Min dotter har åkt iväg några dagar med en kompis och hennes familj till deras sommarstuga. Råkade (tjuvlyssnade inte!!! ;) höra delar av dotterns och kompisens telefonsamtal och jag tänker inte- över min döda kropp!!! lämna ut något av det jag hörde dem prata om, men jag kan istället berätta om egna minnen från den tid då jag var i min dotters ålder.

Sommaren mellan sexan och sjuan. å, vilken underbart rolig tid! Hela högstadietiden upplevde jag som otroligt spännande; man började så smått träda in i vuxenlivet... det var som om en helt ny värld öppnade sig, den värld man som barn inte hade den ringaste aning om att den överhuvudtaget fanns.

När jag gick ur sexan, alldeles innan sommarlovet, började vi gå på partyn, jag och bästa kompisen Lisa. Partyn innebar att ett antal tjejer; fyra-fem stycken och ett lika stort antal killar, träffades hemma hos någon, lyssande på musik, dansade, åt chips och drack coca cola. =)

När kvällen började bli sen lekte vi lekar för "stora barn". En av dessa innebar att vi släckte ner överallt (partyt var oftast på över- eller undervåningen, föräldrar fick hålla sig på "den andra".) Sedan gömde sig tjejerna och killarna fick leta i mörkret. När killen funnit en tjej fick han göra vad han ville med henne. Vi var ju så unga, så det hela var mycket oskyldigt, men vi tyckte att det var jättespännande!

Lisa och jag fick oss en varsin pojkvän på ett av partyna, en varsin bror. De var från Norge och skulle flytta tillbaka dit under den kommande sommaren, så våra relationer var inte särskilt långvariga, men ack så intressanta!!! Första gången man skulle kyssa någon; hur skulle man göra, liksom?! Vi pratade länge och väl om det här innan, jag och Lisa, och när det väl hade skett var man väl i himmelriket!!! :)

Rolig tid, och här är alltså min dotter nu. Och drar fram gamla minnen hos mamma. ;)

Sov Gott, Alla <3

Hittade gamla alster i en låda. Som barn var jag fruktansvärt mörkrädd, tyckte inte om att gå och lägga mig. Hualigen!!! Bar med mig denna nattliga ångest till unga vuxenår. MIn rädsla satte jag, någon gång under gymnasietiden tror jag, ord på och det lät som följer:

Det är när natten den kommer som tankarna maler

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

När tystnaden skriker och mörkret sig sänker

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

För andar som dansar för minnen som plågar

För livet jag hastigt går förbi

Så ensam i natten jag våndas och vakar

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

Numera vådas jag inte av mörkrädsla eller skräck för spöken. Men jag bär fortfarande med mig detta frö. Denna skräck jag en gång känt. Jag går inte till sängs klockan tio direkt. Fast med tiden har man ju istället lärt sig njuta av denna underbara frid; detta lugn som natten kommer med.

Hoppas Du sover gott och tidigt inatt. Det gör förmodligen inte jag...

• Riksdagsval Värmlands län, plats 24
• Landstingsval Värmlands län, plats 20
• Kommunval Karlstad, plats 10

(Försökte kopiera loggan men det gick inte, det... =)

Här ska det va en fin liten vitsippa :)

Politik med Hjärta <3

God morgon Bloggvärlden!

Skriver jag tio över tio på förmiddagen, men jag har semester, så jag har nyss vaknat. Brukar aldrig ha tid att skriva förrän på kvällen när allt lugnat ner sig, men idag väntar jag på att väninnan som jobbat natt ska vakna för vi ska åka med barnen och bada.

Kärring börjar man bli, med rätt att gnälla. (Citat Dina). Så det tar jag mig rätt till. Gnällt över kylan har jag gjort när det var vinter, så nu gnäller jag över värmen när det är sommar. =)

Ärligt talat längtar jag efter regn nu. Det är skönt med sol, men den här enorma hettan tröttnar jag på efter några dagar. Svårt att sova på nätterna och man blir trött på dagarna. Det enda vettiga man orkar roa sig med är att fläska på stranden och det tröttnar i alla fall jag på efter ett par gånger. Hörde att dödligheten ökar ganska rejält för KOL-patienter och psykiskt sjuka. Det sista tyckte jag var underligt, förstod aldrig riktigt förklaringen till det. Kanske ökar självmordsbenägenheten i extrem värme?

Nåväl. Jag har tröttnat på stranden, men kommer åka dit ändå i brist på annat...

Ha en trevlig dag! 

"Den mätta dagen är aldrig störst" skrev Karin Boye i "I rörelse." Och visst stämmer det väl?

Och så är ju livet. När jag nyss besvarade vännen Tinas kommentar om hur fort ett år gått (sedan lilla bloggen; Beabloggar skapades) kom jag att tänka på att ett år rusar som en fors. Trots detta märks det ganska tydligt att en hel del vatten hunnit rinna under broarna, och det är väl förmodligen det som är själva meningen med allt. ??? skriver jag. För jag har ingen aning, har inget facit.

Kan dock konstatera att det är intressant att se schackpjäserna flyttas. Under ett år. Här står jag i ett helt annat läge än jag gjorde förra året, vid samma tidpunkt. "Där stod jag på den rutan. Nu har jag förflyttats till en helt annan ruta och ser livet ur en helt annan synvinkel."

Stagnation. Döden, eller? Den dag mina pjäser slutar rubbas, antar jag, är dagen jag lämnar livet.

Så lustigt hur man såg det hela som ung, i alla fall jag. Jag tillhörde dem som 20-åring hade hela mitt liv utstakat. Jag hade hittat Mannen i mitt Liv, läste på lärarhögskolan och såg mitt liv i en röd liten stuga med vita knutar och ett bra jobb, med en fin man och två ungar framför mig. Och jag hade tur i livet. Fixade min lärarexamen friktionsfritt och fick jobb ganska omedelbart. Blev snabbt gravid och födde en dotter, två år efter ville vi ha ett barn till; jag blev återigen snabbt gravid och fulländade familjelyckan med att föda en liten grabb.

Japp. Nu är allt klart. Nu skall vi bara gå genom hela livet som på en liten spång...

Trodde man då. Men ack, så många tistlar man skulle komma att trampa på längs vägen. Och tur är väl det...

För "Den mätta dagen är aldrig störst. Den största dagen är en dag av törst."

Karin Boye

-I rörelse

Upptäckte just, nu när klockan passerat midnatt, att det kom upp en ruta med "Inlägg för ett år sedan." För exakt ett år sedan, t o m vid den här tiden på dygnet (jag är ju nattuggla) skapade jag Beabloggar.

Beabloggar har gett mig så många sköna skrivstunder på kvällskvisten vid datorn, så många intressanta och tänkvärda kommentarer och flera nya, jättefina vänner.

Den här är till Er, ni vet själva vilka jag syftar på. ;)

Så är då fotbolls-VM slut och Spanien mästare. Jag är hemskt dåigt insatt, så jag kan inte kommentera så mycket, men jag har en familj, framför allt en grabb, som är fruktansvärt intresserad. Ett gäng män och pojkar satt idag här ute på gräsmattan och grillade inför Den Stora Matchen. Grannen Helena och jag joinade ett tag, men ställde oss rätt snart i ett eget litet hörn och pratade om annat. Fotbollssnacket befann sig nämligen på en nivå där vi inte alls fattade vad de pratade om. =)

Min dotter är fotbollstjej, nufrtiden spelar väl de flesta tjejer, det är klassfotboll och jag vet inte allt. Jag har dock aldrig riktigt förstått syftet med att springa efter en boll. På min tid var det ju lite annorlunda, det var inte lika vanligt att tjejer spelade. Jag ägnade mig åt andra sporter istället; det var dans, det var ridning, friidrott ett tag och tennis, men aldrig fotboll. Dessutom kommer jag från en familj där ingen, inte ens min far, intresserat sig vare sig för fotboll eller hockey.

Nu är det i alla fall slut, så vi får väl se vad grabben kommer att uppslukas av nu. ;)

Hoppas Du redan sover sött...

Dikten nedan handlar om livsglädje. Jag skrev den för något år sedan och den under är också ett alster av mig som jag skrev när jag var som mest aktiv i mitt diktande; under gymnasietiden och strax därefter, i 20-årsåldern. Jag hade en existensiell kris precis när jag tagit studenten, grubblade hemskt mycket över liv och död under den sommaren, det är därför det står "i unga år."

Jag är och har alltid varit en grubblare. Som barn var jag nog lite av en tjuren Ferdinand som gärna satt under min korkek och bara luktade på blommorna och jag har lite av det där kvar i mig än. Jag kan inte förstå hur människor kan vara rädda för ensamhet. Jag trivs jättebra när jag bara är med mig själv. Jag kanske är en smula underlig, men vi underliga människor har också rätt att vara. ;)

Lustigt hur man kan missuppfattas, skrev jag i rubriken. Jag har fått höra, ibland på omvägar, ibland från förstahandskällor, att jag av vissa kan uppfattas som tramsig och ytlig. Kan ni förstå hur fel det kan bli, liksom? Ni som känner mig vet att jag är mil från "ytlig och tramsig". Jag tänker, grubblar och läser hur mycket som helst. Men tänkare/grubblare förknippas ofta med ett visst utseende och mitt passar inte alls in i den formen.

Jag har vid ett flertal tillfällen, i olika sammanhang fått höra, som sagt ibland bakvägen och ibland rätt ut, mer eller mindre skämtsamt, att "så här långt kom du pga av ditt utseende."

Det kan naturligtvis vara sårande, men jag förstår också att folk har en viss bild av hur olika typer av människor ser ut. Det är väl bara att försöka slå hål på den här myten och bevisa att det kan vara totalfel. "Skrapar du dig under ytan kan du upptäcka att här finns någonting helt annat än det du först förväntat dig."

Sedan är skrattet enormt betydelsefullt för mig. Jag bejakar glädjen i livet; det är ett medvetet val jag gjort. Skrattet, humorn är livsviktig för mig. Jag anser att vi behöver flamsa, skratta och tramsa, som en kontrast till allt det svarta, det mörka, som faktiskt är en del av livet, det som ingen av oss kommer undan, hur vi än försöker.

Så Du som menar att jag tar genvägar i livet pga av mitt utseende, att jag bara flamsar och tramsar; lär känna mig. Sedan får vi se om Du fortfarande har argument för dina åsikter.

Sov Gott i natt; Vänner ;)