Mitt humör är lågt och jag är Surmusen Beda, men jag vet vad det beror på. Börjar lära känna mig själv vid snart 40 år. Jag vet att jag -av praktiska skäl- varit alldeles för dålig att prioritera egentid och ensamhet den sista tiden- det har varit hektiskt med tillställningar, avslutningar och fester i maj- tidig juni.

Får jag inte tid att ANDAS, vara ensam emellanåt, blir jag grinig. Urvattnad och sur.

Rent generellt är jag nog, för en gångs skull, tämligen kvinnlig i det här fallet. Män och kvinnor, över en kam, skiljer sig åt här. Män hoppar gärna mellan relationerna; de ser det inte som oss kvinnor; vi vill ta hand om oss själva emellanåt, hämta kraft i oss själva. Gemenskap är rolig, men också tärande. Det går inte att bara ösa och ösa, man måste HÄMTA IN med. Och det gör jag i ensmaheten. Rent generellt är vi kvinnor mera noggranna när vi väljer partner och jag tror att rätt få kvinnor hoppar i säng med vem som helst, bara för att ha lite kul. Alla män gör inte så heller, men jag vet att det finns de som gör det. Säkert kvinnor med, i och för sig, fast det är nog inte lika vanligt. Generellt kan också män hoppa in i de flesta gemenskaper- och tycka att det är givande. Jag har ett jobb med människor och det ingår i min yrkesroll att handskas med människor. Det har jag betalt för- och jag tycker om mitt jobb. Men jag kan inte direkt påstå att det är fritid för mig- särskilt avkoppande- att umgås med människor bara för sakens skull. Och just nu har det varit för mycket ett tag.

Jag väljer mina pärlor med omsorg.   

"Du kan smita från ditt ansvar, men du kommer aldrig att kunna smita från konsekvenserna av att du gör det."

Kvällspromenader.

En av sommarens njutningar. I övrigt har jag aldrig varit någon hypersommarbrud. Tycker mer om höst och vår. Vintern avskyr jag.

Våren- när allt spirar. Vaknar upp. Och hösten med hög luft, vackra färger och de efterlängtade myskvällarna med mörker och tända ljus. Böcker och filmer. Jag älskar rusket också- i lagom dos.

Men sommaren... ja, det går väl an. Fast jag solar aldrig- det är jag för rastlös för. I så fall måste jag röra mig samtidigt; fattar inte vitsen med att bara sitta och trycka så svetten lackar. Möjligen om man åker och badar ett tag, det är ju härligt att bli brun förvisso.

Men när semestern går ut på att prestera så mycket roligt som möjligt får jag nippran. Nu SKA vi ha roligt annars är vi inte norris. Hilfe!!! ;-) Jag avskyr när det redan är bestämt att man SKA ha roligt; när det roliga blir ett krav. När jag gifte mig gjorde jag (eller vi, vi var ju två) det inför några enstaka vittnen. Festen skippade vi, reste utomlands istället. Om bröllopet skulle gå ut på att "det här ska vara den lyckligaste dagen i mitt liv" skulle jag få prestationsångest inför mig själv.

För mig är lyckan större i det lilla.

Ett leende genom tårar, eller ett gapskratt mitt i kaoset.

Det är det som är livet- för mig.

Ååå... Staffan Hellstrand har gjort en låt om det här. Ungefär...

... Lundell.

"Lycklig lycklig"

Det är jobbigt att bli äldre, eftersom energin avtar.

Alla pratade om det där; när man är 40, orkar man inte lika mycket som när man var 20.

Fats jag har nog inte insett att jag inte är 20. Det hela blev så uppenbart när jag jobbade på en gymnasieskola. Ibland kunde jag känna att vi i personalen, bara lekte våra roller. (Som när man var liten: "Ska vi leka skola?... Jag är fröken... Vad vill du vara?") Vi var ju egentligen som gymnasieeleverna. Skillnaden var bara att det gått några år och vi hade fått lite mer livserfarenhet. Och utbildning då, så klart. För jag lekte ju faktiskt inte skolfröken. Jag ÄR ju lärare. Men det händer  ingen JÄTTEMETAMORFOS bara för att åren går. Så tror man när man är ung. I alla fall trodde jag det.

 Jag är samma tjej. Fast nu kallar de mig kvinna. Jag har lite rynkor och tycker att min kropp är toppenbra. Så tycker kanske inte en 20-åring förvisso. Då ingår det i spelet att man ska tycka att man är lite fet, har det och det felet på kroppen, fast man i själva verket är alldeles amazing.

Men energin är det lite sämre med. Tänk de som har småbarn i min ålder-  Hualigen!!- tycker jag. Jag skulle aldrig kunna ge mina barn, nu i min ålder, all den tid, kraft och energi jag gav dem som småbarn när jag var i 20-30-årsåldern. Det har förändrats.

Det är upp till var och en att göra som man själv vill och känner; det lägger inte jag mig i, fast just jag propagerar- för mina barn- att man inte ska vänta för länge, om man nu får till det- med att bli förälder. Just pga kraften som är som högst när man är ung. Inte FÖR ung då, förvisso. Barn som får barn är väl heller inte så lyckat. Liksom tanter och farbröder som får barn. Vill poängtera, igen, att jag inte bryr mig för fem öre om hur andra väljer att göra. De får leva sina liv bäst de vill. Det här är bara mina, högst personliga åsikter.

Här är min dotter och min mycket trevlige svärson.

De har varit ett par ett tag nu.  

Ps... Jag har tillåtelse, från dem båda, att lägga ut bilden. ;-)

I: Dagge vilar.

II: Dagge & Mimmi pluggar geografi. ;-)

Jag undrar.... Hur skulle livet vara utan Lundell?

KATASTROF!!!

Lyckligtvis finns han. ;-)

Tänk, så mycket glädje den här mannen har gett mig genom sina texter, sin musik.

Sina konserter.

Passar mig verkligen klockrent i smaken.

Idag har Elli haft sin sista konsert. På alla de här sex åren hon gått i musikklass. Känns som om en era är till ända. Så många konserter jag gått på. Suttit där och lyssnat, stolt och rörd. Nu går stortjejen min ur grundskolan. Otroligt, jag minns min egen grundskoleexamen som igår. Där satta jag punkt för barndomen.

Lattjolajbantiden var över. Jag gick tre tuffa år på gymnasiet; det var mycket plugg på NA, man började planera för framtiden, för universitet och jobb. Konkurrens om betygen som på den tiden var relativa, och i en NA-klass hade ett gäng läsmalar samlats. Det var mest killar. Jag lärde mig umgås med dem, som kamrater; tala deras språk, som jag tidigare inte behärskat. Det mera raka språket- utan omskrivelser. När jag tog studenten tre år senare var jag kär i den man som skulle bli far till mina barn. Samma dag jag gick på skolbalen fick jag nyckeln till hans lägenhet. Det gick fort. Snart var jag förlovad och några år senare mamma.

Jag ångrar ingenting. (Fick en gammal låttext på skallen: Jag ångrar iiiingenting- kasta första stenen den som är utan synder.)

Nu har exet och jag varit på dotterns konsert tillsammans. Jättetrevligt och vänskapligt; min exman och jag- precis som förr. Stridsyxan är begravd och vi ska ha fest tillsammans för Elli när hon går ur nian. Så mycket det betyder för mig! :-) Så mycket Håkan har betytt för mig genom åren, trots att vi inte alltid dragit jämnt. Jag har ändå den allra störst respekt för den man som en gång älskade mig; få känner mig så väl som han.

 Sååå skönt att bete sig som en vuxen människa!!!