Inlägget nedan... med typsnittet: Det ser ut som Jag-vet -ej- vad! När jag skriver själva inlägget ser det hur bra ut som helst, men sedan när det hamnar på bloggen blir det urkonstigt. Kan inte göra så mycket åt det. Sorry. Jag avskyr när det ser ut så där. Vi får helt enkelt ta det för hur det är; oavsett hur konstigt det ser ut....

 

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

( Sömngångarnätter 1883)

 

/August Strindberg.

 

Har alltid fascinerats av Strindberg.

 

 Såg Du dokumentären om honom förförra julen? Vad tyckte Du i så fall? En smula knasig, kanske? Men jag tror att man måste vara en smula knasig för att skriva som Han.

Jag har alltid haft svårt för det här fyrkantiga... Räta linjer är nödvändiga, men föga intressanta... Tristess, i mina ögon.

De mest intressanta människorna, tycker jag (men jag säger det igen och allra ödmjukast; det är tur att vi är olika; var och en har rätt till sin åsikt och det här är min åsikt/blogg så jag tar mig friheten att skriva ut mina tankar här) är de som sticker ut och vågar stå för det de är.

 

Lite tunnklädd får jag lov att erkänna att man känner sig här på bloggen...

 

Här kan Du läsa mina tankar precis som ett urtaget hjärta. "Som dinglar där på sin krok".

 

...

 

Sov Sött, Kära Vänner.

 

 

 

Gabriel anstränger sig till det yttersta för fina pepparkakor.

  Storasyster Elinor likaså...

Tjusiga pepparkakor.

Lussebullarna fixade vi klart under helgen, så nu får Lucia komma.

Hjälp, vad trött jag har varit idag!

Min sömn ligger på minus två hundra. Typ. Jag är urdålig på att sova. Lägger mig på tok för sent på kvällen, trots att klockan ylar vid sex. Och jag gör detsamma vereviga kväll, min eviga Knasmaja... 

Sömnskuld så det bara skriker om det!!! Föga nyttigt...

Sov sött i natt, Bloggvärlden och Du, Knasmaja: Gå till sängs som normala människor...

Tusen tack till Dig som ägnar Din värdefulla tid åt att besöka min blogg! Jag blir så glad över att det finns någon som läser, och ännu gladare över de kommentarer jag får!

Spretande var de igen...

Mmm, Motvalls kärringen; Nog finns det en del svärta, ångest och dåligt samvete hos mig. (Jag tror att jag föddes med dåligt samvete, kanske är detta lite kvinnligt?) Jag kan få dåligt samvete för allt och alla, jag kan känna skuld för allt och alla. Född att behaga, istället för att uppta plats själv?

Mycket feminint drag, undrar om en man skulle känna på samma sätt? (Eller neej, naturligtvis inte född till detta, men fostrad till kvinna.) Nu känner jag att jag är ute på farligt vatten igen, antar att jag har ett helt gäng arga kommentarer på bloggen imorgon, men jag tar den smällen.

Å andra sidan är jag inte helt igenom svart och ångestfylld. Jag bär på mycket glädje också. Mycket livskraft och skulle Du träffa mig i verkliga livet skulle Du nog inte alls betrakta mig som särskilt depressiv. Jag är nog tvärtom en relativt glad och livfull prick, men visst har jag mina stunder och jag gillar att gräva djupt ner i sanden...

Har dessutom, i den stund jag började blogga, bestämt mig för att inte hymla. Jag skriver också på en Skolblogg, där jag arbetar, och där måste jag naturligtvis ikläda mig en lärarinnas kostym. Kan inte bli för personlig.

Kände en längan efter att få gräva ännu djupare och se vart jag kommer i mina analyser... Bestämde mig på den vägen för att börja blogga också som privatperson. Därför kommer jag att rakt och ärligt kliva ner i djupet ibland och jag tänker inte täcka över något, vare sig beträffande ångest eller depressiva tankar.

 Dessa svarta tankar anser jag vara en del av livet och inte alls något att skämmas över.

Däremot är jag jätteförsiktig med att lämna ut människor i min närhet. Mitt liv är naturligtvis, eftersom jag lever i ett samhälle, tätt sammanflätat med ett otal andra individer; familj, grannar, vänner, kollegor, elever, allt... och jag censurerar faktiskt både här och där, för att inte fläka upp någon annan människas privatliv.  Jag hoppas att jag lyckas med min uppgift.

Sov Gott, Bloggvänner!

Det här med att blogga är mycket intressant. Sedan jag lärt mig skriva har jag dokumenterat mina tankar. Har ett otal dagböcker i bokhyllan. Att skriva har hjälpt mig att sortera, gett mig terapi och nu i efterhand kan jag gå tillbaka och titta på mina tankar som 18-åring, ex vis. (Det är så roligt, kan jag säga... Lite kul att läsa om den långe, mörke, spännande, svartklädde mannen som kom att bli min make t ex.)

 Hur tänkte jag då?

Inte så annorlunda mot nu. Fast visst har man blivit äldre. Tittar tillbaka på foton och ser hur det gått nerför utséendemässigt... Men mentalt må jag säga att varje år gör oss klokare och tryggare och i slutändan är det väl ändå det som räknas?!

Usch. Nu tog ångesten över. Tiden... så kort. Snart är jag gammal och allt är över. Jag avskyr att åren går så fort!!! Livet är så mycket. Det finns så mycket jag skulle vilja göra. "Mamma, du vill så mycket" minns jag att min dotter sa' när hon var liten och det är så sant: Mamma vill så mycket. Och för mig är aldrig tiden tillräcklig. Jag vill mer!!!

Nå väl, nu kom jag ifrån ämnet (som vanligt). Jag skulle ju faktiskt skriva om hur intressant det är att blogga. Dvs skriva ner mina tankar och reflektioner, som jag tidigare gjort i dagboksform (och in i byrålådan), fast i det här läget få reflektionerna kommenterade av andra människor.

Funderade lite över mitt senaste inlägg.

Fick kommentarer som spretade... Är min övertygelse om att ont bekämpas med gott i själva verket en konflikträdsla?

Analysera dig själv nu, Bea:  Är du rädd för att bråka och tar därför den enkla vägen och säger " Må udda var jämt."

Vet faktiskt inte. Godheten kanske är en ursäkt för mig. Men jag tror inte det. Eller jag vet det. Nu i denna stund kan jag från hjärtat påstå att så inte är fallet. Jag kan vara en riktig pain in the ass om det inte faller mig i smaken. Jag har nog drivit folk mer eller mindre till vansinne med mina teorier. Det är inget jag är stolt över, men jag vet att jag kan vara skitjobbig, har haft konflikter med fd överheter som till slut sagt att "nu är du fruktansvärt envis och tjurig" (och det har jag med all sannolikhet också varit, de har haft rätt och jag fel, för jag har nog inte varit så enkel alla gånger att ha att göra med) så konflikträdsla är nog inte rätt ord.

Fast jag gillar naturligvis heller inte att bråka. Det gör nog ingen. Särskilt inte för småsaker.

Så summan av kardemumman blir alltså (högst genomtänkt) att:

Nej. Det rör sig inte om konflikträdsla, för bråka kommer jag att göra om jag känner mig överkörd och jag kommer att slå tillbaka om jag blir attackerad.

 Kanske var det fel, det jag skrev igår om att belöna ont med gott... Detta är min vilja dock, min övertygelse: "Ont skall med gott fördrivas" I vissa fall har jag lyckats, i andra inte. Sant är i alla fall att "Störst av allt är kärleken" Amor vincit omnia.

 Redan de gamla romarna brukade detta uttryck ;)

Sov sött i natt. Och tro på det goda, det ljusa, oavsett... Det måste vi.

(Tror jag :)