Jag är trött. Inte så jag vill sova, utan jag är bara trött.

Jag är trött på det mesta just nu.

Trött på att gneta, kämpa, hålla ut. Ibland går allt så fruktansvärt trögt.

Jag önskar mig lite medvind just nu.

Fast jag vet att sjömannen inte ber om medvind- utan lär sig segla.

Dagens citat blir från en låttext:

"Sån't är livet. Sån't är livet

 Så mycket falskhet bor det här.

Det jag har lärt mig- är just detta:

När hjärtat skriker: Sjung, ja sjung!"

Föräldrar: En sak har jag lärt mig. Förr var det så att man liksom skulle gömma undan det som var jobbigt för barnet. Det kunde vara ett dödsfall, en "ful" sjukdom eller något liknande. Barn skulle ju inte ens vara med på begravningar. Det sämsta man kan göra, som förälder i en svår situation, är nog att tysta ner barnet då det behöver prata, gömma undan det som är svårt. Att tiga ihjäl ett problem är den sämsta lösning som finns.

Tänk så många lik detta stackars barn som blivit nedtystad ska gå omkring med i sin garderob. Eller spöken menar jag. Själsspöken. Spöken som aldrig blivit framtagna i dagens ljus och därmed dödade.

Spöket är ju borta i dagsljus. Finns inget spöke om man tar fram det. Alternativt pratar man ihjäl spöket (om det nu verkligen finns ett därinne; ett styggt och elakt ett...).

Barnet med dödsångest, eller han med det ständigt malande dåliga samvetet. Barnet som är ledset.

Låt den som behöver prata prata!

(Gäller för övrigt också oss "stora barn." Vi barn som har levt så länge att vi blivit stora och kallas vuxna.)

Även om det rör sig om tunga saker.

Idealet, tror jag, är när vi föräldrar törs prata med våra barn om allt. Allt från sex till död till ångest till droger (förutom allt det roliga i livet så klart)- även om det inte är enkelt. Pinsamma och jobbiga saker. Det är faktiskt nödvändigt- för pinsamma, jobbiga saker är också en naturlig del av livet även om drömtillvaron är en värld med bara en massa skojigheter.

Baaaara guld och gröna skogar- heeela tiden.

Återkommer till mitt Arthur Lundkvistcitat: " Vi kanske inte lever i den bästa av världar, men det är den här världen som finns."

Jag fick upp detta med tanke på bilolyckan i veckan.

Konsten att döda ett själsspöke stavas alltså: S-A-M-T-A-L. Tig inte ihjäl, du kommer inte att lyckas; då har du snart ett megaspöke där inne i själen.

Stoe eloge också till alla som inte blir livrädda för människor som gråter. Gråtande människor kan vara skrämmande. Då är det enklast att försöka få dem att sluta, genom att lägga på locket.

Då kommer ju grytan att explodera efter ett tag- det är ju för sjutton naturens lag!!! Tids nog kommer den där sista droppen, som gör att det inte längre fungerar. Grytan exploderar- poff!

Tårar finns därför att de har ett syfte och de är inte farliga. Ibland behöver man få gråta ut.

Hmmm... jag är lustig. Jag kom inte dit jag hade tänkt, men det är det ingen som läser som hade vetat om jag inte skrivit det nu.

Måste sluta, på återseende- eller återläsande- eller what ever... :-)

Det är viktigt att ta det här med olyckor och dylikt på allvar, har jag förstått.

Har man varit med om en bilolycka till exempel- även om man hade änglavakt, får man en chock i högre eller lägre grad, och sedan måste man bearbeta det här, annars kan det få konsekvenser rent psykologiskt. Att man inte vill köra bil exempelvis. Jag älskar i nuläget både att köra och åka bil, men man vet ju aldrig hur man reagerar senare.

Att åka bil=avkoppling för mig- och särskilt skönt är det när jag lyxar till det och åker bil ensam. När jag mått dåligt har bilkörningen varit en terapi för mig- jag lugnar genast ner mig bakom ratten. Skulle kunna tänka mig att jobba som lastbilschaufför, faktiskt. Bara köra och köra. Lyssna på musik och ha det gott i mitt eget sällskap. Ibland önskar jag att jag hade ett ensamjobb, så att jag skulle få chansen att längta efter att vara social. Tyvärr får jag sällan det, eftersom jag har folk runt mig i princip konstant. Jag funderar på att börja busspendla till jobbet igen (Nu samåker vi; det är alldeles för dyrt att ligga på vägen och köra alla dessa mil ensam- dessutom rent idiotiskt ur miljösynpunkt. Egoistiskt och idiotiskt. Ibland får jag intryck av att många människor inte tycks ha försått att den här jorden har vi lånat av våra barn, och det är fruktansvärt korkat enligt min mening att förstöra mer än nödvändigt.)

När jag busspendlade fick jag den här underbara ensamtiden helt automatiskt, en och en halv timme per dag. Mina kollegor som också pendlade, kände mig och visste att jag helst ville ha hela dubbelsätet för mig själv, så att jag kunde sitta i lugn och ro och bara vara i min egen värld. Filosofera lite grann. Stora Skräcken är när någon ytlig bekant man inte alls känner för att sitta och kallprata med, kommer och sätter sig bredvid och börjar tjata om väder och vind. Svårt för dem kanske att förstå att de där minuterna på bussen är dyrbara för mig, då de kanske är de enda minuterna i ensamhet och ro jag får på hela dagen, och det känns ju hemskt oartigt att be dem gå därifrån. "Hörru du, jag vill sitta för mig själv så du får gå någon annanstans." Kan vara stötande. :/

Jag är så fascinerad av människor som inte kan läsa kroppsspråk; sittar man och stirrar frenetiskt ut genom fönstret på bussen medan någon tränger sig in på sätet bredvid ... Ska det vara så svårt att inse att den här personen (den förstnämnda) inte känner för att vara social just här och nu?

Den här förstnämnda personen kanske inte alls är intresserad av att föra ett samtal med den som kommer och tränger sig på över huvud taget. Personligen måste jag hushålla med min energi. Och jag är med all sannolikhet inte ensam.

Jag är väldigt kort mot grannar nuför tiden också. Säger bara "hej" och går. Jag vill inte vara oartig, men man hinner inte med att babbla och umgås med allt och alla- då skulle man inte få göra annat.

Jag väljer ut pärlorna bara- och till dem vill jag ge allt jag har. Man behöver inte vara omtyckt av precis alla människor. Jag tycker inte om alla, så alla behöver inte tycka om mig. De får tycka precis vad de vill om mig, och jag får tycka precis vad jag vill om dem- fast jag tänker inte göra dem illa för det. Jag respekterar dem; att de är som de är, trots att inte just jag tycker om dem.

Bara måste citera en klok Voltaire här: "Jag håller inte med om din åsikt, men jag är beredd att gå in i döden för Din Rätt att framföra den."

(Nu menar jag iof sig inte att jag önskar att alla ska framföra sina åsikter om just mig till mig, men vi har rätt att tycka, känna och tänka precis som vi vill. Och vi har rätt att säga det/skriva det. Däremot har vi inte rätt att kränka en annan enskild person.)

Och nu tillbaka till den där berömda röda:

För min del resulterade älgkrocken igår i att jag blev mycket tankspridd under dagen, ödmjukt tacksam över livet och jag gick omkring med en inbillad hjälm runt skallen; hade svårt att ta in intryck och kände mig spänd i huvud, nacke och rygg. Jag är fortfarande stel i ryggen och nacken.

Jag fick en chock för några år sedan i samband med en anhörigs plötsliga dödsfall. Det dödsfallet tog mig hårt, och även om jag ältade det mycket med mina kära vänner fick det konsekvenser för mitt psykologiska mående. Jag tog det inte på allvar riktigt, det där med att jag faktiskt var riktigt ledsen över att min älskade morbror dött så hastigt och under så fruktansvärt tråkiga omständigheter, utan jag körde bara på.

Inte bra. ;-(

Jag hoppade trött in i kollegans bil imorse, som vanligt. Vi samåker till jobbet varje dag mellan Grums och Karlstad för att spara pengar och miljö. Intet ont anande om att jag under just denna resa skulle se självaste Döden i vitögat.

Jag skulle helt plötsligt inse hur skört livet faktiskt är.

Och tacksamt inse att den där vardagen inte är så grå- trots allt.

7.32 hoppade plötsligt en älg fram bland träden- rätt ut på motorvägen. Helt utan förvarning befann sig på en bråkdels sekund detta enorma djur alldeles inpå vår bil. Jag funderade kort på om djuret skulle stanna upp och när jag insåg att det inte tänkte det, utan sprang ut rätt framför oss där vi kom framsusande i 90 km/h, trodde jag ärligt talat att min sista stund var kommen.

"Nu är det nog slut."

Älgen kom från vänster och jag hann att snegla åt höger- och upptäcka att där körde en annan bil, på väg ut mot en högerfil- så däråt kunde vi inte väja. Min kollega bromsade, relativt lätt, då vi hade en annan bil precis bakom oss och älgen studsade upp på motorhuven, rakt framhör mig, som satt på passagerarsidan. Jag hann tänka att den hade en väldans stor... vad heter det... mule? Ansiktet var sååå stort- och avlångt, och benen långa som flaggstänger, ungefär. Innan jag visste ordet av studsade den ner igen, på vår högra sida- och Anders och jag kunde överraskat konstatera att vi överlevt.

Hade vi bara kommit en sekund längre fram hade älgen med all sannolikhet ramlat över framfönstret- och utgången hade sett helt annorlunda ut.

Min tid var inte inne än.

Jag är inte färdig.

Utan en skråma men lätt chockade hastade vi in på jobbet en timme senare efter bilbyte med mera.

Helt otroligt. <3

... Men jag tycker synd om älgen... ;(

Jag tycker alltid synd om oskyldiga djur- blödigt, jag vet. Men jag rår inte för det.

Min väninna har konstaterat att jag nog inte är urtypen för att ha försäljarjobb (när jag en gång funderade på det):

"Du har för mycket skrupler".

En skicklig försäljare har inga skrupler.

Om det är sant eller inte- har jag ingen aning om.

Jag lovade berätta när min senaste novell blivit såld.

Den är nu köpt av Hemmets veckotidning och jag skrev under pseudonymen Paula.

...Så jag tycker självklart att Du skall läsa Hemmets veckotidning! Där finns mycket god läsning.

Jag vet inte i nuläget i vilket nummer den publiceras.

Ännu en dag av jagande efter klockan, men jag vet att när tisdagen är över lättar det. Mina längsta dagar på jobbet är måndag och tisdag- därav blir allt så sent. Allt som görs på kvällen; mat, tvätt, aktiviteter med barnen. Städningen är det bara att hoppa idag; hoppa över högarna, liksom. Blunda. Det hinns helt enkelt inte med under måndagar och tisdagar. Om jag inte ska skippa lite sömn- och där naggar jag redan som det är.

Jag börjar bli förkyld så jag försöker komma i säng tidigt idag. Jag har inte tid med någon trist förkylning, men alla i princip på jobbet går och snorar, så det finns väl ingen suck att jag klarar mig... =(

Imorgon är en Stor Dag i min familj.

Jag har en Sweet sixteen här hemma, så ikväll har vi haft lite mysmiddag.

Tänk att det är hela 16 år sedan jag blev mamma.

Ååå, så tydligt jag minns när E kom! Med kolsvart hår och kritvit hy- precis som självaste Snövit. Hennes hår var flera cm långt och täckte hela huvudet; hon såg inte alls ut som en nyfödd. 4,4 kg tung dessutom! :-)

Jag ville bara ge upp runt halv nio på kvällen när smärtan var så stark att jag skrek rätt ut. "Ta fram sugklockan och dra ut ungen!!!" gormade jag men barnmorskan vägrade och körde istället fram en spegel så jag skulle se huvudet, varpå jag höll på att smälla av. Inte ett dugg motiverande var det, utan bekräftade bara min smärta: "Snälla nå'n... att ha ett stort huvud mellan benen... Konstigt att jag inte klyvs itu" var snarare min tanke, men bara en liten stund senare kom hela Elli farande- med segerhuva (dvs fosterhinnan kvar på huvudet)!

Fantastiska härliga Elli!!! 16 år imorgon! :)

... när jag skriver ibland. Ååå, så duktig jag är på alla de vis, då.

Den bilden av mig stämmer dock inte.

Präktiga felfria människor är det tråkigaste jag vet. Och jag garanterar att jag inte är så fruktansvärt duktig hela tiden i verkliga livet. Önskar ibland att jag var det; det vore skönt att kunna berätta för andra vad som är rätt och fel.

Men när man skriver så här... å, det blir så väääldigt ibland.

Fru Perfekt har talat, liksom.

I verkliga livet är jag stundom Pippi Långstrump med rufsigt hår och sprucken kjol (så gick jag omkring i fredags- jag LYCKAS då verkligen ibland... ;( Jag har en extrakjol liggande i skrivbordslådan för det är inte alls ovanligt om man går i slitsad kjol- i alla fall för mig- att de slitsar upp sig lite VÄL mycket om man springer ex.vis riiitzz- snyggt- nej), jag kan gapskratta på tok för högt och jag är f-bannat morgontrött. Med mera med mera.

Men ibland blir jag så himla präktig... Och det kan jag väl unna mig ibland. :0

Började på en novell igår men hann inte riktigt skriva klart den. Det jag skriver om är självupplevt och får jag den såld kommer du att kunna läsa den i tryckt form. Just denna finns det inga hemligheter i (det gör det i mycket annat jag skriver, eftersom jag ofta skriver om relationer till andra människor- och jag lämnar inte ut andra människor) så därför kommer jag här på bloggen berätta , om den blir såld, vilken tidning den kommer att finnas i. Jag har flera tidsskrifter som jag säljer till, nämligen.

Skriver jag om relationer ändrar jag alltid historien en smula, så att ingen GARANTERAT ska känna igen sig. Jag skriver dessutom anonymt då, eller under pseudonym, rättare sagt.

Måste bryta... I'll be back...