Jag raderade just ett inlägg om yrkesval och mina barns framtid, med anledning av att jag nog känner att jag inte riktigt har rätt att fläka ut deras betyg och framtid här. Det är ju faktiskt inte min sak. Jag kan kort bara säga att jag gärna rekommenderar mitt jobb, fast det faller tyvärr på en punkt. Lönen. Lärarlönen. Fyra och ett halvt år på universitetet och en lön som inte riktigt rimmar med det. Förvisso är det ju så med de allra flesta kvinnodominerade akademikeryrken. Lönen rimmar inte med utbildningen. Barnmorska, specialistsjuksköterska, socialarbetare. Socialarbetarna är verkligen underbetalda. Jag har flera vänner som jobbar på soc, och jag har förstått att det är ett hemskt utsatt jobb.

 Alla dessa jobb kräver dessutom mycket ansvar, mycket kunskap. Trist.

Jag har varit så låg idag, blå. Ingen rolig dag alls.

Livet är komplicerat, mänskliga relationer är komplicerade, jag är komplicerad.

Önskar att jag bara var "en glad skit" och det är jag ibland, men ibland blir jag mörk.

Hmmm... vilken tur att jag skriver. Det påvisar ju så klart och tydligt att jag nog är helt normal, vad det nu är. Mänsklig kanske är bättre. Jag har känslor, kan bli både ledsen och arg, är ingen kall robot.

Undrar varför vi så gärna gömmer undan dessa känslor, de är ju helt naturliga. Jag är förvisso ovanligt utåtagerande, tror jag. Kan skrika och gorma om jag upplever det som befogat. Inte så charmigt drag, kanske, men man är ju som man är. Jag har vänner som mest sett min glada sida och som brukar säga "Meen... kan du bli arg? Du är ju alltid så glad och snäll..."

Jovars. Jag kan bli jäkligt arg, jag har ett ganska hetsigt humör, men ofta får man ju lägga band på sig, framför allt i yrkeslivet och i samspelet med mina egna barn. Som förälder och lärare är det nog bra att vara sträng emellanåt, men en morsa eller fröken som helt tappar besinningen skulle nog skrämma livet ur de stackars små.

Jag har på detta vis tyvärr gjort mig ovän med en av mina grannar. Jag bor i radhuslägenhet, med egen ingång och en granne med ingång i närheten av min irriterade sig på det ena och det andra hos mig och mina barn.

Och jag var tålmodig- länge. Men så en dag när jag och grabben kom hem en sen fredagseftermiddag efter en lååång vecka när denna granne stack ut huvudet genom sin dörr- och började tycka och tänka om oss fick jag bara nog.

Jag fick definitivt nog och markerade min ståndpunkt så till den milda grad att jag knappt sett henne sedan dess, trots att det nog är ett år sedan och vi bor helt nära varandra. Hon går undan när jag kommer, och det är lika bra det.

Man kan inte vara omtyckt av alla, så är det. Jag tycker inte om alla människor så alla människor behöver inte tycka om mig.

"Den kamp du för idag utvecklar den styrka du behöver imorgon"

 /Okänd