Sitter och leker med bilder igen. Det här fotografiet har min dotter tagit, och jag måste säga att hon verkligen har lyckats. Hon har fått till det med färgerna; guldiga, varma toner i skymningen, allt. I verkligeheten är det bara jag, Gamla Marsan, som står och luktar på ett träd nere i Afrika. Förvisso rätt exotiskt, bara det, men i verkliga livet går jag inte omkring och ser guldig ut, med en gultonad omgivning. Tyvärr... Det vore ju ganska trevligt, men jag får lov att säga att här har bara dottern fått till det med kameran.

Ganska duktigt, eller hur? Det får man väl säga som Mamma? :)

På tal om mina sömnstörningar; brukar klara mig rätt bra på bara några timmars sömn, vet inte om man vänjer sig, eller om vi helt enkelt är skapta på olika vis, men idag måste jag säga att sömnbristen definitivt tog ut sin rätt.

 Hade konferens med mitt arbetslag på eftermiddagen, och jag blev så där fruktansvärt rysligt råtrött så jag var tvungen att resa mig upp från datorn (jag har rollen som sekreterare) med jämna mellanrum för att jag höll på att somna där jag satt. Mina kollegor blev oroliga för min tre mil långa hemfärd: De var rädda att jag skulle krocka. Men jag klarade mig hem... Nytt möte, föräldramöte för dottern, men då piggnade jag till.

Hem igen, avklara alla "måsten". Ja, jag kan inte påstå att jag lider av sysselsättningsproblem. Imorgon har jag lovat dottern en tjejkväll på stan efter jobbet/skolan med lite shopping och på torsdag kväll har jag själv föräldramöte.

Och så har jag det där ett sådant där tråkigt kvinnligt cellprov imorgon, usch vad jobbigt... Det finns väl inte så mycket som är tristare än att lägga sig i den där "kvinnliga" stolen, så att säga. Gruvar mig en smula. 

Skulle göra det förra veckan, men när jag väl kom dit var det fel tid i månaden så jag fick åka hem ej undersökt-  det borde jag kanske ha fattat innan, men jag ville bara få det avklarat. Ja, det är ju rätt snabbt gjort i alla fall, och det är tur att dessa cellprov görs, även om de inte är så roliga.

Nu ska jag sova.

God natt, mysiga, goa Bloggkamrater!

Roar mig nedan (övning ger färdighet...) med att trixa med bilder på denna nya, annorlunda blogg.

Det vackraste, ja. I mina ögon definitivt det vackraste djur som finns. Tillgivna och kärleksfulla. Stolta, smygande, smidiga, sensuella. Oförutsägbara. Svåra att "fostra."

(Har dock lyckats skapligt med min Nisse, men inte med Smulan.) De kör liksom "sitt eget race", med tanke på att de inte är flockdjur, och den sidan fascineras jag av. De kommer inte på kommando (återigen förutom Nisse, vars kärlek i livet utgörs av mat, så han kommer direkt man ropar, hoppar upp på diskbänken och gör "vacker tass" som jag lärt honom att göra när det är matdags). I övrigt vill jag nog hellre påstå att katter kommer och går precis som de själva behagar. Opålitliga, anser vissa. "Inte mina", svarar jag då. Men de tillåter sig inte att tuktas.

"Hundar ser upp till dig, katter ser ner på dig och grisar tycker att du är en jämlik."

/Winston Churchill

Freja, den gamla asatrons fruktbarhets/kärleksgudinnas vagn drogs av katter. (Historielärare som jag är kan jag inte låta bli att nämna detta.)

Heimdall överlämnar smycket Bryfing till Freja. Målning av Nils Blommér från 1845.

Jag är vaken mitt i lördagsnatten. Har problem med att sova. Önskar att jag av naturen kunde följa en normal dygnsrythm... Om du bara visste vad avundsjuk jag är på er kvällstötta/morgonpigga människor. Ni har jättemycket gratis. Jag sliter som ett gehu. För att väcka min kropp, få upp den kl 6 varje morgon. Det gör vi kanske alla. Men en del av oss sover sina åtta timmar per natt. Och det borde ju va' lättare att kliva ur sängen om man är utsövd, än om man nyss har somnat.

Jag har fruktansvärt svårt för att ta livet som det är. Jag ställer skyhöga krav, på mig själv och min omgivning. Önskar att jag bara kunde acceptera saker som de är. Men det gör jag inte. Och detta får jag själv lida för i slutändan: Snälla lilla Bea, varför kan du aldrig vara nöjd, som "normala" människor? Varför måste du alltid vidare, vidare, vidare?

Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma

Ett barn som får stryk - lär sig att slåss

Ett barn som hånas - lär sig blyghet

Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete

Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende

Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod

Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta

Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa

Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet

Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro

Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

Vi är skapta

att förlora

Leva, glädjas,

 älska och förlora

Falla, gråta

och resa sig åter

Vi glömmer

och går vidare

-för vi är skapta så.

Jag har tidigare pratat om det här med personkemi. Vissa människor trivs man bara med; man kan skratta, gråta och vad sjutton som helst med dessa, det är helt enkelt en fröjd att bara vara i deras närhet. Andra blir det mer komplicerat med. Det kallas personkemi, vad nu detta begrepp innebär...

För min del stämmer personkemin med Lena, en av människorna i min lilla personliga "inner circle." Vår vänskap är så speciell. Här är en av anledningarna till att jag tar mig vidare i livet även när det är segt, trögt, asjobbigt, tufft: En underbar vänskap. Jag tror du kan mitt liv utantill. Och jag kan ditt. Och Du är en av de finaste människor jag någonsin mött. Det är ett stort privilegium att få ha Dig som vän.