....fast jag har inte fått den att lysa än. Det kommer! :)

Lite mysigt är det, eller hur?

Vet att jag är tidigt ute, men det är före julen jag njuter av julsakerna. Har det där efter min mamma. Hon plockade alltid fram samtliga julsaker; tomtar och hela faderullan, fredagen före första advent. Bara granen fattades.

Sedan tog hon bort dem direkt efter nyår.

Nu är jag ännu tidigare än hon, det är bara tisdag, men jag är ju sjukskriven, så jag kan lika gärna börja pyssla i god tid. Så jag verkligen hinner, det vore ju förargligt om jag skulle glömma någon stackars liten tomte i nå'n vrå innan första advent är här, eller hur???!!! =)

Kursen jag går på för närvarande innehåller yoga, och i den typen av yoga vi tränar (Åååå!!! Har glömt bort namnet på yogatypen) är meditation en viktig del.

Jag testade meditation för ett antal år sedan, men då hade jag enbart "myror i baken", så stillasittandet i 45 minuter blev enbart arbetssamt.

Nu var det en helt annan sak. Detta var verkligen häftigt! Jag trodde inte att upplevelsen skulle bli så stark av att gå in i sig själv på ett sätt som utövats i en herrans massa år. "Bilder: minnen kommer att komma upp. Du kanske kommer att gråta, eller känna dig glad" sa instruktören. "Låt det bara komma".

-Jajemensan, tänkte jag. Det får vi väl se vad detta blir!!!

Följde dock hennes instruktioner, och tog mig in i mitt inre. Detta låter säkert som flum-flum för vissa, men... ja... häftigt var det!

Har däremot ingen aning om varför just de bilder / minnen jag fick, kom fram.

För mitt inre kom Grums kyrka, av någon underlig anledning. Smyckad med blommor för skolavslutning. Jag gick fram till den näst främsta raden, där det stod 9B, var något sen, men själva akten hade inte börjat. Min klassföreståndarkollega Sigvard nickade leende när jag kom, makade sig åt sidan och jag tog plats bredvid honom. Vid hans andra sida satt vår klass; tre år av undervisning- slit och glädje summerade. Finklädda, glada och vi fick tysta ner dem, för de var så uppspelta.

Bakom oss satt deras föräldrar; säkert lika glada och uppspelta. Och finklädda.

Det här har jag upplevt. Kom i tankarna dit igen- och det hela var så otroligt verkligt- trots att just detta skedde för ett flertal år sedan. Känslan jag fick var skönhet, maximal livsglädje: och jag har burit med mig den här härliga energin hela dagen!

Varför kom jag just till Grums kyrka på en skolavslutning under meditationen? Intressant att just detta minne väcktes upp.

Ja... vet inte.

Sov gott i alla fall. Tack för att Du tar dig tid att läsa! :)

Så hette filmen vi såg igår. Det finns i bokform också, kanske ännu bättre.

Jättebra film! Att rekommendera! Boken är kanske mest för tonåringar.

Handlar om en vanlig tonårstjej. Vanlig på alla vis utom ett: hennes ensamstående mamma är cancersjuk. Kärleken mellan mor och dotter skildas starkt. Mamman blir sämre och dottern visar sitt illamående på en tonårings vis: Hon kommer ut på farligt vatten. Med fyllor, snatterier, killar för en kväll osv.

Hur det går tänker jag inte avslöja, men jag kan säga att under filmens gång satt både jag och min dotter och grät. Blev tacksam över själva livet. Vi har det vi har idag. Vad som möter oss i morgon har vi inte den ringaste aning om...

Kanske lite taskigt mot Nisse (mannen i förgrunden) att publicera denna bild,  Den ger honom inte direkt rättvisa, so to say, Men jag tycker bara att den är såå rolig! And after all he's just a cat!!! Inget fel med att vara katt förvisso, men jag tror inte det rör honom särskilt mycket att se lite rolig ut på en bild. Han är dock en alldeles charmant katt i verkligheten, storväxt och gosig.

Mannen i bakgrunden, eller killen rättare sagt, är min son; det är för övrigt han som tagit bilden på sig själv och katten!!! =)

Om ni bara visste vilken fin grabb det här är. Jag har precis sett klart "Heartbreak hotel". Jag älskar Colin Nutleys filmer, Helena Berström som skådespelerska likaså. TV: i vardagsrummet var upptagen av diverse fotbollsgluttande grabbar  och män, och TV:n i sovrummet funkar för närvarande inte. Gabriel erbjöd sig att jag kunde få se filmen i hans rum; han satte i sladdar osv, rättade till skärmen, så att den skulle passa min sitthöjd, frågade om jag behövde kudde och gick sedan och hämtade chips och cola light (tyvärr gillar jag inte vanlig cola, trots att jag vet att de där lightprodukterna bara är onyttiga).

Har ni hört vilken kille jag har!!!???

 Helt underbar! Min prins!!!

Älskar dig, Gabbe! Du är bäst! <3

Och din omtänksamma syster förstås!

Elinor har alltid varit empatin själv. Hon fick t om  stipendium i våras, under  musikklassernas årliga vårkonsert; av kamrater utsedd till klassens bästa kompis. Och naturligtvis är hon vår allra bästa dotter! ;)

Jag älskar att skryta om mina fina barn. Det förtjänar de! Och Dina med, för de är med all sannolikhet alldeles gudomliga de med. Det SKA man va' i sina föräldrars ögon tycker jag. Underbar, med fel och brister.

Jag har faktiskt sett en till film idag, på tal om min dotter. En favvissysselsättning när man är sjukskriven!

Den ska jag berätta om imorgon, för nu är timmen sen. Men superbra; att rekommendera för alla åldrar, trots att den egentligen riktar sig till tonåringar. Jag såg den med min dotter och hennes kompis. Den får du läsa om imorgon. Om du vill! :)

Sov sött, önskar jag Dig,

för att just Du läser!

Jag har inte skrivit på ett tag. Det har bara inte blivit så. Kan inte påstå att jag varit fullt upptagen, med tanke på att jag är sjukskriven, men jag har väl varit fullt upptagen med min själv, antar jag.   

En parantes:

Hjälp, vad många smileysar det fanns på den här bloggen, upptäckte jag just! Här skulle man ju kunna kommunicera enbart med bilder!!! Vad sägs om:

Här skulle man ju kunna göra en hel barnbok!!! Fast jag gillar nog bäst de gamla hederliga. :) Är för gammal och tråkig för dem ovan, tror jag...

Apropå det där med att vara öppen (se nedanstående inlägg). Jag kan inte påstå att jag klandrar folk som inte är öppna, jag vet ju att vi alla är olika, och jag måste naturligtvis ha repskt för dem som är mera tystlåtna av sig, precis som jag hoppas att de ska ha respekt för mig. Och just det här med öppenhet om hur vi mår; vad det än må vara, så tror jag att vi alla har nytta i vår läkningsprocess om vi törs vara så öppna som möjligt. Men så'n är jag. Och du får vara precis som du vill. Fast jag skulle bli förbannad om någon bad mig hålla käft med hur jag känner, för att det skulle vara "tillgjort" eller "betraktas som statusmarkör."

Ha en bra lördagkväll, alla fina vänner!

Intressant att jag som sjukskriven har fler läsare än någonsin dagligen. Vill bara säga att kommenterar Du inte, registreras inte att Du varit här. Min blogg är helt anonym; så Du kan läsa precis så mycket Du vill, utan att jag vet VEM som varit här. Det står bara "antal läsare".

Kittlande för mig! Många läser det jag skriver; men jag har ingen aning om vem som är här! :)

Läste i gårdagens Aftonbladet om någon läkare som skrivit att "det är numera en statusmakör att berätta om sin terapi"

Trött jag blir! De som hade berättat om psykisk ohälsa: Caroline von Ugglas, Björn Gustavsson m fl.

De var "tillgjorda" enligt det som skrevs.

Fuck You, säger jag bara!

För här berättar jag själv om min psykiska ohälsa. Utan den minsta tillgjordet; utan den minsta skam.

Varför betraktas det fortfarande, år 2010, som "fult" att må dåligt psykiskt?

Jag vet inte om det är så, eller om jag missuppfattat situatonen. Men har jag rätt, hejar jag på dem som är starka nog att berätta sin historia.

För alltid kommer jag, personligen att stå här. Och säga: "Fuck, jag lider av migrän, jag går i KBT o jag har sömnstörningar."

Sedan har jag ingen kommetar till vad du svarar.

" Det driter jag högaktningsfullt i."

Sov Sött, Mina Vänner!