång. ;)

Jag är ju skild. Men när jag gifte mig, var det jag som friade. Och, ja... jag blev gift.

Men jag vill sända en hälsning till alla män som "går på".

Som böjer Er på knän och friar- och skulle Ni få "nej" är ändå hälften vågat hälften vunnet. ;-)

Stor eloge!

Jag är från hjärtat trött på alla som går runt...

Så mycket energi man kunde sparat.

Hoppas Du redan sover sött!

Kram, Alla Facebookvänner... gött att Ni finns där <3

Jag har snubblat

jag har fallit

-men har aldrig legat kvar

I snårblåst

har jag rest mig

-för jag var ett älskat barn

Kanske tror Ni

att jag glömt Er

men jag minns

varenda dag

All den kärlek

som Ni gett mig

är den styrka

jag nu har

Jag har snubblat

jag har fallit

-men har aldrig legat kvar

Jag har egentligen lagt ner hela det här sättet att skriva, men nu när jag loggat in... gjorde det för er skull, för vi skall prata om sociala medier och jag kommer att visa er min blogg, men- ja... nu är jag nog fast igen. Inser att jag saknat skrivandet. Kommer nog fortsätta, trots att "Bloggplatsen" inte riktigt uppfyllde alla mina kriterier.

Att komma tillbaka hit är som att återse en kär gammal vän!

 Samma gamla reklam (som vi också kommer att prata om), samma gamla sköna avkoppling.

Guess I'm back... ;-)

Nu när jag avskaffat Facebook, unnar jag mig lite tid ibland tid med att sitta med min gamla blogg: den här. Jag läser gamla inlägg, för skojs skull, för att se hur jag resonerade "då och då".

Det är det som är själva nöjet för mig med att blogga; här har jag en hel dagbok, med bilder och hela faderullan! ;)

I alla fall: Vid varje tillfälle jag loggar in mig här, kan jag se antalet besökare på bloggen. Jag kan naturligtvis inte se vem som besökt mig här, utan det står bara en siffra, och jag har fortfarande ett gäng besökare här.

Tusen tack för att Ni söker upp mig, mycket vänligt av Er att "läsa mina tankar"! ;)

Jag kan nästan låtsas att jag är författare, ju.... fast jag egentligen vet att jag bara är en gammal vanlig lärarinna i Grums. =)

Och drömma ska man väl alltid...

Nåväl: Jag ser på besökssiffran när jag loggar in, att jag fortfarande, trots att jag slutade blogga här för fem månader sedan, har en del har läsare.

 Så skojigt!!! Det är därför jag skriver just nu:

Besök mig på min nya blogg:

Beabloggar.devote.se

Och tack, igen, för att Du kommer hit! :-)