Har relativt nyss kommit hem. Ingen idé att jag berättar vad jag gjort, av skäl som jag inte heller känner för att berätta, men det drog ut på tiden... Sen söndag, med andra ord!

Vad jag däremot vill berätta om, så här i sena söndagskvällen, är en av mina stora passioner: mina små kissar.

Jag har en "korkskalle" (Hon är ju inte läskunnig och skiter nog högaktningsfullt i vad jag berättar och inte på min blogg:) så jag kan skriva det här) men bedårande söt ;-) och en ganska intelligent "tjockis". Mat är den senares enda intresse. Han brukar gosa med mig på morgnarna, på hans initiativ, naturligtvis (han är ju katt) men ibland lägger han sig på korgstolen i sovrummet och glyser. Då brukar jag gå och hämta honom, stoppa in honom under täcket och mysa, vilket han gillar, men igår morse ville han inte veta av mig. När jag närmade mig honom stack han ilsnabbt iväg, varpå jag i besviket tonläge sa: "Neeej, Nisse."

Katten stannade då upp, höll sig kvar i dörröppningen i 10 minuter medan jag låg och drog mig och hoppade sedan spinnande upp till mig, som vanligt knuffande mot mitt huvud.

Undrar om katter verkligen kan vara så intelligenta, så de förstår att: "Hon blev besviken på mig nu, bäst jag gör henne nöjd, så inte min frukost ryker" =) !!!

Eller om han rent av är så empatisk så att han fick dåligt samvete för att han sprang iväg ???!!!

(I så fall har han som katt ta mig tusan högre EQ (heter det så- emotionell intelligenskvot?) än många människor jag känt genom åren!!! ;-)

Ibland känner man för att säga det rätt ut. Många lustiga individer har man var råkat ut för?!

"Hörru du... Där hemma har jag en katt. Han är bara en katt, men han har nog, om jag ska vara riktigt ärlig, högre social kompetens än du."

Eller också kanske allt bara var en slump.

Jag vill i alla fall få tro att det är en intelligent katt jag har...

Sov Gott i Natt!