Senaste inläggen

Av Beatrice F Wik - 25 juli 2015 22:22

 När människor inte kommunicerar med mig... sådant får mig verkligen ur humör

En sak att vara ute på en dejtingsajt och inte svara en person man inte är intresserad av, det ingår liksom i spelets regler.

Men när man känner människor, och har olika typer av relationer med dem i verkliga livet, då är det riktigt B att bara ignorera en annan person. Nu för tiden sker ju en stor del av vår kommunikation via skrift (mess, chat, mail) och inte som förr enbart via telefonen då man inte möts öga mot öga.

Och det är så respektlöst, arrogant, i mina ögon, att inte svara på en tydlig fråga man fått.

En social grundregel, ofta räcker det med ett kort svar, om man inte känner för att lulla runt med orden.

Enda gången jag inte svarar på ett sms är om någon är uppenbart otrevlig mot mig, jag kan inte minnas att jag inte gjort det annars. Skulle man få ett förslag man inte är med på, är det faktiskt bara att svara nej.

Jag tycker det hör till god ton, folkvett och etikett.


ANNONS
Av Beatrice F Wik - 25 juli 2015 18:02

Regningt väder...

Så jag laddar upp lite bilder, jag.

Några sommarminnen.



 

Kvällspromenaden.

Helst går jag längs vattnet nu på sommaren. Det ger mig kraft och energi.




  

Vi tjuvstartade lite...

Skaldjur här om dagen.

Kräftorna var egentligen själva grejen, men de syns inte på bilden.

Hehe... Calle sträcker sig efter ölen, medan Gittis o jag håller oss till det alkoholfria.

Och så sitter det ju en med keps... Hmmm, fy på oss, att jag lät min son ha det vid matbordet- inte bra!!!



 

Ibland föredrar jag faktiskt fyrbenta framför tvåbenta.

De är enklare.




 

Och här ligger jag och duger. Duger som jag är, fast surar lite grann. Det måste man få göra emellanåt.



    

Den här kunde jag bara inte låta bli.

... och här är jag med mitt barn (ett av dem), bild från semstern  på Kreta.

Det var jobbigt där nere, med Internetanslutningen och... nog är jag lite för tjock?

Kanske hög tid att stanna upp och tänka lite, Beatrice Funk Wik?

Bara en tanke.

 




En enda sak har jag att säga idag. Jag är svensklärare och märker ord. Lite jobbig egenskap.

Just nu har jag märkt en grej, vad gäller ord, om man studerar sociala medier, som Facebook:

Modeordet nu är: LEVERERAR.

Nästan varje dag läser man om hur olika plaser eller artister LEVERERAR.

Blir ju lite trist när man inte varierar orden. Tycker jag.

Och jag LEVERERAR INTE idag.


ANNONS
Av Beatrice F Wik - 24 juli 2015 00:00


En av mina Lundellfavoriter, som han skrivit till sin dotter. Sanna Lundell, nu mera en av Sveriges mest kända bloggerskor. En kunnig och mycket klok kvinna, som jag har stor respekt för, precis som för hennes far: en av de största i mina ögon.


De har tänkt till, båda två, och kan det här med ord. Starka åsikter likväl.

Trist bara, att läsa att de gjort sig ovänner med varann. De har sagt upp bekantskapen- lite sorgligt, tycker jag.

Men inte ett dugg förvånande: "Låt ingen tämja dig, låt ingen tvinga dig, låt ingen schackra med det enda du har"


Så typiskt, hon är fostrad att stå upp och säga sin mening, stark och vacker.

Går sin egen väg... ja, det är inte lätt. Då kan det bli lite krockar- här och där.


Hoppas dock att de löser det och kan "stå bredvid varann i solen" som han sjöng.

Ulf Lundell och hans avkomma.


Min egen dotter är fortfarande bara snart 18... men lite fostrad på samma vis.

... Hoppas vi kan hålla fred genom åren =)


Och jag, som fortfarande inte haft vuxna barn, förstår kanske inte det där. "Jag finns här hos dig- vad som än kommer att hända" skriver Lundell. Förstår då inte vad som felade? För mig ska det otroligt otroligt otroligt mycket till innan jag skulle säga upp bekantskapen med mina barn. Fast det kanske är en kvinnlig grej. Jag skulle offra karlar och hela faderullan för mina ungar- så klart. För mina barn är en så enormt stor del av mitt liv, och det är så jag vill ha det.

Män kanske inte gör på samma sätt. De offrar barnen istället för kvinnorna.

Vissa i alla fall.

Av Beatrice F Wik - 23 juli 2015 22:30


Jag läser ibland en blogg här på bloggplatsen, skriven av en ung kvinna som förlorat ett barn och dessutom lider av manodepressiv sjukdom. Hon skriver jättebra och medryckande och jag känner en sådan sympati för henne av båda orsaker; dels att mista sitt barn- så fruktansvärt vidrigt! Men sedan, när hon beskriver sin sjukdom, sin ångest... åååh, jag lider med henne! Jag har tillfälligt befunnit mig i ett ångesttillstånd i samband med att jag var utbränd, men har peppar... peppar... tagit mig ur det.

Men jag vet hur det är!


Riktig ångest påminner om den känsla i alla fall jag har, när jag har magsjuka. Ett själsligt illamånde på samma sätt som när du är magsjuk och måste kräkas, abosut heltäckande,  kvävande och förgörande, omsluter hela ens väsen och man vill liksom bara ur sin kropp. Skulle vilja fly. Fast vart? Många med ångestproblematik hamnar så kart i drogträsket- därför är det viktigt att ta emot all den professionella hjälp man kan få, samtalsterapi plus eventuell medicinering- istället för att försöka lösa problemet själv.

 Jag cyklade som en dåre på morgnarna när det bet i som värst, som om jag ville cykla ifrån min själ- och den fysiska rörelsen hjälpte nog lite. Fysisk aktivitet hjälper ju mot ångest.


Dödligheten är sörre hos manodepressiva än hos cancersjuka- och jag förstår faktsikt.

När jag var illa däran... jag befann mig på jobbet, innan jag gått så långt att jag blev sjukskiven, ringde min chef  på skolan jag jobbade då, vid ett tillfälle min läkare, som BRÖT mötet hon satt i, sprang till telefonen och ringde upp mig, av rädsla att jag skulle avsluta livet.

På den nivån har jag en gång varit... Känns jätteoverkligt nu.


Den här unga kloka kvinnan (på bloggplatsen) skrev att "självmord kan ju ses som ett val- men i vissa fall är det inte det."

Jag förstår att de kan uppleva det som att livet inte är ett alternativ- smärtan är så olidlligt mycket starkare!

Man vill, som sagt bara fly. Den starkaste fysiska smärta jag upplevt var när jag födde barn och ångest när den biter i som hårdast, skulle jag vilja jämföra, om man ser till själva smärtan- just med en förlossning. Fast när det inte gör ont i någon kroppsdel utan smärtan finns som ett svart hål i själen- då är det nästan ännu värre.

Den här tjejen berättade vidare att hon nog aldrig kommer att kunna ha ett jobb pga sin sjukdom, har svårt att vistas ute bland folk osv...


Det är skriver jag till Alla Därute som lider av någon form av psykiskt handikapp- och alla runt omkring!

Sluta se psykisk sjukdom som något lortigt! Det är en SJUKDOM. Som cancer, streptokocker eller lunginflammation.

Visa istället empati för de här människorna. De genomlider med all sannolikhet h-vetets alla kval emellanåt.

Och till alla dem som lider, rent psykiskt, men som ändå valt livet: Det är starkt och imponerande.

Föreställ dig själv att den smärta du troligvis känner när du skär upp dina handleder är MINDRE i jämförelse med det lidande du bär inom dig- men du väljer ändå livet. Kanske för barn, familjen, kärleken.

 Och sluta se ner på dem som har ont inombords! De förtjänar sympati. Förståelse.

Du kanske inte kan göra en psykiskt sjuk människa frisk genom att visa empati och förståelse, men du kommer definitivt att göra livet lättare för honom/henne.


När jag själv var utbränd och låg hemma sjukskriven (fem år sedan nu) sa en person RÄTT UPP I ANSIKTET på mig, till mig, att "Utbrändhet har alltid funnits, men förr kallade man det sinnessvaghet".


Säkert menade den här personen inget illa, men jag tog så fruktansvärt illa vid mig.

Uppenbarligen räckte helt enkelt inte människans förstånd här. Så kan det bli- sån't får man väl bara ta med i beräkningen helt enkelt. Men tänk som det hade värmt mig, bidragit till mitt tillfriknande- om personen i fråga (som var nära mig) istället hade lyft mig. "Tänk så duktig du är- gymnasielärare, en vänlig själ och mor till två fina barn".

Ja- hade jag fått höra detta istället vet jag inte om jag över huvud taget hamnet där jag var.

Men nu är jag en erfarenhet rikare. Och jag har lärt mig den hårda vägen. Jag har lärt mig att välja bland mina vänner. Det är för mig en fråga om överlevnad, jag väljer endast ut de fina- de som stjäl min energi lämnar jag ifred. Jag har nog fått lära mig konsten att slå det berömda dövörat till med. Jag lyssnar nog inte på skit längre. Det kan gå mig så illa. Jag har hamnat i en sits där livet drivit mig fram till att helt enkelt bara tro på mig själv, på det jag gör. Jag kan komma att bli kritiserad, tilltufsad- hängd... men måste då ha kött på benen och fortfarande stå stadig. Tror jag klarar det nu. Eller vet- har sett bevis på att jag gör det.


Att bli utbränd, eller få ångest, eller kanske t o m drabbas av bipolär sjukdom ÄR INTE DETSAMMA SOM ATT VARA SVAG PÅ NÅGOT VIS!!!

Svaghet- det är något HELT annat, det.


Som sagt: För min del var det länge sedan jag var nere i det där mörka träsket nu., och jag får väl poängtera att för min del rörde det sig aldrig av någon från hjärnan  kommen psykisk sjukdom. Det hela hade mycket med min livssituation att göra. Jag mådde inte bra. Jag mådde rent ut sagt fruktansvärt illa där jag befann mig då.

Men minnet av att en gång ha varit där gör mig ödmjuk inför andra människors situation.

Och jag hoppas att det jag skrivit kan få EN enda människa att tänka till. Då är jag nöjd.

Av Beatrice F Wik - 23 juli 2015 20:00


Man kan ju inte påstå att det diskuteras hett nu. Fortfarande.

Andersson Bodin/ Tensta.


Och jag... som var hennes lärare... får väl lite ångest nu kanske...

Var hon frånvarande den lektionen, eller? Vem har undervisat henne i so? ;/

(Nu påstår jag absolut inte att tjejen är rasist, långt ifrån, tror jag. Men hon hade ju missuppfattat ordet vid ett tillfälle.)


Jag bara kände mig i alla fall manad, att framföra det här och nu.


Genom historien finns det vita i Amerika, som använt svarta som slavar. Under den perioden de svarta från Afrika, var slavar, såg de vita dessa som lägre stående varelser. Ungefär som att jag har tre katter. Katterna har inte samma intelligens som jag har som människa. Jag bestämmer. När de får gå ut, om någon ska kastreras och jag ger dem mat så klart. Men katterna och jag är inte riktigt på samma nivå. Det är min radhuslägenhet. De bor här men de är mina husdjur. Får de ungar bestämmer jag vem som ska köpa kattungen- eller om vi ska behålla den. För det är jag som bestämmer i mitt hus. De tillhör mig. Jag kan till och med bestämma om jag vill att de ska dö. Jag åker till veterinären och avlivar dem med en spruta.


Negerslavar fanns på den tiden då de vita såg sig som överherrar- högre stående varelser.

Att säga "neger" till någon var därför nedsättande- betydde att den stod lägre i rang.


Det är inte fråga om humanism så klart, att se situationen så här. Demokrati, du vet... Alla människors lika värde.

Därför ses "neger" som ett kränkande ord. Det har med historia att göra, slaveriet.


Förstår du nu?

Hoppas Du inte tjatar mer om "Varför får man inte säga negerboll?"

- Är det så infernaliskt svårt att bara byta ut "neger" mot "choklad"???

Det kanske kan te sig lite löjligt, men vet man lite om hur det sett ut förr i tiden tror jag inte att man lägger så stor vikt vid det där. Varför kränka en människa i onödan, när det så enkelt går att låta bli?

Personligen märker jag faktiskt ingen större skillnad för käkmusklerna, att det blir tungt och jobbigt.

Av Beatrice F Wik - 21 juli 2015 07:30

 

God Morgon Världen!

Här kommer dagens citat- från mig.

Är det något jag lärt mig i livet, så är det fyra ord, väl värda att minnas:

"Du Kommer Över Det"

Kanske är just Du- som läser just nu, i en "down" nu för tillfället.

(Själv går jag upp-å-ner som en berg-och-dalbana.)

Men vet du vad: "Your story isn't over".

Din historia är inte färdigskriven än- eftersom du lever, och läser här just nu.

Jättemycket kan hända innan Du avslutar!

Jättemycket KOMMER att hända, så är det här livet. =)

Av Beatrice F Wik - 20 juli 2015 21:30


"Tänk alla famnar jag lämnat

av längtan till dig

-för jag trodde att du fanns

och väntade mig.

Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött

för att möta den vackraste

människa jag nå'nsin mött"


Oj!

Av Beatrice F Wik - 20 juli 2015 07:53


Ojsan... så häftigt att vakna upp på morgonen- till beabloggar- och inse att man har besöksrekord.

Över 30 läsare, sedan dygnet startade 00:00. (Brukar vara så där 7-8 under en natt annars.)

Ja, de kanske ger sig under dagen, det vet man aldrig.


Och jag undrar var besöksrekordet kommer ifrån?

- Alt 1: sovselfie.

-Alt 2: Tillfällighet- det bara råkade bli så här idag.

- Alt 3: Det jag skrev om humanism/antirasism.

- Alt 4: Explosiv blandning. =)


Den som lever- den får se. <3

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se