...på väg ut i livet, på väg in i tonåren. Bara några ynka cm kortare än mamma (förvisso är det kanske inte så svårt att växa om mig längdmässigt, men ändå...)

Som igår känns det, när jag drog henne i vagnen. I alla väder; jag älskade, då som nu, att promenera. Först i en mörkblå liggvagn med en liggpåse som skulle tåla alla väder och som kostat hela 990 kr (det kändes som mycket pengar då, men prinsessan skulle ha det bästa). Sedan en vinröd sittkärra i skinn, som var mode på den tiden. Babysången (finns det några minnen därifrån som gjort att du valt musikskola?) med Imse-vimse-spindel.

Små glasögon, mörka lockar, vit spetshatt och sjömansklänning. Sötast i världen. Alltid lättsam, alltid försigkommen. Den här flickan har retat gallfebern på mig vid ett fåtal tillfällen, men i det stora hela har du varit en stor fröjd... Född med segerhuva, liksom Erik XIV; socialt begåvad, intelligent, med både utséende och tur på din sida. Du är en liten vinnare, bruden! Må lyckan vara med dig också i framtiden!

 Åhhh va skönnt ö söve, söm vi värmlänninger säjer!!!

Söv Gött på er , Alle!!!

I den vita lasarettkorridoren

mötte jag en gång livet

-det skall jag aldrig glömma

Nog tror jag ovissheten var värre

värre än själva svaret

hur illa det än skulle vara

Den sista darrande sekunden

den svarta sekunden innan

i den långa lasarettkorridoren

stod jag mot förmodan stark

fast jag trodde jag skulle falla

Trots marken rämna' under mina fötter

jag pendla' mellan hopp och förtvivlan

med en isande kyla längs ryggen

Men jag stod ändå kvar

när Han kom ut och gav mig svaret

Han som bar mitt liv vi sina händer

En tiondels sekund - så lång

Jag rasade mot marken

fast svaret gav mig livet

och fåglar sjöng och blommor blomma

i den vita lasarettkorridoren

mötte jag åter livet

-det skall jag aldrig glömma

 "En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig"

/Elbert Hubbard

Lite musik på bloggen som utlovat. (Sedan ska jag lite snabbt stryka och ta reda på lite tvätt. Och därefter SÄNGEN!!!)

Lilla vackra Anna är en av mina favoriter och har så varit sedan jag var liten. Minns jag inte helt fel, så brukade mina föräldrar lyssna på den när jag var barn. Just den här versionen är dessutom mycket fin.

Låten får mig att tänka tillbaka på mina sena tonår. När jag mötte Mitt Livs Kärlek; Mannen, vars barn jag skulle bära och föda; Han, som några år senare skulle vandra vid min sida längs altargången i kyrkan och säga "ja" till att bli min man, min livskamrat. Som skulle dela min vardag, år ut och år in.

Det är ett stort privilegium att en gång få ha upplevt det här.

"Då ska denna sången minna om den gången lilla vackra Anna blev min brud."

LYSSNA OCH NJUT!

Nyss hemkommen från ett 50-årskalas. Öppet Hus under hela dagen, så Håkan och jag åkte dit ett par tidiga kvällstimmar. Jättegod mat och dryck, trevliga människor och "alldeles lagom." Hemskt mycket tack, Bengt & Titti!

Våra barn var själva hemma, de börjar ju bli stora nu, så visst klarar de ett par-tre timmar. Men man vill ju inte lämna dem själva halva natten...

Har lite hushållsarbete som jag kommit efter med väntar på mig innan det är dags att inta horisontalläge. Därav detta korta inlägg. Kommer dock att bjuda på lite musik, innan kvällen är slut.

Auf Wiedersehen!

Bea

"INGEN KAN FÅ DIG ATT KÄNNA DIG UNDERLÄGSEN UTAN DITT EGET TILLSTÅND"

/Eleanor Roosevelt

 ...när jag nyss var ute och promenerade. I inlägget nedan, tog jag Mercedez som exempel när jag reflekterade över yttre attribut och inre styrka.

Attans, att jag skrev just Mercedez! En vän till mig som enligt ryktet är nybliven Mercedezägare kanske (om han nu händelsevis skulle råka läsa min blogg) tar mitt inlägg som ett slag mot honom, och så är det verkligen inte menat, Herr Mercedez! Det var bara ett exempel. Dessutom förhåller det sig så, att du, när du ändå kommer upp i mina tankar/reflektioner också (liksom Håkan, som jag tidigare nämnde) är en sådan där "inre-styrka-typ" med intelligens och en styrka som inte har ett skit med yttre attribut att göra. Även om du nu råkar äga en bra bil också, så lägger du inte din identitet i den.

Det här fenomenet är ganska tydligt hos en dal glammiga unga kvinnor. Syftar på till det yttre sköna donnor som Rosing, Silvstedt & co.

Jag vet inte, om min bild av er är skev, känner er ju inte mer än det jag ytligt läst och sett på bild, men det intrycket jag fått är att ytan dominerar i er självbild på ett lite farligt sätt. Vad gör ni om tio år, när åldern börjar ta ut sin rätt? Opererar lite till?

Kanske en idé att bygga lite inifrån också?