Nu har de varit här och fixat ett nät åt oss, så nu kan jag blogga igen! Tjohoo!!!

Som jag saknat dessa skrivstunder!

Lärde mig en sak, dock, av att inte ha tilllgång till nätet: Facebook är en enorm tidstjuv. Så det lägger jag ner- i alla fall ett tag. Jag kan nämligen inte försvara min tidsbrist och stress- emellanåt- om jag SAMTIDIGT har mage att ägna en massa tid åt slötittande/slöskrivande på Facebook. Dessutom står det mig upp i halsen ibland. Ja, jag är med all sannolikhet inte ensam... Ni vet det där: "Idag har jag ätit bästaste, nyttigaste, godaste maten med finaste älsklingen i vårt flådiga hus med våra underbara barn och våra vältränade kroppar efter ett träningpass på tjugo timmar. Jag är sååå otroligt lycklig i mitt lyckade liv och jag vet egentligen inte varför jag låtsas, men jag bara måste visa upp hur otroligt kär och klämkäck och rik jag är. Puss."

Typ. Jag kanske är likadan själv, vad vet jag. I så fall lägger jag ner- här och nu.

"Där går min gräns för vad jag pallar med- nu lägger jag en pizza och går ut"

Men jag kommer säkert tillbaka, när jag inte kan klaga på tidsbrist i mitt liv. För kontakten med vänner och bekanta är ju skojig, också...

Så hej igen- älskade blogg!!!

Och hej igen- du som läser!

Med förhoppning och strävan om att ha något mer att komma med än bara en massa korta sekvenser ur mitt präktiga, lyckade liv.

Skrivandet och bloggandet kan jag däremot försvara. Det här är rekreation, på ett helt annat sätt. Här HÄMTAR jag kraft och energi. Det har jag alltid gjort. Inte just i bloggandet, för det har inte funnits så länge i mitt liv- men i skrivandet som sådant.

Men- DUKTIG är jag!!! =)

Jag har varit sockerberoende har jag upptäckt och tänker här och nu bryta. Lite präktigt och självgott, va?

Men JAG HAR VARIT UTAN SOCKER I TVÅ DAGAR NU. Få se hur det går... :-P

Jag saknar mitt Internet något alldeles fruktansvärt!

De kommer inte förrän på fredag och installerar det i mitt nya hem.

Så jag tjuvbloggar lite... Min elev sitter bredvid mig, med näsan i böckerna- arbetar flitigt.

Vårt nya hem på 111 är underbart mysigt. En radhuslägenhet, med egen ingång, men utan gräsmatta, däremot balkong på andra våningen. Planlösningen är hemskt trevlig; bra mycket bättre än den förra, då jag fick ringa till Elli som hade sitt sovrum längst bort från köket, när vi skulle äta. Då är det något som är för mycket...

Den andra var alldeles för stor!!! Kvadraten kunde man ju leva med, men pengar för kvadratmeter som bara står oanvända lägger jag hellre på roligare saker!

Det är sååå mysigt att inreda; vi har nya tapeter, nytt golv i delar av lägenheten och nya vitvaror i köket.

Det känns som en nystart!

Nu kan jag inte sitta här och ordbubbla längre- plikten kallar.

Å jag saknar mitt internet! ;(

Jag bara ÄLSKAR när folk vågar säga det där som andra tänker.

Ni vet "Kejsarens nya kläder": Han går omkring där sprillans naken- men ingen vågar säga det. Man är så rädd att verka dum. Så utbrister plötsligt barnet de där befriande orden, och alla andra vågar också säga vad de tycker. Leende, skrattande. Möjligen lite skamsna över att de inte själva vågade stå för sina åsikter.

Idag kommenterade jag en sak inför en kamrat på jobbet: "Titta där... så pluttinuttigt, så gulligt..." Som man säger, liksom.

"Nej, det tycker jag inte" svarar min kamrat. "Det där är ju enbart fjanterier"

Ååå, vad jag älskar kommentarer som dessa!

Åååå, vad jag egentligen skäms över att jag egentligen tycker så jag med, men jag tramsar bara med. För att man ska det, för att inte stöta sig.

Meeen så jag har funderat jag med: Skäms de inte över alla offentliga gullerier; varför pussa sin älskling på bild- så att alla ska se? Varför inte göra det när det bara är han och jag? Eller när det faller sig bara, så där... istället för att invänta publik?

I Värmland finns det ett ord som heter "jålig". Det betyder att vara tramsig, ungefär.

Folk får göra precis vad de vill.

Men det är befriande med folk som helt burdust och politiskt inkorrekt, kanske, vågar säga : "Uuuu, vad fjantigt!!! Det där är ju bara ett spel för galleriet, ju!"  :)

Usch... bilden nedan är sååå hemsk.

Det är något groteskt över det där med att se någon- djur (uppenbarligen) eller människa totalt nedslagen- och så fortsätter man att slå. Ger sig inte, trots att varelsen (vad det nu är) redan är besegrad, ligger ner.

Mår riktigt alla av det.

Ser en bild framför mig, någonstansifrån, där ett människobarn hade råkat trilla ner i en apbur- och en av aporna tog människobarnet i sin famn. Apan höll verkligen varsamt i människobarnet, tills en djurskötare tog sig ner i apburen och hämtade det.

Jag har tre rovdjur här hemma. Tre små tigrar. De jagar möss och äter dem- det ligger i deras natur och är inget konstigt alls. Men jag tror aldrig ens mina katter med sina små hjärnor skulle låta mössen lida i onödan. Ligga och plågas.

Fy f-n, rent ut sagt!!! Vad förbannad jag blir!!!

Fy f-n över huvud taget för att slå på en som redan ligger- tankarna för mig till annat. Grisiga överfall man läst om där skitstövlar inte bara plockat på sig det de behöver, utan fortsatt sparka och slå- enbart för att skada. Enbart för att göra ont.

Usch och tvi.   

S-M-Ä-R-T-A

Nu har jag kommit en bit med flyttjobbet. Känns okej, bara man kommit igång.

Jag får använda mig av min styrka: mina trogna vänner.

Det bästa med mig- är inte jag. Min styrka är mina vänner.

De som burit mig genom svårigheter, de som finns där.

Love You.   

Till helgen går själva flytten. Och jag har ett helt kompani med mig, som är med och bär, så det ska nog fixa sig.

Stressen håller mitt huvud som i ett järngrepp.

Mitt liv är ett flyttkaos.

Bara allt är klart. Hur f-n ska jag orka?

Det bultar och bultar- skulle vilja skrika rätt ut.

Men det hjälper inte.

Stress, stress, stress.