Jag kan verligen unna mig att vara lite svensk idag. INGEN kan nog någonsin anklaga mig för att vara rasistiskt lagd.Två av mina bästa väninnor är "svartskallar". En fransyska och en kurd och det skär så klart i hjärtat på mig när jag hör någon kallas "neger". För det hör jag ibland. Så är det.

Jag bor på i en stadsdel där det finns många "svartingar" också. Kronoparken är ett lite ökänt område i Karlstad. Många tror att det enbart består av ett rörigt centrum- och ja. Det finns ett centrum där det händer saker. Ibland. Där bor dock inte jag. Jag bor i en av radhuslägenheterna mot skogen. Men jag skulle absolut kunna bo i Kronoparkens centrum med. Fast jag gillar inte trapphus, vill ha egen ingång, därför bor jag här. Mina katter ska få gå in och ut som de vill utan en port först, anser jag. Mina katter (crazy cat lady- jag har en hel kattarmé)- mina högt respekterade vänner! :)

Priserna har stigit enormt på bostadsrätterna här de senaste tre åren, kan jag stolt tala om. Hoppas folk inser att Kronoparken inte förtjänar sitt dåliga rykte!

Men på Coop i centrum möter jag så klart en massa svartingar. Huuu- de är läskiga, de är ju så svarta. Svarta människor är farliga, påminner om apor har jag hört, och då jag inte har så mycket innanför pannbenet tror jag så klart det. Känner att jag snart måste flytta härifrån så de inte våldtar mig, alla samtidigt med. Hualigen.

Jag gillar för övrigt den typen av människor skarpt. De som högaktningfullt skiter i vilka adresser eller områden som har staus- och inte. Antar att det inte är en slump att en av mina bästa vänner är Anders Holmgård, son till sjukhusdirektör Holmgård (tyvärr nu avliden) på Centralsjukhuset i Karlstad. Doktor Holmgård valde att bo i Slottsbron, utanför Grums. Det är inget "fint" område i Värmland men han hade uppenbarligen tillräckligt med pondus i sig själv för att helt och hållet skippa statusjakten. Me like. Mycket like, bara människor med svag självkänsla har behov att visa upp sig rent materiellt. Fast man måste ju bekräfta dem med, förvisso, jag kan tänka mig att de har det jobbigt många gånger, man ska väl passa sig noga för att döma, antar jag. Döma och se ner på andra människor. Mycket man inte ser, inte vet, som folk kämpar med i sociala situationer.

Alla har inte grundtryggheten och då måste man naturligtvis försöka stötta dem. Precis som jag själv behöver bli stöttad ibland så klart. Snälla nån... Jag som har tandläkarskräck o jag har haft alla möjliga fobier... Jag är inte helt trygg själv alla gånger. Fast just det där sociala, grundsäkerheten i min person, det har jag nog fått med mig i ryggsäcken någonstans. Jag vet vem jag är- och jag står för det-  tror jag i alla fall.

Relativt trygg och säker, märker jag när jag ser vad andra andra människor kämpar med.

Liksom mina barn. Trygga i sig själva och säkra på sin sak. Och jag har suttit i utvecklingssamtal där både jag och läraren lagt locket på: "Man måste inte ha A i alla ämnen- det går ändå"

 Det tackar vi för, det är inget som är givet- att man ska få trygga, högfungerande och självsäkra ungar.

Men jag har nog det där i mig, från barnsben. På åttiotalet kom en hel drös kurder till min hemort. Många tyckte nog de var konstiga, suspekta, på riktigt, vi var ju så insnöade då och visste inte bättre, så vi blev nog lite rädda för det där som var främmande. Men jag minns min härliga mamma. Hon åkte buss till och från sitt jobb och gick rätt fram till den där "kurdhögen" vid busshållplatsen. "Hej hej". Hon pratade med dem, tog sällskap med dem på hemvägen. Många gånger gjorde hon så.

 Andra tog avstånd men inte min lilla mamma inte. Härliga kvinna! Jag såg att folk tittade snett på henne... ni vet obildade människor, vars förstånd inte riktigt räcker till ända fram (så man får ha överseende med dem) men det struntade hon fullkomligt i. Hon vet nog inte ens om det, än idag.

Vet du förresten varför vi firar idag?

Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523, sen kom en ny regeringsform med, 1809- också den 6 juni.

Apropå fotboll.Se tidigare inlägg (min son Gabriel).

"Trots att vi sprungit tusen mil- så kommer vi springa tusen till"

(Och motgångar- det finns med i beräkningen. Så pass gammal och erfaren är man ju- tyvärr...

Snälla nån- det kan smockas till från alla håll- och har man tur- sker detta inte samtidigt) 

Då bör du inte vackla, utan stå stark där du är, min vän

(Från en "gammal" kvinna)

Vi som inte är fotbollsspelare, som inte får några hyllningar eller stående ovationer för det vi gör- men som kämpar på ändå. Som också korsat Atlanten, men det märks ju inte så väl.

Till alla fighters. Alla vardagshjältar där ute.

Ni som inte fått någon som helst belöning för det slit ni gjort, för allt det Ni försakat... men ändå stretat på i samma anda, för att Ni tror på det Ni gör.

Till Er.

Ni är amazing!!!

Och Ni får en egoboost av mig- för att orka lite till. =)

...Med all sannolikhet kommer du inte att få höra det särskilt ofta, unga tös- eller pöjk.

Förvänta dig bara inte det- då bli du bara besviken.LIvet ser ut så- tyvärr.

Det är sanningen... oavsett vad folk kommer att tuta i dig. DU MÅSTE NOG... (om jag ska säga min åsikt lite milt) STÅ STARK I DIN PERSON, med fel och brister- dem lär du få försvara- unga tös eller pöjk =))

Det viktigaste är att du vet själv.

Bygg på DIG, inte på vad någon annan tycker eller säger!

Vet du själv vem du är har ju andras perifera åsikter en rätt minimal betydelse. <3

Till alla flickor vi har försakat

Till alla Er som trott

på allting som vi gjort

-vill ni följa med oss västerut?

Konfirmandtårta- made by mum- in the middle of the night.

Inte så snygg kanske, men hon gör så gott hon kan, gamla mamsen.

Och vi får väl hoppas att den är god.

Smärgåstårta blir det med.

Jag märker ett genomgående tema i min blogg, i mitt liv.

Vardagsstressen, det vardagliga pusslet. Så kommer jag minnas de här åren: Hetsiga. Mycket runt mig. Ensam mamma. Men jag är van nu, att göra saker själv. Och jag klarar det ju. Imorgon har vi konfirmation. Puh... en hel del förberedelser nu. Huvudvärk, urinvägsinfektionen har inte gett vika, fått starkare medicin nu, som jag mår illa av istället.

... Hehe =) skönt med lite självönkan. Kanske finns någon själ där ute som kan tycka lite synd om mig... ujujujuj ;(

Betygen ska va satta senast tisdag, på onsdag är jag i Stockholm.

Jag har fått en ny supermysig brukare i mitt jobb som kantaktperson. Mer än så kan jag inte säga om det jobbet, jag pratar så klart aldrig om mina brukare. Bara att allt känns bra, så långt kan jag prata. Men sedan är det nog.

Nu blir det fortsatta förberedelser... Imorgon är min grabb konfirmerad. :)

Jag lever, absolut... visst känner jag att jag lever, jovars...men är trött som f-n själv av antibiotikan jag äter. Andra penicillinkuren på sju månader, man kan ju fråga sig vad jag pysslar med egentligen.

Urinvägsinfektion OCH ögoninflammation, jag har sett ut som sju svåra år ett par dagar, med röda rinnande ögon. Typiskt, när jag har träffat föräldrar på utvecklingssamtal (verkligen en sliten en, den där fröken fräken).

Och jag har inte tid att vara sjuk heller, betygstider och konfirmation för sonen till helgen.

Men jag betar av det sista nu... Snart, snart väntar sommarlovet!

Saknar dock mina kvällspromenader i den här alldeles alldeles fantastiska tiden, den mellan hägg och syrén.

Orkar ju inte ut och spatsera nu, så trött.

Ååå, jag lyssnade på en gammal goding nyss, från min ungdom.

Hihi... Prince. =)

"Blixtar och dunder- hela natten. Lovar att se Jesus i morgonljuset" Härligt!!! ;)

(Förresten... Måste väl påpeka: "Thunder" är väl slang för heroin, mig veterligen.

Det här är INGEN drogreklam utan syftar på annat.

Jag, personligen, är KRAFTIGT AVVISANDE mot droger, snarare: "Droga du på- och förlora allt du har.

Alternativt lämna drogerna ifred")

Jag är så verklighetsfrånvänd ibland... såg inte schlagerfestivalen igår, men är inte riktigt så borta att jag missat att vi vann. Grattis till oss, sååå roligt! =)

(Dock är det här inte min smak, alls, men det är ju tur att vi är olika. Uppenbarligen är det många andras smak och det är alltid roligt, så klart, när det går bra för Sverige.)

En favorit.

Det är ju så det är, livet.

The show must go on.