Jag kan bli så otroligt besviken på mig själv ibland. På mitt omdöme, mitt sätt att ta till mig andra människor. Över lag är jag nog en rätt bra människokännare tror jag, måste vara det- för de flesta jag omger mig med är fina, rediga, pålitliga individer. Jag brukar faktiskt vara rätt pricksäker, välja ganska rätt öron, kamrater och stöttepelare. Men ibland gör man ju bara stolpskott. Jag vet att man bara borde strunta i dem, traska vidare, men visst gör det ont. Det gör ont ett tag, ska väl så göra så att man kan lära av misstagen.

Tillfällen då jag funnits med hela mitt väsen för att i den mån jag kan- svalka brinnande kinder och torka bittra tårar.

Stötta och lyfta.

Men när jag själv föll- och så innerligt behövt samma värme, då fick jag kalla handen tillbaka.

Trots det jag gett, fanns inget utrymme för mig att vara krånglig eller besvärlig.

Värmen jag gett bara försvann. Vips upp i luften. Så korkat av mig att tro på ömesesidighet.

Jag vill inte tro på någon form av ondska egentligen, det är väl snarare rädsla.

Och jag blir så från hjärtat besviken.

Inte på dem som inte fixar att hantera situationen egentligen. Utan mest på mig själv. För att jag inbillat mig att de skulle göra det, för att jag har en tendens att alltid tro så förbaskat gott om allt och alla.

Jag är trött på egocentriska människor. Som inte har förmågan att se världen från en annan synvinkel än sin egen.

Som har förmågan att ta- men inte att ge tillbaka.

Hehe... jag har sagt det förut: Jag tror på reinkarnation (åter-in-i-köttet) och är helt säker på att jag brändes på bål som häxa i ett tidigare liv.

Mina händer skvallrar och berättar.

Imponerande att se dem- de är nu mera enligt min åsikt vackra och välproportionerliga.

Nu mera- så har det inte alltid varit. Det beror ju på hur man lever.

Hur man väljer att leva sitt liv- för väljer, min vän- det gör du alltid.

Du har alltid ett val, det hoppas jag att du vet.

Även om du haft den skitigaste barndom- väljer du här och nu vilken väg du känner för att ta.

Och det är ingen annan än du som får ta konsekvenserna av ditt vägval.

Jag har en våg i badrummet, men jag väger mig aldrig. Det är en sådan där principsak jag har, i egenskap av lärare och förebild för unga tjejer.

Jag bantar aldrig. Och jag väger mig inte om jag inte måste.

Men jag är intresserad av att må bra- vem är inte det?

Jag har kört lchf ett tag. Inga sötsaker, ingen alkohol, inga kolhydrater.

Jag vet från hjärtat inte vad som hänt med min vikt.

Men mina händer skvallrar om att jag mår bra. Jag sköter mig.

Jag betackar mig för ohälsosamma prinskorvsfingrar som jag haft för ett tag sedan- och visar stolt upp mina nya fina hälsosamma händer. Som skvallrar om det liv jag lever. Jag mår rätt fint.

Det går inte att dölja.

Det har aldrig någonsin stört mig att bo i den här stadsdelen. Kronoparken. Ökänd. Många tror att den bara består av ett stökigt centrum. Och ja- där bor en del individer. Men Kronoparken har också villaområden och radhusområden. Jag ska väl inte döma på något vis, men i villa- och radhusområdena är läget lugnt. Här bor jag med mina barn. Jag hade aldrig utsatt mina ungar för något farligt.

Fast just ikväll råkade jag ut för den skit (jag misstänker att folk hört om detta Kronoparken). Gick en promenad och skulle handla i centrum.

Två tonårsbrudar dyker upp och börjar attackera mig med otrevligheter. Aldrig hänt mig förut här, men de attackerade fel person. Eller rätt. Det där är ju mitt jobb, sedan 17 år tillbaka. Jag är urkass på mycket men är det något jag verkligen kan hantera så är det otrevliga tonåringar.

Samtalet slutade med att flickorna bad mig om ursäkt. De hade "missuppfattat situationen" och det lovade de mig att aldrig någonsin göra igen.

Fine.

Hoppas jag har gjort någon form av samhällsnytta här- för de föräldrar som inte är kapabla att fostra sina barn.

... jag aldrig blir bränd?

Av solen alltså, jag blir bränd av det mesta annars! =)

Ser på facebook, bilder på folk som är knallröda och säger sig ha jätteont i skinnet av solen (i Sverige).

Jag kan inte minnas att jag haft ont av solen sedan jag var barn. Och jag är urkass på att smörja mig i solkräm, jag har kört en hel Greklandsresa utan solkräm- och jag har inte det minsta ont i huden.

Jag kanske har mega- malignt melanomen liggande tryckande där under huden- hualigen!

Får hoppas att det har med mina gener att göra, hoppas att vallongenerna gör sitt...så att jag inte blir lurad... Lurad av naturen. ;(

Men visst måste det vara så att en del är känsliga för sol, andra inte? Och de som inte är känsliga på samma sätt måste väl av naturen vara rustade att tåla den bättre- utan att bli sjuka?

Gissar att rödlätta, ljust blåögda inte har samma skydd som vi som har andra färger?

Jag chansar på det- kan ju inte gå och gömma mig för solen om den inte stör mig?!

Om inte ligger jag risigt till...

Jag är definitivt ingen vän av kungahuset, har aldrig varit.

Inget ont mot familjen Bernadotte, men jag anser att man bör förtjäna sin status.

Läste att prinsparet, Carl Philip med hustru Sofia, under smekmånaden- semestern efter bröllopet, bott på lyxhotell på Fiji för 45 000 kronor per natt. 315 000 kronor i veckan alltså. (Källa: Aftonbladet)

Man kan ju inte mer än äta sig mätt, anser jag.

Visst ska det nygifta paret unna sig lite lyx, men det finns väl ändå gränser?

Den svenska skolan hade inte mått illa av den summan- lyxhotell för en natt.

Det är en lärarlön och mer därtill- för en månad.

Nej usch... Det där sticker definitivt i ögonen på mig som svensk.

Pinsamt.

Jag har det tungt och tufft emellanåt... men jag berättar gärna om det och bär det sällan ensam. Det underlättar. Gör mig till en över lag rätt pigg och levnadsglad skit.

Jag kan komma sjungande till jobbet, så kollegorna tror att jag "spelar pigg". Men spelar... det ska du veta om mig... spelar gör jag aldrig. Jag är inte ett dugg intresserad av fasadmålningar, det är en del av själva grejen. Jag är alldeles för inne i mig själv. Skulle man behöva spela... ja, då skulle det gå för mycket energi åt det, det har jag inte råd med.

Men livsenergi är från hjärtat ärlig.

Men jag är nog av naturen rustad med en stark

livsenergi. <3

Den överträffar allt: Mina misslyckanden, utskällningar,  ovänskap, brustna hjärtan.

Den är stark så in i bomben. Och det är häftigt utav bara f-n! :)

Och nu är det sommartider =)

Det går inte att springa och gömma sig.

Liten och rädd.

Stora starka karlar man stött på, tuffa på ytan, men när det blåser till lite (och det rör sig inte om stormar- på långa vägar- bara en liten gungning)- då fixar de inte att hantera det. Blir till pyttesmå pojkar.

Suck... Eller?!

Vad säger man?

Livet är roligt och häftigt många gånger. Verkligen! Jag älskar det här spännande livet!

Men det är också "shit happens- jag gjorde jag fel- men jag tar ansvaret och står för det." Det är tungt utav bara f-n emellanåt, och tråkigt... en tisdagsmorgon till- ja... jag fixar det med vänners hjälp och tre kopper kaffe.

Men jag går aldrig och gömmer mig.

Jag tar hellre smällen så är det gjort- om jag förtjänar den. Antar att jag blev fostrad så. Inte smekt medhårs hela tiden. Gjorde jag fel fick jag stå för det med.

Och det tackar jag för: Det kallas väl etik och moral. Läran om rätt och orätt. Det var mina föräldrars f-bannade plikt att föra detta vidare till mig.

Och jag har en vädjan till alla mammor där ute (det är väl ni som läser):

Försök i den mån ni kan att fostra era söner till män!

Inte jättebebisar som springer undan och gömmer hela sig själva så fort det börjar blåsa lite!

Hej å hå för starka trygga män! Jag hejar på er!

Så ljuvligt med trygga själar. <3

"Tuffare än alla de andra"  :) /Springsteen

Vi hade en liten lägenhet på markplan. jättefint.

Vy från en restaurang i Platanias.

Kvällspromenad.

Kvällsbesök i en kyrka.

Chania.

"Mare Nostrum- Vårt hav"

Mitt älskade Medelhavet.

... och så klart en solig strandselfie ;-)

Fast jag måste erkänna att jag åter igen blir lite irriterad på denna dyra iPhone 6, som ska vara så bra på allt, men som inte klarar att återge färgen på mina ögon på ett verklighetstroget sätt.

Varför blir mina ögon blå när allt annat stämmer så bra vad gäller färger?

Blå ögon är oerhört vackert men jag har ju inga blå ögon, det kan alla som känner mig i verkliga livet intyga.

Jag vill så klart att allt ska bli verklighetstroget- stort minus för iPhonekameran som annars är helt fantastiskt.

I verkliga livet har jag gröna ögon, mörkgröna, militärgröna.

Kanske finare med blåklocksblick än militärblick... men det struntar jag i.

Jag vill ju ha det som det är!!!