Senaste inläggen

Av Beatrice F Wik - 14 juli 2015 23:00

Vi bodde grannar med ett ungt par i den förra radhuslägenheten vi hade här.


Paret separerade men killen, som bor kvar här, är fortfarande en vän till familjen. Så lustigt; den här karln är så mycket yngre än jag och vi är nog så olika två personer kan bli- ändå är vi vänner. Lika barn leka bäst- ibland. Det är sååå skönt med de här skilda tonårsmorsorna med... som vet exakt hur det är. Med tidsbrist, brist på egen tid famför allt, med en lön (inte två!) som ska täcka diverse utgifter. Med män... dessa fantastiska tystlåtna, som inte babblar på samma sätt som vi (Jag vet inte hur många gånger jag gjort en karl generad- för de fostras inte att prata om relationer, känslor osv på samma öppna sätt som de flesta av oss kvinnor lärt oss; vi har lärt oss detta av varann- från att vi som småtjejer viskade  våra nära hemlisar till bästisen- till alla långa, förtroliga, analytiska samtal i damrummet på krogen. Män pratar uppenbarligen inte på samma sätt med varandra- det har jag förstått. Dummare än så är jag inte- men sen vettetusan om mitt förstånd räcker så mycket längre.)


Jaa... de här väninnorna är toppen. Fast ibland kan man också finna oväntad vänskap hos någon som inte alls liknar en själv. SS får jag väl kalla honom; har ingen aning om vad han skulle tycka om jag skrev om vår vänskap här.

Så jag säger ingenting- så har jag ingenting sagt. Som vanligt: Det är jag som bloggar, vore bedrövligt om jag fläkte upp hela bekantskapskretsen här=)

Jag har oftast mellan 50 och 60 dagliga läsare. Det här är en mikroblogg, en liiiten blogg. Jag är ingen kändis- bara en vanlig skolfröken från Värmlandsskogarna. Så det är ju inte DN direkt. Likväl har jag, som alla andra som skriver på nätet, skyldighet att rent ut sagt hålla käften i många fall. Så är det bara.


Men... Den här gamla vännen (som är så olik mig), han kan konsten att muntra upp tanten här... när hon är nere. Helt fenomenal. En riktig uppiggande vitaminbomb. (Något har gått snett nu när jag försöker skriva med... sedan katten la sig på tangentbordet) Jag ber om ursäkt om det blir knepigt. Men käre SS, vitaminbomb med kloka ord, som gör min stark... lite stark så där. Och som pricken över i, bad han mig lyssna på den här låten. Historien slutade med att jag gapskrattade och dansade- det ska jag aldrig glömma. "Baby Doll- You need som rock'n'roll": Just det här är till mig.

Lite lättsamhet som jag gärna skickar vidare.

Till DIG med:

"What ever makes you happy- just do it" =)             


Top Cats är ett Värmlandsband, mig veterligen har de varit med i melodifestivalen- lite kul. :)  



            


                                                  


                                                  


                                                  


                                                  


                                                  


                                                  


                                                  


                 

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 13 juli 2015 23:30


Det är så härligt att bara lyssna- och inse att andra har satt ord på det jag känt.

Och jag trodde kanske aldrig att jag skulle tvingas säga det.

I'm the fool I never thought I was.

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 13 juli 2015 22:45


Jag har ett flertal vänner som har barnbarn. De finns ju de i min ålder som får barn nu med (40 plus) men det är ganska ovanligt och var och en väljer naturligtvis själv det som känns bäst för just henne/honom.

Jag var ju tidig jag, precis som min mamma. Hon blev mormor i min ålder (44 år, nästan som jag är nu.)

Konstigt det känns... när jag tänker efter, att jag nu är i ungefär samma ålder som min mamma var när hon kom och passade min dotter. Man tyckte att min blivit sååå vuxen då, när man själv blivit förälder och nu: vad är jag i så fall nu? Megavuxen?! Och jag minns många ju min egen mormor som passade mig; hon var ju så gammal i mina ögon så jag var ärligt talat rädd många gånger att hon bara skulle dö när vi var tillsammans. För att hon var så rysligt gammal, tyckte jag.

Usch, det är hemskt det där... att livet rusar så fort fram. Det är ju inte alls många år vi har att spendera i dessa kroppar. Jag är rätt långt ifrån en atlet, kort och lagd mer åt det runda hållet än det smala. Jag skulle kunna se alla möjliga fel med min kropp, men jag tycker faktiskt om den. Den funkar och jag är helt frisk- så jag är helt nöjd.

Jag har alltid varit sådan med, var inte pinnsmal som ung heller, men det har aldrig direkt stört mig. Jag tycker från hjärtat att det är vackert att människor ser olika ut- det är väl lite meningen att det ska vara så?

Det finns ingen mall.

Media kanske har skapat en mall- men den är inte förankrad i verkligheten. FATTAR NI DET NU, UNGA BRUDAR?!

Hoppas någon av dessa unga, som samtidigt läser (ja, jag vill inte nämna eller glömma någon särskild här... så jag tar det rätt allmänt) bloggar skrivna av unga kvinnor som ger tips på hur man kan äta bebismat ur burk för att bli mager- eventuellt häva i sig någon drog med- som påskyndar ämnesomsättningen. Så att man får en liten klädstorlek.


Jaja... strunt samma. Det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Utan om att jag har flera vänner som fått barnbarn. Det ser jag verkligen fram emot! Jag skulle inte vilja ha egna små nya, men att få låna och sedan lämna tillbaka är ju inte så dumt. För ojojoj, vilket ansvar det är, föräldraskapet! Definitivt den största roll jag någonsin spelat, ingenting annat kommer i närheten på långa vägar.

Om jag får råda (bara ett råd- man behöver inte ta det till sig) så råder jag Dig att inte vänta för länge med att skaffa smått. Jag har vänner i min ålder som har småbarn och de är helt slutkörda- jag upplevde det inte riktigt så då, för jag var så ung när mina kom. Jag skulle ALDRIG vilja ha en bebis nu, snart 20 år efter att jag fött mitt första.

Men som sagt: Det där är upp till var och en, det är bara ett råd. Och bättre att få ett barn sent än aldrig- för barnen... Det är det bästa i livet, det. Tycker jag.

Av Beatrice F Wik - 13 juli 2015 19:45


Missade att dagen igår var beabloggars födelsedag. Sex år. Hon skapades den 12 juli 2009, sex år sedan igår. Mitt skötebarn, mitt sätt att uttrycka mig- privat. Jag bloggade å mitt jobbs vägnar innan. Mitt förra jobb. Skolan lade ner och bloggen är borttagen sedan länge. Åsfjärdenbloggen, det var så jag började med den här sortens skrivande.

Och det har på sätt och vis förändrats genom åren. I början när jag skrev var det mer kommunikation med andra. Interaktion, samspel. Jag skrev med en krets av bloggvänner runt mig. Läste massvis av bloggar, länkade dem- de tog del av min blogg osv...


Men så gjorde jag ett uppehåll, bytte bloggportal ett tag, men gav mig där då den portalen var sämre än bloggplatsen (som den här heter- tyckte jag). Kom tillbaka efter en tid. Då hade jag hunnit med att genomgå en "utmattning" som det kallas, utbränd, sjukskriven en tid från jobbet.

Och då var ledordet för mig RESTRIKTIV.

Restriktiv och selektiv som jag sedan dess också är i vekliga livet.


Så jag valde att fokusera på själva skrivandet, inte den sociala biten av bloggandet. På bloggplatsen funkar det så, att många länkar varandra, blir "bloggvänner". Jag har bara länkat ett par stycken, väl utvalda bloggar- intressanta, och som jag troget läser. Jag skriver mest för min egen skull men är självklart tacksam för de kommentarer jag får.


... Och bloggen har gett mig så enormt mycket glädje och ro. Själva skrivandet är helande för mig. Jag är tacksam för dem som läser, då jag oftast har ett budskap med det jag skriver. Dessutom är det här ett sätt för mig att dokumentera mitt liv, vecka för vecka.

Jag tänker sitta och lusläsa när jag blir gammal och grå och bara minnas.

Och "mina" kommande generationer har sin historia nedtecknad här.

Bara att läsa- här har Du mina tankar. :)

Av Beatrice F Wik - 12 juli 2015 22:15



Nu när jag varit ledig ett tag har jag åkt och köpt en ny byrå, till hallen på övervåningen.

Retro, så klart. 60-talsbyrå- sååå fin och välbevarad. Jag hatar att köpa nya grejer! Slit och släng- känns så infernaliskt onödigt. Ute, dessutom- det vet du va? Vissa saker vill man ju gärna ha nytt, som soffa, säng osv... men jag övertar hellre prylar "med själ" än går på Ikea. Min vackraste möbel är ett hörnskåp som står i mitt vardagsrum. Det är från 1700-talet, nedärvt genom min släkt... Det har mig veterligen funnits i min släkt hela tiden. Det fanns i mitt barndomshem och jag var rädd för skåpet när jag var liten; det är rokokomålningar på det (som nog såg läskiga ut), men nu skänker det mig trygghet istället.


"Släkte följde på släkte snart

blomstrade, åldrades, gick- men vart?"

(Rydberg Victor; Tomten)


...Och ja, det kan man ju undra, om man är tomte: "Vart gick de allihop?... Och kvickt gick det med...Det rör sig inte om oceaner av tid, direkt, utan ett fåtal år."


I alla fall: Det är överkurs för mig det här att greja och dona i hemmet.

Jag röjer allt som nödvändigast, städar så gott jag hinner... men det är sååå otroligt mycket annat som ska hinnas med. Barnen. Och den som inte stått som ensamförälder (även om det finns en förälder på annat håll- som också hugger i- ensam) vet nog inte riktigt hur kärvt det kan bli när man ensam ska försöka tillgodose ungarnas behov- och de är två. Man kan lägga ner sig som tusan på den ena- och så är den "färdig". Då väntar den andra. Trots att mina barn är tonåringar och inga småbebisar kräver de en hel del av mig- så klart.


Jag personligen tycker att det är mycket mysko med människor som skaffar barn på barn på barn på barn.. De ska ju fostras med, liksom. Hur har man tid med alla dessa? (Ingen form av kritik alls från min sida- det är inte alls min melodi att kritisera folk för saker jag inte har ett dugg med att göra- utan snarare en form av häpnadsväckan: Hur gör de???) Förvisso är allt enklare när man är två. Hela DUBBELT så många som en. Men i alla fall... Jag är lite känd bland mina vänner för att vara "mycket mamma". Läste någonstans att genomsnittstiden som en förälder pratar med sina barn är tio minuter per dag (tror iofs inte att det är sant) men mitt umgänge är BETYDLIGT mer än ens det tredubbla. Förvisso har de också (peppar, peppar... hittills) klarat sig bra i livet, om det har med mitt umgänge att göra eller inte- det har jag ingen aning om. De kanske bara föddes som starka , rediga, ärliga och rätt intelligenta individer. Olika falla ödets lotter.

Jag har ju aldrig varit någon duktig hemmafru heller, så där sprack mallen med.

Med kärnfamilen, där pappa jobbar och mamma jobbar deltid och sköter hemmet.

Mamma bakar bullar och putsar spegeln (låter jätteromantiskt- när jag får TID till det).

I vår familj sprack kärnfamiljen- och mamma jobbade ingen deltid. Mamma jobbade heltid- och lite till (då jag är kontaktperson (jättegivande jobb- att rekommendera vekligen) utöver mitt vanliga lärarkneg) ... så är det något mina barn fått lära är att MAN JOBBAR: Man kör på. Och det gör ont emellanåt, man är trött. TRÖTT TRÖTT TRÖTT- och det är inte enkelt men man gör det i alla fall.


I alla fall: Vad jag började prata om var att det här är lite överkurs för mig. Jag har semester och börjar bry mig om att pyssla och dona i hemmet. Mys. Utöver den vanliga helgröjningen.


Beträffande det romantiska familjelivet har väl jag nog fått citera Churchill (och jag bara älskar hans citat):

"Jag har inget annat att erbjuda är blod, svett och tårar."


I allt detta lullullgulliga man läser: Så här blev jag nog fostrad. Man ger sig inte för att det är jobbigt eller tråkigt och min mamma sa alltid att "Allt du någonsin kommer att få- det får du ta från ryggen- förvänta dig inget annat. Ibland kommer du att få bitas, slåss mycket hårt och kämpa- det är så det är- bara så du vet".

Mycket klok kvinna (tycker ju jag då: MIn mor)


  

Av Beatrice F Wik - 9 juli 2015 22:56


Väldigt speciell låt för mig.

Och väldigt starkt minne. Det sägs att präster i sitt yrke får ett "kall".

Då och där fick nog jag det med.

Jag pluggade på lärarhögskolan. Det var tidigt 90-tal och jag var less och trött på allt. Satt på en buss till Uni, skulle gå på en trist kvällsföreläsning. Hade tappat suget lite för det jag skulle pyssla med.

Men så... Som av ett särskilt syfte... -bara till mig, jag lystrade till så skarpt när låten spelades på radion i bussen där-

Som om han sjöng det för mig - och jag visste vad mitt syfte var i livet.

Jag tvivlade aldrig någonsin igen och klarade lärarstudierna galant.

Elvis "In the ghetto"


"People don't you understand:

this child neeeds a helping hand

or he'll gonna be an angry young man some day

Do we simply turn our heads

-and look the other way?"

Av Beatrice F Wik - 8 juli 2015 23:15


När jag är inne på temat schlager: Min "vän" Carola. Jag säger det så för jag kan gissa att jag hört tio gånger att jag är lik Carola, fast jag aldrig riktigt fattat det själv. Nu vär det ett tag sedan jag hörde det, förvisso. Jag är kanske lik henne utseendemässigt, det långa mörka håret och vi har samma typ av kropp, små rultor, vi är inte så långa och slanka, min "vän" Carola å jag =)

Fast jag är inte så förtjust i Carolas sätt, hon är lite "mycket"... Till sättet har dock ingen sagt att jag är lik henne, mig veterligen. Det får man väl betacka sig för. Hmmm... (Så tycker jag... kanske inte alla som tycker så; det är ju en folkkär artist- all respekt).


Den tiden schlager var kul. ;)


Och just det här är ändå lite jag:


"Jag har aldrig slutat tro

att efter varje natt- väntar gryningen

Och fast jag inte kan förstå

så finns det tid för skratt

-när jag börjar om igen"


Av Beatrice F Wik - 8 juli 2015 22:45

... på den tiden jag såg det.

Numera tycker jag- om jag ska vara riktigt ärlig- inte att det är så mycket att hänga i granen.

Men 1982: Då tog en tysk flicka på bara 17 år vid namn Nicole hem hela segern. Jag minns det jätteväl: hon blev en riktig idol för mig och jag lärde mig tyska tack vare henne. Då, på den tiden gillade man väl enbart låten och tyckte att schlagern var häftig. Numera inser man att det var lite speciellt, just att en tysk flicka satt och sjöng så lugnt och stillsamt om fred- och kammade hem en 12:a från bland annat Israel- roligt om man ser det hela historiskt.

(Judar, andra världskriget, Tyskland, fred- för den som inte är så historieintresserad) Det var liksom sååå jag menade. :)


(För Dig som inte kan tyska, ska jag översätta.

Texten är häftig (Hejdå Hitler)

Så lustigt: Efter sååå många år kan jag fortfarande texten utantill- på tyska. =)


"Ein bisschen Frieden"- lite fred.

Hon sjunger att hon önskar sig fred. Lite värme på jorden och att människor inte ska gråta så ofta.

I det stora hela. Hon sjunger också att hon bara är en flicka, som säger vad hon tycker. Ensam är hon hjälplös likt fågeln i vinden).


Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se