Härom dagen hämtade jag upp min dotter hos en kamrat på Sandbäcksgatan i Karlstad. Det slog mig plötsligt att en av De Stora föddes just i det kvarteret jag befann mig i, nu i veckan. Så nära mig... Häftigt.

Han gick omkring där, som barn, innan familjen flyttade till Filipstad (där han än idag sitter- som staty)

Nils Ferlin har alltid varit en av Mina Stora. Och när jag skriver "alltid" menar jag verkligen alltid- för mig. Så länge jag kan minnas. Min pappa gillade Ferlin, så det lästes mycket poesi i mitt hem. Men det fanns många poeter. Jag fastnade dock för Ferlin. Hans sätt att skriva är så enkelt men sååå träffsäkert, klockrent. Ding-ding- orden sitter exakt där de ska.

Jag gillar det dystra, sorgsna, svarta över honom. Det är vackert.

Tänk om man kunde få resa i tiden... få sitta där i sena kvällen, på ett rökigt café i Klarakvarteren i Stockholm, bland bohemerna, någon gång på 1930-talet. Känna atmosfären.

DU HAR TAPPAT DITT ORD

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet.

Söndag morgon. Tänk om alla helger såg ut så här, en "söndag" till imorgon!

Fast då skulle man bli van det, och tycka att helgen inte var lång nog i alla fall. Det finns alltid MER att göra.

Hur i hela fridens namn bär de människor sig åt, som har det långsamt?

"Slå ihjäl tid" är ett av de knäppare uttryck jag hört!

Nej, av tid- vill jag bara ha mer!

Mer tid åt folket, haha!!! =)

Jag började prata om kungen på det inlägg jag skulle radera, men som blev galet i redigeringen och han kommer ju in fint här, så jag fortsätter tråden nu. Kungen verkar himla roligt, ingen präktig, perfekt människa och det är något jag gillar. Människor som inte är så där slätt perfekta, alltså. Fram för fler MÄNSKLIGA människor, med eller utan blått blod! Han röker ju till exempel. Jag ser förvisso inget alls positivt med att röka men det stör inte eftersom han är kung och det passar så illa för en kung att röka, så det blir bara lite lustigt att han gör det. Just för att det blir så fel, liksom...

Å andra sidan sa han en del saker under intervjun, som fick honom att verka lite ogenomtänkt.

Som att sitta inför svenska folket och säga i TV att de råd han ger sina barn, är att inte ta i för hårt, eller något liknande. Refererar (ej ordagrannt): "Spara lite, i det jobb du gör, ge inte riktigt allt, för då blir det lite mjukare, lite bättre och allt blir roligare."

Ett avstånd på ljusår väller i den stunden fram mellan majoriteten av Sveriges befolkning och kungafamiljens verklighet. Eller... "Vilken verklighet?" skulle jag vilja fråga.   ???

Hör min egen mammas gamla livsråd i bakhuvudet... det jag har fostrats efter: Motsatsen, i princip.
"Allt det du kommer att vilja ha i livet, kommer du att få kämpa för- var beredd på det. Det kommer att vara hårt arbete, många gånger, och långt, långtifrån allt är roligt."

Så pratade vi, min mamma och jag, många gånger om livet. Jag tillhör förresten den generation priviligerade ungar, som hade min mamma hemma när jag kom hem från skolan; på den tiden behövde inte båda förvärvsarbeta, så min mamma och jag fick många, många fina pratstunder vid köksbordet när jag kom hem från skolan på eftermiddagarna. Det var så kallad kvalitetstid, även om det också var kvantitetstid.

Det finns nog inte så många i Sverige (åter till kungens samtal), som på sina jobb bara kan ge sig och spara lite när de börjar bli trötta, så att det blir "mjukare och roligare."

Då har vi nog inte så många heltidsarbetande människor kvar i landet, om vi ska gå efter det råd han ger sina barn.

På torsdag vid lunch skulle vi alla kunna gå hem, skolbarn och hela faderullan, så att det blir ROLIGARE när vi börjar jobba på måndag igen.

Hallå?!

Kanske dags för Hans Majestät Kungen att komma ut i verkligheten och se vad ett liv är- för majoriteten av oss svenskar- eller det gäller nog för övrigt majoriteten av hela världens människor.

Vidare berättade han om hur tufft det var, framför allt för drottningen (som är den av föräldrarna som står sina barn närmast) att lämna ungarna när hon skulle ut på sina "jobb".

Åter förvånas jag. Kan de inte åtminstone försöka vara lite förankrade i verkligheten?

Nio av tio svenska kvinnor, antar jag- gör det varje dag. Lämnar bort sina ungar på dagis eller liknande för att de måste till sina jobb. Jag vet inte om jag skulle kalla det för en tuff tillvaro. Det är bara så, vi måste ju arbeta för att kunna leva.

Men - som sagt: Perspektiven är olika.

Så- då har jag pratat klart om kungafamiljen för den här gången.

Jag har varit sjukt trött idag- hoppas jag inte håller på att bli sjuk.

Och vad för knäppgök sitter uppe halv tolv, om hon varit sjukt trött?

Jag. Jag, jag, jag.

Meningen var egentligen att jag tidigare idag skulle korrigera gårdagens inlägg, som blev så platt, men korrigeringen funkade underligt nog inte idag... allt blev bara jättekonstigt.

Så jag börjar på nytt. Här är det bara att börja om när det inte blev som man tänkt!!! =))

Nu är det någon som är lite sur över att jag inte följer filmen vi ser, utan sitter vid datorn, och det är ju inte särskilt artigt av mig, så jag återkommer.

"Jag har inte gjort några misstag.

Det finns väl ingen människa som gör några misstag?"

Kungen.

I särklass roligast i kungafamiljen.

Detta är mitt första inlägg för i år.

Jag hade en fin nyårsafton tillsammans med släkt/vänner. Fast jag är inte så förtjust i raketer längre, för mina katters skull. De har varit livrädda! För övrigt är det vackert och festligt så klart, med fyrverkerier. Det är ju vi som är människor som bestämmer, men jag tycker ändå att vi bör ta en viss hänsyn till våra fyrfota vänner- vi lever ju inte ensamma på den här jorden.

Jag tänker inte dela med mig av några nyårslöften, men de finns. Här inne i min skalle.

Nytt år- nya sorger. Så nu kan vi glömma de gamla!

Eller... Nytt år- nya möjligheter,

Är inte på något vidare käckt humör just nu, så jag tänker inte vara överdrivet positiv.

(Fast jag gillar verkligen att det inte är arktiskt kallt just nu.)

Hoppas i alla fall att vi har ett fint år framför oss!

Ärligt talat tror jag att det blir ett bra år. Det känns så.

Vad jag hatar, vekligen hatar, att ha nära och kära ute i trafiken när det är halt ute.

Först nu kom mina barn hem från en resa, och först nu kan jag slappna av.

"Blixthalka" sa de på TV:n.

... livrädd blev jag! :(

Jag är hönsmamman Agda när ungarna är ute och far.

Jag blir så orolig. Även om man vet att den som kör är en lugn och säker förare, vet man ju inte vad det finns för dårar i trafiken, som kan orsaka total förödelse.

Jag är så tacksam för varenda polis som är ute i trafiken och gör sitt jobb på vägarna; den som kör bil sitter verkligen på ett jättemordvapen, det kan gå så illa, så illa.

Själv hade jag änglavakt i höstas när min kollega och jag krockade med en älg, Kändes som ett mirakel att jag samma kväll var ute och promenerade- som om inget hänt. Jag kunde ha dött där och då.

Två gånger har jag sett döden i vitögat, båda gångerna med turen på min sida.

Tur-eller kanske något större än bara tur?

Jag vet inte.

Men jag vet att det är skört. Det är ingen självklarhet att vi ska få gå här- och vara hela och friska.

Det är något vi bör vara tacksamma för.

Hualigen, jag har haft magknip hela natten! Inte roligt.

Den feta juldieten byttes ut mot skaldjurssoppa igår så magen blev väl chockad.

What is this? Något nyttigt? Hur gör man då?

Jag fick Alice Munros Kärlek vänskap hat i julklapp och ska börja läsa den idag, återkommer med en subjektiv recension bara från min synvinkel.

Annars (objektivt) är hon väl känd för att skriva med ett extremt stort djup och mycket stor precision. Som Du säkert redan vet är Munro mest känd som novellförfattarinna, hon är från Kanande och hon fick som trettonde kvinna nobelpriset i litteratur i år.

En stor förebild för mig som skriver amatörnoveller (ja, jag säljer dem faktiskt och får mitt arvode som "frilansjournalist", vilket känns himla tjusigt) men de är inte riiiktigt på Munros nivå. En bit ifrån. En liten bit så där, mellan tummen och pekfingret. =)

Apropå skrivande såg jag på "Alla är fotografer"  på TV:n.

De talade om sociala medier och att Facebook och liknande sätter igång ett belöningssystem som kan likna ett beroende. Det gäller då jakten på "likes." Tävlingsinstinkten går igång.

Jag har lagt ner Facebook, går kanske med igen någon gång i framtiden, om jag kommer att sakna det. Fast det tror jag knappast. Jag blev så anti mot den där "kulturen" som råder på Facebook. Den där "fasadkulturen", där alla vet hur det egentligen ligger till, ändå låtsas man. Jag blev enbart generad, inför mig själv, när jag tog del av det, fast jag kanske är lite konstig. Må så vara. Förvisso är det fler och fler som tycks logga ut, så jag är väl i så fall inte ensam om att vara "konstig".

Det var i och för sig ett tag sedan jag hade Facebook, så det där kanske har ändrats. Jag har ingen längtan efter det ändå.

I alla fall...  bloggar är ju sociala medier, det med. Men här drivs man inte av "likes".

Jag drivs av mitt skrivarberoende. Jag skulle egentligen lika gärna kunna skriva i en dagbok, men en del av det roliga är så klart att veta att någon läser. Att man kanske kan påverka, få människor att börja fundera. Jag ingen känd, stor bloggerska, men de som läser, de läser.

Man ska aldrig tro att man är för liten för att påverka. "Den som tror sig vara för liten för att påverka har aldrig sovit med en mygga i rummet" (har jag snappat upp någonstans).

Kanske kan jag hjälpa någon att bli kvitt lite fördomar (som vi alla har... haha... jag har massor!!!) också.

Slå hål på myten om att det går åt skogen för alla skilsmässobarn eller att det är synd om ensamma mammor, som inte önskar något hellre än att bli gift med någon karl, någon, bara vem som helst- för annars svälter de ihjäl eftersom de också är utfattiga.

Till exempel.

Och jag älskar att berätta. Att använda ord, ord är fascinerande.

Bloggare är "ordbrukare" skriver Gubbfan. Jag tycker att ordet är roligt.

Det är det som driver mig att skriva. Jag älskar det, har skrivit sedan jag var liten.

Tack till Dig som läst, just nu: Du har just tillfredsställt ett av mina behov. Mitt behov att få berätta. För någon som tänker/läser/tycker/tycker annorlunda; kanske anser att jag är helt knäpp, det vet man aldrig och det är egentligen inte det primära. Eller what ever. Antalet besökare och sidvisningar registreras, så jag vet att jag inte skriver för vägglössen.

Med stor sannolikhet har vi aldrig ens träffats, Du och jag. Ändå kan Du läsa "mina tankar". Häftigt!

... Teknikens under! :-)

(Och jag vet att du läser, Pappa!  Det är obligatoriskt för dig att läsa det jag skriver! =) Blir förhör senare på dagens blogginlägg och jag blir grinig om jag får höra att du fuskat!!!) :)

Jag har en ny favorit just nu.

Gå ut och var glad din jävel

Gå ut och var vacker och stolt

-hela vintern