Jag skrev vid tidigare tïllfälle att jag återfunnit en gammal vän.

En gammal vän som följts åt med mig i livet, på något lustigt sätt. Som om vi skulle vara två som gör allt samtidigt- jätteudda.

Vi bodde båda i samma stadsdel, Herrhagen, när vi under samma höst, -97 fick en var sin dotter.

Hösten 2000 fick jag en son. Hon med.

Inga fler barn för någon av oss.

Jag tappade kontakten med den här kvinnan, men när vi återfann varann på ett föräldramöte visade det sig att båda skilt sig.

Den här kvinnan och jag beslutade oss att återuppta vår vänskap, och sedan händer nästa mysko grej:

Under dagen igår fattade jag ett beslut som påverkar mig.

Och det här känns inte sant (fast det är det): Under kvällen- igår, ringer den här kvinnan mig och tro't eller ej... Hon har under samma dag, fattat exakt samma beslut som jag, fast vi har ovetande om varandra gjort det på sitt håll- hur kan det bli så här?

Mycket mysko. Vi är verkligen soulmates, min väninna å jag... som om vi lever ett förutbestämt liv- och gör exakt samma saker exakt samtidigt.

Hoppas innerligt på allt gott för henne- för uppenbarligen kan jag räkna med samma öde. :)

Jag är rolig, jag...

Nu har jag återupptagit mitt gamla Facebook-konto. Jag är så där... fram-å-tillbaka, blev trött på hela dreten för ... vad kan det vara? Två år sedan kanske, minns inte riktigt. Jag blev trött på den plastiga världen där människor bara visar upp sig som superduktiga och kände ... BLÄ... Orkar inte med fler duktiga, präktiga, perfekta människor. :(

Jag är själv lite motsatt, det är väl skavankerna som präntar minnen? De människor som inte är perfekta (ja, ni vet... så där "det ska vara") är de allra mest intressanta i min mening. Och i min krets just vid den tiden fanns det alldeles för få icke-perfekta människor- så jag blev bara trött. Och lämnade Facebook. man vet ju förvisso, att under ytan är inte livet alls perfekt, men jag ville väl på något vis protestera mot att vi vill låtsas att det är så.

Jag pratade med en väninna just om det där idag och hon svarade mig att "alla kanske inte är så öppna som du och jag så vi berättar- rätt ut- när livet suger, rent ut sagt."

Och det måste man ju acceptera, så klart. Alla är inte så öppna som jag (och den här väninnan), alla talar inte om för världen att "nu jäklar- har jag en skitdag".

Jag vet inte vad det kommer sig av heller, om det är uppfostaran eller vad?

Vi vill vara så ordentliga så klart och vi är fostrade att svara "Tack, det är bra" när människor frågar hur vi mår- även om vi inte mår bra.

Men det var jätteskojigt att återöppna Facebook- kontot och få så mycket positiv respons! :) Gosiga vänner...

Det här är ju också ett socialt medium, men här skriver jag ju bara för mig själv i princip. Det blir ingen social interaktion som det så fint heter. Förvisso får jag kommentarer från några fina, men när jag ser på besöksstatistiken inser jag att det flesta som kommer hit lämnar inga spår. Jag ser en siffra i läsarstatistken, men få kommenterar.

... Och så ser jag gamla bilder på mig själv och upptäcker att jag var smal så in i bomben under den där tiden jag mådde skit. Jag som av naturen är en liten rulta... Jag njuter, jag =)... av mat och godsaker och hela faderullan (och det tänker jag fortsätta göra...), men under den tiden då jag var sjuk var jag mager som en spira och jag opponerar mig som vanligt över att detta ska ses som ett ideal. I verkligheten är det väl kvinnliga former som attraherar män (åtminstone har jag upplevt det så) men enligt media ska kvinnor vara tunna och smala och det var så jag såg ut när jag var sjuk.

 Av den anledningen (den sjuka) har svårt att anamma det där idealet. (För min del, alltså- jag som av naturen är kurvig, jag säger inget om andra, folk får se ut exakt som de vill...  kvinnor kan vara smala och vackra med- men jag önskar naturligtvis att de mår bra...MÅ BRA ÄR DET VIKTIGA)

Det är en lite kontroversiell grej det där, för övrigt, och just eftersom det är det och jag är som jag är... så är jag så nöjd med min kropp... precis så som den är. Den uppfyller alla funktioner- och det är bra. Mycket bra. Mycket nöjd med det.

Men Facebook i alla fall... Kul att återfå kontakten med alla gamla vänner och bekanta!

Jag gör det till vad jag vill :)