Jag borde kanske inte vara så öppen här, utlämna mina tankar, borde försöka visa mig stark.

Men är jag inte ärlig finns det ingen anledning för mig att skriva, då jag gör det framför allt för att det får mig att må bättre.

Just nu är livet rätt jobbigt, tycker jag. Om anledningen tänker jag däremot inte skriva, men det går så trögt.

Jag känner mig liten och svag, skulle bara vilja ha tröst. Och visst får jag tröst hos min omgivning, ska väl inte gnälla i onödan, men jag önskar just nu att allt bara var lite enklare. Att jag inte var så tung, så känslosam. Att jag bara var så där glättig och flamsig, som jag är ibland- men det är jag inte. Inte varje stund. Det trycker till över bröstet så jag har svårt att andas- men det är inget jag dör av, så det är väl bara att härda ut. 

Jag tänker mig sönder och samman. Jag analyserar, vrider och vänder på allt möjligt.

Vad är det för mening med allt detta slit?

Denna evinnerliga kamp?

Jag kan bara inte ge upp, jag tänker inte ge upp, men jag förstår verkligen inte alltid...

Det är väl så här det är att vara människa, så här ser livet ut. Ibland. Ibland går det lättare.

En tröst att veta att allt har en ände. Också tråkiga stunder. Det är inget som varar för evigt.

Och det viktigaste jag lärt mig genom årens lopp kan sammanfattas i fyra ord: Du Kommer Över Det.

Allt vi kan göra är att finnas för varandra, trots att jag nog vill påstå att den mänskliga rasen är den i särklass mest komplicerade. Vi "spelar ju spel" och har oss, det tillhör det där sociala, vi skulle betraktas som mycket primitiva och underliga om vi inte tog del av detta rollspel.

(Haha... Nu kom jag och tänka på något lustigt, jag mötte ju en anonym som fullkomligt struntade i spelets regler...  jag måste helt enkelt skratta år hela incidenten: Taxichauffören jag berättade om, som jag mötte härom dagen. Jag hade aldrig sett människan förut, satt bara i hans taxi och plötsligt frågar han om jag känner för att ha ... med honom??? Det var bland det ohövligaste jag hört och jag fick verkligen ta i för att kontrollera min impuls att dra handväskan i skallen på karln.)

Ändå gör det det hela så svårt, detta rollspel.

Men jag tror tamejsjutton att det är enklare att umgås med vargar, krokodiler, tigrar eller lejon. What ever.

Vi människor är de svåraste, mest komplexa djuren.

Och farligaste- utan tvekan.

Och jag är just nu så liten. Liten och svag.

"Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka

ur bekymrens födelvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och Gud"

Dan Andersson, ur Omkring tiggaren från Luossa