Vad skönt det är att bara må bra. Känner att jag har en sådan harmoni i livet just nu. Fast det ska man kanske inte säga, peppar, peppar. Men jag mår bra. :)

Håller på med kattaffärer och det känns helt ok. En sak kändes fel, men det rättade till sig, lyckligtvis. Och så har jag börjat jobba efter sommarlovet och det känns bra, det med. Vi har inte fått "hem" några elever än, men jag har fått nära kollegor som jag funkar bra med. Det är sååå viktigt det där, vad man har för folk omkring sig. Att omge sig med "fel" människor är ett jättebra sätt att bryta ner sig själv på. Om man nu är sugen på det. Det behöver inte jag vara rädd för, i alla fall, att jag ska bli nedbruten. Å andra sidan är jag noga med att poängtera att det inte finns några människor som är "fel" egentligen. Alla är ju olika och vi klickar olika bra med olika personer. Det är som min kloka dotter sägar: "Det är tur att alla tycker olika, så att det finns någon åt alla". Det är som med "gamla" ex: Det är inget fel på just den mannen och inget fel på mig heller (ja, inget grundläggande i alla fall... hoppas jag!!! =), men tillsammans passar inte just han och jag. Däremot kan han vara en toppenman åt den kvinna som tar fram hans bästa sida, vilket inte jag lyckas med. Och jag kan vara djävul eller ängel beroende på vem jag interagerar med. Så är livet. Finns inget svart eller vitt och den perfekta människan finns bara i drömmar. Eller... kanske inte i mina; hualigen för att möta en perfekt människa- om det ens så bara är i drömmen. Då skulle jag lägga benen på ryggen och springa.

Utmaningen att få in träningen i min vardag när jobbet drar igång kvarstår. Men jag ska få till det. Det har jag bestämt och har jag bestämt det så blir det så. Så det så.

Min dotter och jag var ute på långpromenad igår. Det är trist att bara gå omkring vårt område, så har jag gott om tid, tar jag bilen någonstans och promenerar där jag kan se lite nya vyer. Igår tog jag med Elli till Marieberg. Det området tycker jag nämligen är Karlstads vackraste, alldeles vid Mariebergsviken, och med sina många gamla hus. Det vilar "lite gamla tider" över området. Och jag älskar gamla hus! Att promenera vid vatten är för övrigt inte bara vackert, utan också rogivande. Man mår bra vid vatten. Ja, i alla fall jag. Vatten har en lugnande och läkande effekt.

Jag bodde på Marieberg ett tag för åtta år sedan. Den lägenheten var helt fantastisk, man ska inte ångra något (det är föga konstruktivt) men är det något jag ångrar i livet så är det att jag sade upp den där underbara lägenheten. Ett stenkast från Mariebergsskogen, som är mysig att strosa omkring i, och bara något kvarter från vattnet.

Men men... Livet tog en annan vändning och jag bodde inte kvar i området ensam med mina barn, utan jag blev sambo på Stockfallet. Och det var en kul tid det med. Stockfallet är så otroligt barnvänligt, så det var ett bra ställe att bo på med små barn.

Igår drogs i alla fall jag (och drog med dotra) till underbara Mareberg på promenix, och vi gick tillvår gamla lägenhet och smygtittade lite diskret, utifrån vägen. Och så lustigt: I samma veva jag stod där, utanför mitt gamla sovrumsfönster mindes jag. Jag mindes något som legat i glömska länge, men känslan kom fram igår.

Känslan av... ja, näst intill panik. Jag hade nämligen grava sömnproblem under den tiden. Och när jag låg i det där sovrummet och hörde klockan ticka, det var varmt och jag öppnade fönstret på glänt och hörde måsarna skräna utanför... kunde jag nästan uppleva det som om jag skulle kvävas. Väggarna i rummet "trillade över mig" och jag kände mig instängd. Jag var enormt stressad över att jag bara låg där, sömnlös, för jag visste ju hur horribel morgondagen skulle bli med bara ett par timmars sömn i ryggsäcken. Och det blev en ond spiral av det, så till slut blev det här med sömn totalt skräckfyllt för mig. Jag visste att jag bara skulle ligga där och våndas, ja, det var riktigt jobbigt. Jag sov i genomsnitt två-tre timmar per dygn under en period.

Den känslan hade jag glömt, den skräckfyllda nattvakan och dagar av trötthet så det kändes ända in i märgen; nästan förlamande emellanåt... fram till idag, när den bara föll över mig när jag stod där på Marieberg, utanför det gamla sovrummet.

Uppmuntrande nog kan jag säga att trots att jag ibland har problem med sömnen, kan jag inte jämföra det med hur det var då, för åtta år sedan. Jag har kommit ganska långt med det, faktiskt. Härligt: ;-) Jag har helt enkelt blivit mer avslappnad i hela min person. (Fast det finns alltid mer att jobba på).

God Morgon, Bloggen

och god morgon, Världen!

Sommarlovets sista dag, på måndag är jag åter i tjänst.

Solen skiner och jag funderar över hur jag på bästa sätt ska ta vara på en här dagen och helgen.

Antagligen blir det fina väninnor på fika idag, träning och i övrigt bad om solen fortsätter skina.

Min träning, ja... Det är den stora utmaningen att hålla den flytande, när skolan drar igång och man för övrigt har fullt upp med familjen. Gäller att stjäla alla små stunder som finns och bara sticka iväg så fort möjlighet ges.

Finns inget som får mig att må så bra som när jag får sticka iväg och träna. Egotiden... Den underbara känslan av att man investerar i sig själv, tar hand om sig, ger sig själv den tiden för att man helt enkelt förtjänar att må gott. Det är vardagslyx för mig.

8/8 var det igår. Lite speciellt datum, hihi, för jag gick tydligen omkring och hade turen på min sida från morgon till kväll. Sålde alla noveller på en gång, och jag funkar så... när jag känner medflyt, blir jag eggad att jobba mer. Kanske hinner jag skriva en till i helgen innan jag börjar arbeta på måndag. Det var fler små grejer, som bara flöt på igår, som sagt, en liten turdag.

Den 8/8-88 minns jag faktiskt fortfarande.

Jag var 14 år och träffade en kille genom gemensamma kompisar. Han gick i min parallellklass och den där dagen, den 8/8 kom jag på att denna kille, han var allt himla mysig. Vi hade jättekul tillsammans och snart insåg jag att han minsann var kär i mig också, så vi blev ett par. Han hette Thomas den här grabben och jag var inte ensam om att tycka att det var en mysig grabb. Några dagar senare hade avundsjuka brudar klottrat "Bea är en diva" på en av skolans väggar. På den tiden reagerade jag så att jag liksom gömde mig vid dessa tillfällen, ville inte sticka ut, men jag fick ju reda på vem den olyckligt förälskade bruden var och frågade henne varför hon skrivit så om mig. Hon erkände inte att hon skrivit det, men skriverierna upphörde efter vårt samtal, och Thomas och jag och våra två andra vänner, som umgicks vareviga eftermiddag och kväll fick en rolig höst. Vi var fortfarande ihop på nyår, som vi spenderade tillsammans, men sen tog det väl slut.

Jag träffade snart en ny kille, som också han fick mig att uthärda en del... och nu blev det ännu värre. Också den här grabben hade beundrarinnor, och beundrarinnorna gillade naturligtvis inte mig. Det gjorde mig inte så mycket, fram till en dag då den här grabben, Henrik, och jag, skulle gå på disco i ett Folkets hus. Redan när jag klev in i danslokalen sökte en av hans olyckliga kärlekar upp mig och pratade med mig. Inget konstigt med det, hon var trevlig. Bara en liten stund senare hade hon hävt i sig en massa sprit, ragglade packad fram till mig och drog till mig, med ett hårt slag, över kinden. Jag stannade bara till, tittade på henne. Hela salen tittade på oss, kändes det som, för övrigt. Vakterna kom och förde ut henne, hon grät och skrek att jag var en hemsk människa som stulit hennes Henrik. Fanns nog inte en enda själ i hela lokalen som inte visste att jag "varit i slagsmål" den kvällen. Ruskigt pinsamt var det.

Tjejen kallades "Tyson" efter det, efter boxaren och hon var kvinna nog att be mig om ursäkt efteråt.

Det är så löjligt det där, finns väl också i den vuxna världen. Att kvinnan blir arg på den kvinna som hennes man förälskat sig i, trots att hon inte känner den här kvinnan (förälskelsen)- och det är omöjligt att stjäla en annan människa. Anser man att en människa kan "bli stulen" har man ju verkligen underskattat den här människans egna vilja och ansvar.

Att påstå att en människa kan stjäla en annan är inget annat än ren och skär avund, det är ju liksom inte så livet går till.

Håll ut... Jag upprepade orden som ett mantra.

Håll ut, kämpa lite till; du närmar dig- och snart vänder vinden.

Det är tufft nu, men allt det du gör, kommer att ge resultat. Allt det du kämpat för.

Och jag slet i uppförsbacke. Länge länge.

Men så plötsligt- vände vinden,

och nu rullar det på, kvickt och häftigt igen!

Alla min tre noveller har blivit sålda, jippie!!!

Hon på tidskriften var jättenöjd med det jag skrivit och köpte rubbet!!!

Känslan är så fantastisk... att öppna en tidning, veta att tusentals människor läser det här. Och orden är skriva av lilla mig. Jag skriver under psuedonym, så ingen vet att det är jag, då berättelser från livet kan innehålla rätt känsligt stoff. Problem, relationer osv... Men JAG vet. =)

Plötsligt vände vinden... på alla möjliga plan.

Jag ler och tittar upp... Tack.

Ibland är det skönt när det inte finns något alternativ. Då behöver man inte fundera, inte analysera. Man bara gör, för att man måste.

Ibland är å andra sidan beslutsångest en behaglig form av ångest. Det innebär att man har en valmöjlighet. "Vill jag inte göra det här, har jag möjlighet att välja något annat. Alternativet finns- om jag vill."

Jag sattes härom dagen i en sits där jag blev tvingad att välja. Jag gjorde mitt val och hoppas verkligen inte att jag kommer att ångra mig!!! ;-( DET om något, är den värsta formen av ångest. Att ha haft ett val, men tagit fel väg.

Men det kommer alltid nya tåg.

Så länge det finns liv, finns det alltid möjligheter. =)

Jag älskar det där citatet: "Gör vad du kan, av det du har och börja där du är". Vem har sagt det, tro? Det har jag glömt... någon amerikansk president, kanske?

Det där med att ha fattat "fel beslut" följer mig också i mitt samspel med andra människor.

Vad gäller relationer... ja, det låter säkert underligt, men vid alla fomer av brytning i alla typer av relationer är jag hellre den som blir lämnad än den som lämnar. En brytning innebär i de allra flesta fall en sorg, hur den än må gå till. En gång i tiden har jag ju valt den här personen som vän eller partner, så självklart är det en sorg när relationen dör. Men att vara den som tar initiativet till en brytning... ja, det innebär ett helt annat ansvar och man måste vara sååå säker på sin handling i själva situationen för att verkligen förvissa sig om att det blir rätt. Detta medan den som blir lämnad omöjligt kan tänka "Fattade jag rätt beslut nu?" utan helt enkelt tvingas gilla läget, kan "unna sig" att tycka synd om sig själv och på ett annat sätt känna ilska, vilket ofta är lättare att hantera i jämförelse med skuldkänslor och vemod.

"Varför skulle det vara synd om mig- jag har ju fått min vilja igenom och blivit kvitt den personen i mitt liv."

Riktigt så enkelt är det inte, tyvärr.

De finns nämligen inte mycket som är värre än att veta att man gjort en annan människa ledsen.

Den stenen är tung att bära.

 
Jag är inne på sista semesterveckan. Det känns faktiskt som om den här sommaren varit rätt lång. Känns längesedan vi lämnade kyrkan efter skolavslutningen och det känns JÄTTELÄNGESEDAN vi var på Cypern. Jag är ganska nöjd med sommaren, faktiskt. Det känns som om den uppfyllt sitt syfte: att ge mig tid att ladde batterierna. I samband med min sjukdom för ett par år sedan (tre år sedan jag blev sjuk... sedan höll det i sig ett bra tag...) har jag omvärderat mycket, faktiskt. Jag hade klart undervärderat återhämtningens betydelse: betydelsen av att ladda batterierna. Tidigare förstod jag aldrig att kraften tar slut om man bara öser och öser. Man måste ju ta in energi också, annars är det ohållbart- säger sig självt egentligen.

Jag är inte helt färdig än i min process; den är nog livslång, men en bra bit har jag kommit. Har lärt mig att sorterara bort en del, men jag klarar inte helt att sänka alla krav. Det är svårt, det där, men det är nödvändigt. Sedan finns det en grej jag jobbar på, och det är att förlåta mig själv. Förlåta mig själv för att jag misslyckades, för att jag varit otrevlig osv, istället för att låta det dåliga samvetet gå igång med mastodontkraft.

Destruktivt och svart.

Otillräcklighet känner vi alla ibland, men då gäller det att inte vara för hård mot sig själv. För det hjälper inte. I alla fall är det så för mig. Tvärtom stjäl det av min positiva kraft och energi och ska jag tala i termer av tillräckliget, blir jag väl om möjligt otillräcklig DÅ: om jag går och bär på tung negativ energi. Nej, energin behövs till annat!!!

En annan sak man bör tänka på är att inte låta andra stjäla ens humör. Rent krasst är det faktiskt så att om någon surskalle kommer till mig och börjar skälla, måste inte jag ta åt min av den negativa energin.

Jag kan konstatera "oj, hon var arg" och människan kan i princip skälla hur mycket som helst. Eller han, om det nu är så. Vet jag med mig att jag efter diverse situationers omständighet handlat efter bästa förmåga och utifrån mina förutsättningar, behöver jag inte ta åt mig. Finns ingen anledning att låta någon stjäla ens humör.

Måste sluta... Återkommer. ; )

Jag skriver om drömmar. Nu menar jag inte dagdrömmar och fantasier; verklighetsflykt (som förvisso är underbar, man måste ha DRÖMMAR, visioner, mål). Fast det tänker jag inte skriva om nu. Min dröm är förvisso att bli yrkesförfattare; det kommer ju med all sannolikhet aldrig ske, det vet jag, men på något vis är det ändå kul att hålla drömmen levande!Den sortens drömmar tänker jag inte skriva om just nu, utan nu kommer jag att skriva om sömndrömmar. Jag hoppas, när jag nu skriver ned dem att kunna analysera dem, deras budskap till mitt medvetande jag. För drömmar är ju bearbetningar av den verklighet vi lever i.

Den ena är Bruce Springsteen med i, hahha!!! Detta fick jag fram igår, jag bara kom på det när jag lade in klippet (se nedan)- det är ju så när man drömmer (i alla fall jag) att helt plötsligt kan man få fram en dröm i sitt medvetande, som man inte mindes två sekunder tidigare. Ungeför som en a-ha-upplevelse.

Dröm ett :

Jag kör mellan Karlstad och Grums (som jag gör varje dag) och vid en stor hög bro krockar jag och blir skadad. Jag sitter kvar i den deformerade bilen och bara och väntar. En svart bil kommer bakom mig, stannar och ur kliver Bruce Springsteen av alla människor. Han är svartklädd och på väg till Göteborg, och det känns som om jag vetat att det var just honom jag väntat på, en självklarhet att han skulle komma och hjälpa mig. Det kommer en ambulans som kör mig itll sjukhuset, jag har en vit klänning på mig och av skadan har jag fått en blodfläck på klänningen som bara växer och det ser skitläskigt ut. Springsteen åker med mig i ambulansen som om vi vore nära vänner, fast jag känner ju egentligen inte honom, han bara kom där i sin svarta bil. Han pratar med ambulanspersonalen på engelska och så är drömmen slut innan vi kommit till Karlstad.

Dröm två:

Denna återkommer i princip varje natt, får se om jag skriver "ut den" så har den uppfyllt sitt syfte; gett mig budskapet jag ska ha...

Jag bor hemma hos mamma och pappa, som när jag var barn, fast jag är vuxen och har egna barn, och jag är säkert äldre än mina föräldrdr här i drömmen. Skillnaden är bara att vi bor inte i mitt barndomshem utan i den lägenhet min dotter blev till i. Det finns andar och spöken i min "drömlägenhet" och jag har en speciell förmåga som ingen annan har: Jag kan flytta föremål med blotta tanken. Jag måste gå om hela min gymnasietid av någon konstig anledning och flyttas till en stor skola i Karlstad; flyttar från min barndoms skola. Jag letar febrilt efter en gammal vän i skolan, men det finns tre matsalar och flera restauranger, så under min enda lediga tid (lunchen) är min vän försvunnen. Folk har sett honom, berättar var han är, men jag finner honom aldrig. Och så måste jag plugga mycket hårt, ha gympa (som elev) och det är skittråkigt och i engelska har jag IG.

Hmmm. Spännande attt se om drömmarna fortsätter "tjata på mig" nu när jag satt ord på dem och skrivit ut dem. =)

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det ♥ ♥ ♥

Källa: Gull-Britt (Var hon fått det från vet jag ej)