En väninna till mig såg Carola live, jag tittade på bilder och hittade den här.

Jag är inget fan av Carola, men jag roas av av att titta på bilder på henne ibland, då hon och jag har lite liknande typ av utseende. Förr blev jag lite sur när folk påpekade att vi var lika, då jag kan tycka att hon är "mycket", nu tycker jag mest det är kul att titta på bilder av henne och tänka "Jaha... Ser jag ut på likanande sätt?"

Ofta har man ju en helt annan bild av sig själv, eller åtminstone LITE annorlunda, än andra utifrån, tror jag.

Det märker jag när jag ska shoppa kläder, går in i provhytten med förhoppning om att plagget ska sitta på ett helt annat sätt, men inser: "F-n... Vad rultig jag är".

Inser det liksom bara så där.

Så det är väl bara att hugga i sig och tänka att tjejer som Carola och jag... Vi är kanske inte modellsmala och långa, men vi är åtminstone kvinnor. Vi är ganska MYCKET kvinnor, det går inte att missa att vi är av kvinnligt kön.

Jag skrattade för mig själv när jag såg den här bilden, tänkte på hur man skulle se ut i en sådan urringning, på jobbet.

Jag som har den här typen av kropp, ganska lik Carolas, som sagt, känner mig JÄTTEOBEKVÄM i för urringade toppar, jag måste alltid tänka på att det finns verkligen många (också kvinnor, faktiskt) som bara STIRRAR om man som kurvig klär sig som Carola gjort här.

Undrar vad det är som fascinerar så med bröst.

Är det det där första i livet som gör att vi ALDRIG glömmer?

Det mest intressanta de första månaderna i livet, tryggheten, maten?
Eller?

Jag kan i alla fall säga, att det märks jättetydligt när folk börjar stirra och det får mig att känna mig hemskt obekväm.

Mitt ansvar är väl att inte klä mig så här förvisso, men man kan ju också tänka tanken att försöka bete sig lite civiliserat om man ser ett par stora tuttar och inte stirra ihjäl sig så att ägaren till dessa dagen därpå drar på sig en stor säck i hopp om att få fokus på sin person det hon har att säga.

Jag fortsätter på nedanstående inlägg.

Har sällan tid att skriva på vardagarna när jag jobbar. Det är fullt upp så klart- med livet, verkligheten. Så när jag väl får lite tid över är det alldeles alldeles underbart att bara vara, skriva. Bla bla bla... =)

Nedanstående inlägg.  Mina senaste fem år. Om uppbrott, uppbrott som gör ont. Oftast klarar jag att hantera det, men vissa dagar gör det ont. Om människor som sprungit in och ut på min scen. De spelar olika roller i mitt liv, och ibland ersätts en viss roll av en annan människa. Och varje gång en går av, lämnar sin roll i mitt liv- för att låta någon annan ta över- gör det lite ont i mig.

Men det är samtidigt hemskt spännande!

"Ja visst gör det ont när knoppar brister

- varför skulle annars våren tveka?"

(Karin Boye- och ja... jag älskar att hon satt ord på det. Och nu börjar min lärarroll dominera här (jag har ju också min roll att spela): Jag har insett att många unga människor är mindre bra insatta i svensk litteraturhistoria, så jag skriver det nu: Karin Boye är en av våra stora svenska poeter. Född 1900, och valde att för egen hand avsluta sitt liv är 1941. Tragiskt, men jag kan faktiskt förstå situationen: Är man en grubblare, som hon, uppenbarligen är, kan man bokstavligen grubbla ihjäl sig. Man bryr sig till slut inte om andra, om man verkar helknäpp eller inte. För smärtan kommer inifrån och då spelar det inte den ringaste roll, det där vad andra anser om en. MIN SMÄRTA LEVER JAG MED oavsett om jag är beundrad och hyllad- eller inte.

Inget (annat än det jag tror på: kärleken, och det håller väl en djupdykare som mig vid liv) kan döda, förinta denna smärta.

... Å så åter till ämnet jag påbörjat att skriva:

Någon har valt att gå, eller skött spelet så illa att jag måste be denne lämna scenen.

Jag kommer att stänga dörren mitt framför din näsa om du beter dig på ett vis som sänker mig.

För på min scen kan man inte bete sig hur som helst, då måste jag bara bryta, det är ett ansvar jag helt enkelt bara har, om inte för mig själv så för de två jag måste finnas, orka vara människa för.

En grabb och en tös, de bästa som finns. Mina barn. <3

Ingen enda individ får suga min energi på ett negativt sätt- för då drabbar det dessa två underbara.

De heter Gabriel och Elinor.

... Och jag har nog hanterat dessa rollbyten på ett helt annat sätt än andra, men inget är ju fel.

Det är bara trist och tragiskt att höra från människor som blir rädda för känslor och relationer.

Hämmande- och hjälp så mycket man går miste om med denna rädsla!

Jag borde väl vara lika rädd jag, att bli sårad, men tänk, det är jag lustigt nog inte.

Jag har fortfarande kvar tron på det där varma, på kärleken, jag.

Antar att jag är som en humla: Det var ingen som talade om för hunlan att hon inte kunde flyga- eller också var det det- men då valde hon att inte lyssna. Så humlan flyger i alla fall. Trots att det är teoretiskt omöjligt.

Helgen är halvvägs o kjg har hunnit med mycket sedan jag lämnade skolan igår eftermiddag.

Övningskört med dottern, Bergvik (köpcenter) hela två gånger- en gång med sonen, en med dottern, promenerat lääänge, skadat högra pekfingret så der är krångligt att skriva, suttit ute i solen, haft lördagsmys i form av tacos, städat, tvättat. strukit... Ja, det går i ett. Så här är livet som ensamstående tonårsmamma. Det är inte så mycket mindre att göra bara för att barnen blivit stora, men det är andra saker man gör.

Och just idag gör det ont.

De senaste åren har varit så fyllda av uppbrott för min del. Det har varit många människor som sprungit in och ut på min scen. Och varenda människa jag "förlorat" har ristat lite, gjort ett litet märke i mitt hjärta. Oftast klarar jag att hantera dessa ristningar. De bleknar dessutom med tiden- men finns ALLTID kvar. Jag kommer aldrig, aldrig glömma en människa som betytt något för mig, även om jag vet att det inte längre finns något mer att hämta, även om jag vet att det är klokast att packa ihop och gå.

Och jag gör det med.

Gamla lik ska inte ligga i källaren och ruttna. Även om man egentligen inte vill, måste man begrava dem.

Men det är klart att det gör ont.

Vad som hände mig igår, var att jag tappade bort mitt körkort och fick punktering på bilen.

En dam ringde mig under kvällen och berättade att hon hittat mitt körkort. Härligt.

Det där med punkteringen hände mig vid OKQ8 när jag stressad skulle tanka bredvid en stor jäkla husbil. Jag smög mig in på en liten liten yta, men stötte emot kanten och fick punktering på bakdäcket.

Jag är inte särskilt händig. Gick in på OKQ8 och frågade om jag kunde få hjälp att byta ett däck.

Men den personalen hade gått hem för dagen. Fint med sådana mackar. :(

Så jag och min son bara står där, som två fån. Försöker pumpa däcken.

Men- så plötsligt, dyker en ängel upp. En snygg, helt okänd man kommer fram och kommenterar: "Så trist. Ska jag hjälpa dig?"

Kvickt räddade han mig- bytte ut det trasiga däcket. <3

Helt fantastiskt! All lycka, till denne underbara människa!

... Och jag tror verkligen på mänsklig godhet.

Jag tror jag blivit född på solsidan. Jag har en hel sjö med kärlek, värme och vänlighet att ösa ur- till mina medmänniskor. <3

Hos mig finns inget bittert- den typen av känslor håller tar jag avstånd ifrån.

Här finns bara pure, äkta livsglädje. En från hjärtat ingrodd drivkraft: Att bara göra gott. (Eller så gott jag förmår)

Kom gärna till mig med skitsnack om andra människor. Jag kommer att lyssna, men också ta hänsyn till vad A sagt om B: För det A säger om B, säger tyvärr ofta mer om A än B. Så ditt skitsnack kommer jag att ta med en nypa salt.

Jag skapar mig en egen uppfattning om människor, jag.

Stod bara frågande: "Var det karma som slog till nu, eller?"

Det finns så mycket gott i den här världen. Jag är typen som tror på det goda, och faktiskt mestadels har sett bara gott. Någon gång emellanåt, kommer det in "moraliska stoplskott" som inte riktigt vet hur man ska bete sig mot sina medmänniskor. Men de blir inte långvariga inom min krets, sådana typer har man ju helt enkelt inte energi till.

De kan gott stå där ute i kylan och gräva sina egna gropar- som de självklart själva kommer att falla i.

Och när de sedan tycker synd om sig själva kan man ju oja sig lite- bara för sakens skull.

Två tråkigheter råkade jag ut för igår, men jag tror på Godhet hos människor.

Börjar nästan fundera på det där med karma. What comes around- goes around.

Och det goa med att bete sig så gott man förmår (så gott intelligensen räcker) är ju att man helt och hållet slipper den ångest som ett dåligt samvete kommer med. Vet man att man gjort sitt bästa, behövs inget mer.

Jag har blivit lurad på pengar. Det är en tid sedan nu, jag fick aldrig någonting tillbaka, men den här personen.... Att leva med att vara en sådan typ av människa, det kommer ju att slå tillbaka förr eller senare.

Det är som med reklamen för Ramlösa. Eller snarare bristen på reklam. De använder inget utifrån: "Vi behöver ingen reklam- vi har ju vattnet".

Så är det väl med oss människor med. Vi lever, kommer ständigt att ställas inför olika situationer, där vi kan känna oss trygga och till freds med oss själva- eller inte. Och i varje enskild liten situation, kommer folk se själva, med egna ögon vem man är.

Och jag behöver ingen reklam, jag behöver inga tjusiga ägodelar för att visa upp mig. Jag har ju mig själv- och jag vet vem jag är. Det är ok att prata skit om mig med. Folk kommer att märka själva, med egna sinnen, vem jag är, förr eller senare. Det samma gäller oss alla.

Nu blev jag avbruten- får återkomma. Skulle egentligen berätta om ett borttappat körkort och ett däckbyte på en bil! =)

... skriver jag lite. Hualigen, har haft ett par effektiva dagar, både i jobbet och här hemma med barnen.

Hemma har vi alltid sysselsättning, på jobbet är det sååå mycket nytt då jag bytt.

Efter 17 års tjänstgöring åt Grums kommun har jag bytt skola och arbetar nu istället inom Karlstad kommun. Allt är just nu spännande, jag är ju typen som älskar att lära känna nya människor, det är enormt utvecklande anser jag- så jag antar att jag är i mitt essä nu. Jag är en rätt utåtriktad och oblyg typ- det är därför, tror jag, att jag också är så omåttligt förtjust i min ensamhet emellanåt. Jag hämtar kraft, både i ensamheten och i den sociala samvaron. Och jag måste ha balans.

Nystart i livet, helt enkelt. Och jag har allt gott att säga om min nya arbetsplats Vålbergsskolan. Jag kommer att tillbringa en stor del av min vakna tid där- och det känns hittills mycket bra med kollegor, lokaler, rutiner.

...Och imorgon kommer huvudpersonerna: eleverna.

Mina barn börjar också skolan imorgon, så här har det varit en del förberedelser. MIn son börjar sitt sista år på högstadiet, min dotter sitt sista år på gymnasiet. Som tiden har sprungit!!! Det hela känns faktiskt helt ofattbart. Jag minns ju hela min egen ungdomstid, från den ålder de båda är i nu- så klart och tydligt.

Nian tyckte jag var ett roligt skolår. En ny värld hade öppnat sig med förhållande till min första stabila pojkvän, annan typ av umgänge.

För att inte tala om sista året på gymnasiet! Det var en guldtid, livet lekte sannerligen. Jag gick natur (värsta plugglinjen =)) och slet ont med studierna samtidigt som jag var ung och stark, och han med en rik fritid fylld av vänner och roligheter. Under sista året blev jag störtkär i en av de människor som för alltid kommer att vara viktiga för mig: mina barns far. Jag var bara 18 år.

Nej, nu... blir det sängförberedelser.

Ta hand om Dig, just Dig, för jag gillar att Du läser! <3

Käre Gud.

Jag som faktiskt tror på Gud.

Ibland behöver jag sannerligen Din hjälp.

När jag blir förbannad. Pissed off. Lite småilsken så där.

Så där så jag har god lust att puckla på en korkskalle som betett sig illa mot mig- puckla på så att det sjunger om det.

Undrar om det skulle hjälpa mig?

Om jag slår till nu- med full kraft -för att jag känt mig utnyttjad och blir frustrerad vid det här laget.

Jag undrar om jag skulle kunna knäcka honom. För det är en manlig varelse, som behandlat mig underligt.

Med psykopatdrag. Charmigt yttre, rolig ett tag, men sedan visar en sjuk sida upp sig. En otäck, tom en.

Den typen av människor gräver förvisso sina egna små gropar- som de faller i.

Sedan tycker de synd om sig själva- för att de fallit ner i svarta hålor.

Oj, så det kan bli???

Sorry, honey- du hade inte uppfattat att som vuxen bäddar du din egen säng?

Jag har förstått att han mår dåligt.

Jag anstränger mig till det yttersta för att inte gå ner på den nivån. Tand för tunga.

Jag får väl istället tycka synd om kräket.

Jag, som står här i solen, just nu fylld av kärlek: jag får kärlek från alla möjliga håll- och livet bara ler mot mig i nuläget.

Jag ler tillbaka.

Tacksamt, ödmjukt.

Jag, som ser mig för fin för att grusa ner mig- på den där nivån.

...och jag vänder mig bara om och går.

Jag går, med högburet huvud- har inte för avsikt att skada någon.

Tack Gud.

Ibland behöver jag Din hjälp.

Din hjälp att bete mig som den människa jag verkligen vill vara.

<3

Jag har två ledord, i mitt sätt att leva. Alla har det tydligen inte.

Det ena är etik, det andra är moral.

För dem som inte ens tycks förstå vad orden betyder tänker jag nu förklara dem. (Det är uppenbarligen inte självklart för alla, det finns verkligen infernaliska stolpskott. Jag brukar säga att jag är ett tekniskt stolpskott- jag är trög vad gäller teknik. På samma sätt finns etiska/moraliska stolpskott, de skjuter bollarna åt alla håll, i okontrollerad riktning, kan bli rätt i magen på en annan människa- vilket naturligtvis sälvklart slår tillbaka mot dem själva. Och då förstår de ingenting, då är det bara rysligt synd om dem- i deras egna ögon.)

1. ETIK. Läran om rätt och orätt. Inte rätt och fel, utan snarare läran om vad som är ok att göra- och inte.

2. MORAL. När den här läran sätts i verket, i verkliga livet. Hur man handlar gentemot andra männsikor.

Så är hon här igen, då. Ljuva augusti. Nystartens månad.

Spotify

Jag har varit förlovad en gång i livet. Kanske blir jag det igen- kanske inte. Det blir som det blir.

I alla fall: den gång jag förlovade mig gjorde jag det i augusti. Vid Vänerns strand, utanför pampiga Läckö slott bytte vi guldringar och han plockade blommor åt mig, av olika sorter. Lovade att älska mig, för varje blomma- ett decennium. Mycket sött, ett bedårande minne! Verkligheten kom att bli bistrare, men vi höll ihop många år efter det. Fick två barn, den andre med namnet Gabriel. Efter Läckö och platsen för vår förlovning. Läckös Magnus Gabriel de la Gardie.

Augusti, ja.

Med de ljumma, sammetssvarta nätterna, en suck av lättnad, på sätt och vis.

Nu finns det inte mycket mer vi kan göra åt det här. Sommaren börjar gå mot sitt slut och förväntningarna har lagt sig. Ungefär som min ålder. 40 plus, är augusti. Sommaren dröjer sig kvar med många varma dagar än, men vi kan liksom sucka och andas ut nu- för det som är, det är. Det vi har- det har vi. Varken mer eller mindre, så vi kan luta oss lite grann tillbaka.

Inte helt, så klart, det finns fortfarande en hel del kvar att göra- och hösten är inte riktigt här, men ändå.

Hösten är för övrigt en tid jag gillar.

Jag gillar den höga luften, regnpromenader, och att sedan mysa ner sig i soffan med katter, stearinljus och filmer.

Jag gillar mörket som faller- faktiskt.