Beabloggar -Amor Vincit Omnia-

Nu när jag avskaffat Facebook, unnar jag mig lite tid ibland tid med att sitta med min gamla blogg: den här. Jag läser gamla inlägg, för skojs skull, för att se hur jag resonerade "då och då".

Det är det som är själva nöjet för mig med att blogga; här har jag en hel dagbok, med bilder och hela faderullan! ;)

I alla fall: Vid varje tillfälle jag loggar in mig här, kan jag se antalet besökare på bloggen. Jag kan naturligtvis inte se vem som besökt mig här, utan det står bara en siffra, och jag har fortfarande ett gäng besökare här.

Tusen tack för att Ni söker upp mig, mycket vänligt av Er att "läsa mina tankar"! ;)

Jag kan nästan låtsas att jag är författare, ju.... fast jag egentligen vet att jag bara är en gammal vanlig lärarinna i Grums. =)

Och drömma ska man väl alltid...

Nåväl: Jag ser på besökssiffran när jag loggar in, att jag fortfarande, trots att jag slutade blogga här för fem månader sedan, har en del har läsare.

 Så skojigt!!! Det är därför jag skriver just nu:

Besök mig på min nya blogg:

Beabloggar.devote.se

Och tack, igen, för att Du kommer hit! :-)

Hej alla fina bloggkamrater och övriga vänner!

Jag är här för att säga hej då- och på återseende!

Jag säger ajöss till Bloggplatsen, men kommer att spara bloggen, framför allt som den utgör en sorts dagbok för mig, som ögonblicksbilder, som jag kan titta tillbaka på. Vill Du, kan du gå in och läsa min gamla inlägg; förvisso med all säkerhet knappast av något större intresse för någon annan än just mig själv: "Hur tänkte jag då... liksom?"

Se nedanstående inlägg- jag har tröttnat på just Bloggplatsen, men tänker för den delen inte sluta skriva- det är en del av mitt liv! Jag skriver för terapi och jag skriver av glädje. Jag tänker fortsätta att berätta- jag är gjord för att berätta!!! :-)

Och jag kommer att fortsätta läsa hos Er, av mina vänner som skriver på Bloggplatsen- får väl länka Er från min nya blogg.

Ja. Så är det. Jag lämnar Bloggplatsen, men långtifrån för att sluta skriva!!!

Jag har redan skapat en ny blogg, på en ny bloggportal som jag fann genom min dotter, och finns nu att läsa på beabloggar.devote.se

Välkommen dit!!!

Sov sött, där ute!!! :)

... på Bloggplatsen.

Har genom mail meddelat att bara "halva" min blogg syns över huvud taget, det är som om den blivit avskuren på mitten, ja, något fel har det uppenbarligen blivit.

Men ingen tycks vilja göra något åt det.

Ska sätta mig ner nu, och kolla igenom andra bloggplatser, för en sak vet jag- jag har ett stort behov av att skriva.

Men här lär jag nog inte stanna kvar.

Jag lovar att meddela, alla fina vänner; framför allt ni som läser och kommenterar på Facebook, vart jag tar vägen.

Sov sött!!!

Hon är ju bara för härlig, Mia Skäringer. ;-)

Snacka om att lyckas säga rätt saker...

Maj!!!

Ljuva månad!

Nu kommer det bästa på hela året, tycker jag!

... Du har en fin Valborg! ;)

Själv har jag skippat valborgsmässoelden i år. Mina kids har firat med kompisar; nu är man inne i tonårsperioden... Min man gick dock upp till elden och kollade, men jag har pysslat med annat.

Jag 40-årskrisar, kan jag lugnt påstå.

Skulle bara inte stå ut en enda sekund till, vid den där elden på Stockfallet. Är så innerligt proppmätt på trygghetsnarkomanin, så det står mig långt upp i halsen. Som att käka sockervadd så tll den milda grad, att man slutligen kräks...

Jag har krisat vid så väl 20- som 30-strecket, så jag lär väl krisa vid 50-, 60- och 70- med. Om jag nu har turen att få uppleva dessa åldrar; man ska väl inte ta något för givet...

Men jag osar så uppenbart; nästan stinker 40-årskris. Det började med tatuering... Vi skulle tatuera oss, min vän Staffan och jag. Och förresten, på tal om det, så har jag med mediciner fått bort eksemen, så det kan nog gå vägen nu. :)

Däremot bär jag en massa fula ärr på armar, rygg och nederdelen av benen, som ett minne av vad jag genomlidit under hösten-vintern som gått. Som jag kämpat! Mot ångest, i höstas vareviga dag jag vaknade upp, och allteftersom tiden gått; allt mer sällan, och nu är den nästan borta!!! Ni fattar inte, "vanliga, friska människor" hur det känns att vakna upp på morgonen och tänka "Skit- nu har jag vaknat igen!!! Till denna j-a strid." Men en klump i magen, illamående och huvudvärk. Att inte få ner en tugga frukost, för då kräks man, och att "gruva sig" (som vi säger i Värmland), för lunchen, för man vet inte hur man ska få ner den heller, trots att man vet att man måste äta...

 I alla fall... Mina eksem börjar försvinna och bli till ärr (som jag nog får dras med ända tills jag solat bort dem i sommar) så vi kanske kan göra det nu, Staffan!!!

Usch, nu är jag trött på skrivandet, så jag avslutar nu, trots att jag inte skrivit färdigt...

och jag önskar Dig en fortsatt trevlig Valborgsmässoafton! ;)

... att jag faktiskt kan göra vad jag vill.

Så har jag inte tänkt förut, och att bli fånge i sina egna tankar, saknar väl totalt rimlighet.

Men det slog mig plötsligt, under dagen, att: "Bea, du kan ju faktiskt göra som du vill." Det finns inte längre någon/någonting som styr dig.

Och snälla nå'n... vad terapi jag har fått för att komma hit!!! En gång i veckan samtalar jag med en erfaren beteendevetare, och efter en tids samtal må jag säga att en helt ny värld har öppnats för mig.

"Jag är fri att göra precis som jag vill."

Och jag kommer att göra som jag vill.

Sov sött, får jag väl säga igen ;)

Jag var uppenbarligen på skrivarhumör idag; har nog bloggat vid tre tillfällen! :)