Ojojoj, nu kommer jag igång och börjar skriva!!!

Jag skrev tidigare om förädring: "Det kanske blir något helt annat"

Och ja... så hoppas jag kanske. Klart att smärta påverkar. Och som sagt: berikar. Jag kommer att tänka på en dikt, apropå smärtan i förändring. Den är av Karin Boye:

Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.   Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra -svårt att vilja stanna och vilja falla.   Då, när det är värst och inget hjälper Brister som i jubel trädets knoppar Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden -känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Idag har jag varit på min kurs igen. Tränat yoga; himla intressant och haft diskussioner med folk som vet vad jag pratar om beträffande det som drabbat mig. "Hur lång tid tog det för dig?" har jag frågat mina kurskamrater. Jag menar... innan "man blir som vanligt igen."

Olika är det ju, från person till person.

Det var lite roligt, som en av kurskamraterna svarade:

"Du kanske aldrig blir som vanligt igen. Det kanske blir något helt annat."

Och vi skrattade. =) Men det ligger ju något i det. Livet är utveckling. Och tar jag inte med mig den här erfarenheten vore jag kanske dum. Förvisso är jag väl kanske dum. Dock inte så dum.

Varför skulle jag vilja bli "som vanligt" igen?

Svårigheterna; ångesten, har gjort mig till en rikare människa. De har tagit mig ett trappsteg högre.

Så det är möjligt att jag kommer ut ur min tunnel som "något helt annat". Med livserfarenhet, också av svärta, smärta. Hur intressant är en person som gått genom livet på räls, när man skrapar på ytan?

"Föga" säger jag.

Sov Gott!

.. är jag, och jag har förstått att detta kittlar.

Min blogg har fler besökare än på länge. Jag kan tänka mig att ni undrar vart jag tagit vägen. Jag är sååå tacksam, för var och en som läst mina ord; det är ju faktiskt därför jag skriver! ;)

För egen del, berättar jag gärna min historia, jag har ingen större sekretess. Här står jag, med en handfull psykosomatiska problem, och vill Du läsa, får Du gärna göra det. No problems för min del. ;)

 Är så innerligt trött på att psykiska problem betraktas som "fula" så jag skriker rätt ut: Hölll på att skriva att jag är stolt, men det är jag naturligtvis inte. Men jag tänker aldrig skämmas, aldrig någonsin, över att jag mår dåligt psykiskt. Lika lite som jag önskar att en cancerpatient skall skämmas över att han/hon fått cancer.

För övrigt kan jag upplysa om att "Framgång ger vänner. Motgång prövar dem."

Jag har full koll på vilka som stått vid min sida, hela vägen, genom allt det svarta. Det skall jag aldrig glömma. Sedan finns det de som inte riktigt fixat att hantera situationen, och det känns skittråkigt. Livet är ju liksom inte bara solsken.

Sov sött, Vänner

Usch, jag känner mig som en trasig docka. Icke-fungerande. Idag har jag haft huvudvärk halva dagen och legat i ett svart rum. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli som vanligt igen. Det sägs så, men det känns tveksamt. Märker i många situationer att jag inte är som jag brukat. Läskigt!

Ändå klarade jag mig skapligt, tack vare att min kropp var sjysst nog och skrek i högan sky pga av min stress och mitt icke-välbefinnande i form av en infernalisk huvudvärk. Det finns ju de som bara kör på tills de stupar, trots att de mår skitdåligt, men de är så inkörda, så de har ingen aning om hur illa ställt det är.

Då drabbas man tydligen av utbrändhet, och med detta, har Nettis lärt mig;), kommer som regel en depression. Jag stannade vid "utmattning" och har ingen depression, så jag kom lindrigt undan, trots allt. Tänk att det finns de som har det värre än så här!!! Stackare, verkligen!

Kan tänka mig att det blir trist att läsa om min svarta värld, men det är så här jag mår, så vill du läsa om något roligt; välj bort min blogg! Läs något annat, du kan ju faktiskt välja själv.

Men för den som ändå väljer att stanna, kan jag berätta att bakom begreppet "utbrändhet" ligger så mycket smärta, så du vet inte. Jag är inte ens där, utan har bara drabbats av varianten "light" men det är ingen lek. Ingen dans på rosor.

Känner för lite musik just nu.Bruce Springsteen är ju bara bäst!

Den här låten är bland det bästa som gjorts."I come from down in the valley, when mister when you're young"

Det här, Dina, är något helt annat än din Stockholmsvärld! Med singelliv tills man är trettio, med barer, män och caféer och förstföderskor som är trettiofem.

Jag kommer från en liten håla mitt i värmlandsskogarna. Äkta bönner!!! =)

Här förlovar vi oss innan vi ens tagit studenten. Jag hade villa, volvo och barn vid 25, färdig lärare vid 23 års ålder.

Det där med att resa och se världen: forget about it!!!

Så, joo, visst känner jag igen mig i "the river". Vad ska jag göra nu då, när jag närmar mig 40, och allt är redan är klart? Kanske vänta på barnbarn...

&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="500" height="304">

... som jag vaknade med.

Usch; den var hemsk!

Drömde att jag var barn och bodde med mina föräldrar (inget fel med det men det blir värre). Vi åkte till en sommarstuga och upplevde hela den ljuva blomstertiden där. Med promenader, och allt som för mig hör sommaren till.

Men sedan kom skräcken! (Jag är ju inte riktigt i balans; vilket avspeglar sig, också i mina drömmar) Jag skulle på studiebesök i en fabrik och klättrade typ 70 m rätt upp i luften. I gallertrappa. Fruktansvärt när jag skulle ner, kan jag säga! Och det hela var sååå verkligt!

När vi efter hela sommaren skulle åka hem, sa mina föräldrar, att "nu är det nog med katter. Vi har redan en hemma "

(Missan, som i verkligheten är död ;( )" och det räcker."

 Jag tjatade mig dock till att få ta med mig en till hem.

 När jag klev ut ur bilen, visade katterna sig vara två. Mina katter i verkligheten: Nisse & Smulan.

Då jag bara fick välja en, tog jag Nisse; satte honom i bilen, vi åkte hem och Nisse levde ett gott liv med oss.

Värre kändes mitt samvete för Smulan. Som jag ensam lämnat kvar. Visste att hon bara skulle klara sig några dygn utan oss, men jag hade trots allt valt bort henne.

Usch... vaknade mitt upp i ett drömt telefonsamtal, där jag sökte få hem Smulan, som jag i drömmen lämnat.

Ännu hemskare blev det när jag öppnade ögonen och såg vem som troget vakade vid min sida: Smulan, i vår korgstol. Henne, som jag i drömmen valt bort! Usch och fy! ;)

Dröm sött i natt, Vänner!!! Och inte som jag! :)

Har återigen varit på min antistresskurs. Idag fixade jag avslappningen bra. Yogainstruktören var sjuk, eller var hon nu var, så vi körde "vanlig" avslappning istället. Och jag lyckades gå ner i varv. Det går bättre och bättre! :)

Förvisso är jag fortfarande "student A-variant" på teorin, med frågor, kommentarer och hela faderullan. Sög till mig all kunskap jag någonsin kunde få om djupsömn, drömsömn, REM-sömn osv. Hela tiden på alerten. En av mina kurskamrater sa efter föreläsningen, eller vad man nu ska kalla det:

" Du är väldigt uppvarvad, va?"

"Skojar du? Jag går igång omedelbart. Börjar anteckna; suger åt mig allt jag kan lära."

Det sitter i ryggmärgen; jag kör på. Till 200 %. Så har jag alltid gjort, och detta har jag ju i alla år belönats för, i form av betyg osv. Jättesvårt att ändra beteende.

Nu måste jag tänka baklänges, för jag har kraschlandat och jag måste upp igen. Genom åren har jag gått på högvarv, har gjort allt "rätt", trots att jag inte alltid mått bra av det. Nu har jag kniven på strupen: fortsätter jag i samma anda kommer jag att ta död på mig själv. Eller åtminstone ha svårt att finna livsglädjen.

Ett gym finns på Clararhälsan, där jag går på stresshanteringskurs:

"Dit kan vi gå och träna" sa jag till en av kurskamraterna. Det skulle vara skönt, i samband med kurserna.

"Vi får inte träna" svarade min kurskamrat.

Är man sjukskriven för utmattningssydrom får man tydligen inte träna. Inta aerobics, styrketräning eller något liknande. Vi får ta promenader, i lugn takt.

Hjälp mig!!! Det här känns så bak-och fram!!!

Någon gång, någon dag, tar jag mig ut ur min labyrint.

Jag måste tillbaka; så det är väl bara att lyssna och lära av dem som vet.

Sov gott, Vänner! ;)

Det här är till Dig, min söta vän.

Du har gjort mig så glad idag:

Tusen tack för kortet, för din omtanke!

Det gör skillnad att Du bryr dig!

Jag är så glad för att du är min vän

och jag önskar dig allt gott!!!

En liten ros, bara till dig.

För att du finns, för mig och för alla andra.

Kram, fina Miracle.

Också idag har jag varit pigg och energisk; bättre än så här har jag inte mått på länge! Men, som sagt...lugn och fin... inte gå händelserna i förväg och tro att allt är bra redan. Lugn, Bea. Lugn, lugn, lugn. Mitt nya mantra;)

Jag har varit på stresshanteringskurs idag. Ska gå på denna kurs i sex veckor. Den innehåller yogaträning; mycket intressant. Fast idag var första gången, så jag hade svårt att slappna av ordentligt.

Intressant också att träffa åtta andra personer, med ungefär samma erfarenheter som jag. Vad som sägs inom rummets fyra väggar är vår informella sekretess, men jag kan säga att det kändes så bra att träffa andra människor i samma situation som jag. Med samma tankar. Och tänka sig; det var inga knäppisar med inbillade sjukdomar, utan helt vanliga kommunanställda. Kvinnor allihop.

Varför drabbas vi hårdast av stress, månntro? Jag undrar om män upplever sig otillräckliga på samma sätt som vi. Nästan alla som "går in i väggen" verkar ju vara kvinnor. Why?

Ja, det här ska bli så intressant. Nu ska jag vila lite, båda ungarna är på träning. Sedan ska jag fixa till någon mumsig kvällsmat tills de kommer hem.

Ta hand om dig.

(Kör inte på som jag!!!;)