Vad trött jag blir på allt nytt!

Ja, jag vet att allt blir till det bättre till slut och tidigare idag satt jag och bloggade för jobbet och då tyckte jag att den här uppdateringen av bloggen enbart var positiv. Trodde först att jag kommit fel, försökta logga in på Bloggagratis och kom istället till Bloggplatsen. Försökte igen och igen innan jag slutligen förstod att alltihop ändrats. Ingenting ser ut som igår när jag sitter här och skriver och just nu stör det mig! Det kändes ju så hemvant och tryggt och bra. Jag är nog en konservativ människa. "Om förändringar nödvändigtvis måste ske, bör de ske långsamt."/ Edmund Burke.

 Å andra sidan vet jag ju, lång in i ryggmärgen, att utveckling, ett steg famåt, gör att allt bara blir bättre. Jag måste bara få tid att vänja mig. Anpassa mig. Fast jag sätter mig gärna på tvären. Senare; överbevisad, inser jag ju naturligtvis att ...jo, det var nog bra.

Jag skrek i högan sky när jag som lärare tvingades skriva in frånvarorapporteringen via datorn! Hjälp, så knasigt! Pärmarna i personalrummet fungerar ju alldeles utmärkt! Pinsamt... detta frånvarosystem och dessa datorer har ju sparat mig hur mycket tid och kraft som helst, men det hade jag inte vett att inse. Helt otroligt, det här är bara några år se'n... känner mig som hundra år. Ja, snabbt går utvecklingen. Och vi har inget val; Det är bara att hänga med. I slutändan brukar jag dessutom bli överbevisad: Förändringen blev till det bättre! Fast den sker under protest.

...på väg ut i livet, på väg in i tonåren. Bara några ynka cm kortare än mamma (förvisso är det kanske inte så svårt att växa om mig längdmässigt, men ändå...)

Som igår känns det, när jag drog henne i vagnen. I alla väder; jag älskade, då som nu, att promenera. Först i en mörkblå liggvagn med en liggpåse som skulle tåla alla väder och som kostat hela 990 kr (det kändes som mycket pengar då, men prinsessan skulle ha det bästa). Sedan en vinröd sittkärra i skinn, som var mode på den tiden. Babysången (finns det några minnen därifrån som gjort att du valt musikskola?) med Imse-vimse-spindel.

Små glasögon, mörka lockar, vit spetshatt och sjömansklänning. Sötast i världen. Alltid lättsam, alltid försigkommen. Den här flickan har retat gallfebern på mig vid ett fåtal tillfällen, men i det stora hela har du varit en stor fröjd... Född med segerhuva, liksom Erik XIV; socialt begåvad, intelligent, med både utséende och tur på din sida. Du är en liten vinnare, bruden! Må lyckan vara med dig också i framtiden!

 Åhhh va skönnt ö söve, söm vi värmlänninger säjer!!!

Söv Gött på er , Alle!!!

I den vita lasarettkorridoren

mötte jag en gång livet

-det skall jag aldrig glömma

Nog tror jag ovissheten var värre

värre än själva svaret

hur illa det än skulle vara

Den sista darrande sekunden

den svarta sekunden innan

i den långa lasarettkorridoren

stod jag mot förmodan stark

fast jag trodde jag skulle falla

Trots marken rämna' under mina fötter

jag pendla' mellan hopp och förtvivlan

med en isande kyla längs ryggen

Men jag stod ändå kvar

när Han kom ut och gav mig svaret

Han som bar mitt liv vi sina händer

En tiondels sekund - så lång

Jag rasade mot marken

fast svaret gav mig livet

och fåglar sjöng och blommor blomma

i den vita lasarettkorridoren

mötte jag åter livet

-det skall jag aldrig glömma

 "En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig"

/Elbert Hubbard

Lite musik på bloggen som utlovat. (Sedan ska jag lite snabbt stryka och ta reda på lite tvätt. Och därefter SÄNGEN!!!)

Lilla vackra Anna är en av mina favoriter och har så varit sedan jag var liten. Minns jag inte helt fel, så brukade mina föräldrar lyssna på den när jag var barn. Just den här versionen är dessutom mycket fin.

Låten får mig att tänka tillbaka på mina sena tonår. När jag mötte Mitt Livs Kärlek; Mannen, vars barn jag skulle bära och föda; Han, som några år senare skulle vandra vid min sida längs altargången i kyrkan och säga "ja" till att bli min man, min livskamrat. Som skulle dela min vardag, år ut och år in.

Det är ett stort privilegium att en gång få ha upplevt det här.

"Då ska denna sången minna om den gången lilla vackra Anna blev min brud."

LYSSNA OCH NJUT!

Nyss hemkommen från ett 50-årskalas. Öppet Hus under hela dagen, så Håkan och jag åkte dit ett par tidiga kvällstimmar. Jättegod mat och dryck, trevliga människor och "alldeles lagom." Hemskt mycket tack, Bengt & Titti!

Våra barn var själva hemma, de börjar ju bli stora nu, så visst klarar de ett par-tre timmar. Men man vill ju inte lämna dem själva halva natten...

Har lite hushållsarbete som jag kommit efter med väntar på mig innan det är dags att inta horisontalläge. Därav detta korta inlägg. Kommer dock att bjuda på lite musik, innan kvällen är slut.

Auf Wiedersehen!

Bea