Jag läser ibland en blogg här på bloggplatsen, skriven av en ung kvinna som förlorat ett barn och dessutom lider av manodepressiv sjukdom. Hon skriver jättebra och medryckande och jag känner en sådan sympati för henne av båda orsaker; dels att mista sitt barn- så fruktansvärt vidrigt! Men sedan, när hon beskriver sin sjukdom, sin ångest... åååh, jag lider med henne! Jag har tillfälligt befunnit mig i ett ångesttillstånd i samband med att jag var utbränd, men har peppar... peppar... tagit mig ur det.

Men jag vet hur det är!

Riktig ångest påminner om den känsla i alla fall jag har, när jag har magsjuka. Ett själsligt illamånde på samma sätt som när du är magsjuk och måste kräkas, abosut heltäckande,  kvävande och förgörande, omsluter hela ens väsen och man vill liksom bara ur sin kropp. Skulle vilja fly. Fast vart? Många med ångestproblematik hamnar så kart i drogträsket- därför är det viktigt att ta emot all den professionella hjälp man kan få, samtalsterapi plus eventuell medicinering- istället för att försöka lösa problemet själv.

 Jag cyklade som en dåre på morgnarna när det bet i som värst, som om jag ville cykla ifrån min själ- och den fysiska rörelsen hjälpte nog lite. Fysisk aktivitet hjälper ju mot ångest.

Dödligheten är sörre hos manodepressiva än hos cancersjuka- och jag förstår faktsikt.

När jag var illa däran... jag befann mig på jobbet, innan jag gått så långt att jag blev sjukskiven, ringde min chef  på skolan jag jobbade då, vid ett tillfälle min läkare, som BRÖT mötet hon satt i, sprang till telefonen och ringde upp mig, av rädsla att jag skulle avsluta livet.

På den nivån har jag en gång varit... Känns jätteoverkligt nu.

Den här unga kloka kvinnan (på bloggplatsen) skrev att "självmord kan ju ses som ett val- men i vissa fall är det inte det."

Jag förstår att de kan uppleva det som att livet inte är ett alternativ- smärtan är så olidlligt mycket starkare!

Man vill, som sagt bara fly. Den starkaste fysiska smärta jag upplevt var när jag födde barn och ångest när den biter i som hårdast, skulle jag vilja jämföra, om man ser till själva smärtan- just med en förlossning. Fast när det inte gör ont i någon kroppsdel utan smärtan finns som ett svart hål i själen- då är det nästan ännu värre.

Den här tjejen berättade vidare att hon nog aldrig kommer att kunna ha ett jobb pga sin sjukdom, har svårt att vistas ute bland folk osv...

Det är skriver jag till Alla Därute som lider av någon form av psykiskt handikapp- och alla runt omkring!

Sluta se psykisk sjukdom som något lortigt! Det är en SJUKDOM. Som cancer, streptokocker eller lunginflammation.

Visa istället empati för de här människorna. De genomlider med all sannolikhet h-vetets alla kval emellanåt.

Och till alla dem som lider, rent psykiskt, men som ändå valt livet: Det är starkt och imponerande.

Föreställ dig själv att den smärta du troligvis känner när du skär upp dina handleder är MINDRE i jämförelse med det lidande du bär inom dig- men du väljer ändå livet. Kanske för barn, familjen, kärleken.

 Och sluta se ner på dem som har ont inombords! De förtjänar sympati. Förståelse.

Du kanske inte kan göra en psykiskt sjuk människa frisk genom att visa empati och förståelse, men du kommer definitivt att göra livet lättare för honom/henne.

När jag själv var utbränd och låg hemma sjukskriven (fem år sedan nu) sa en person RÄTT UPP I ANSIKTET på mig, till mig, att "Utbrändhet har alltid funnits, men förr kallade man det sinnessvaghet".

Säkert menade den här personen inget illa, men jag tog så fruktansvärt illa vid mig.

Uppenbarligen räckte helt enkelt inte människans förstånd här. Så kan det bli- sån't får man väl bara ta med i beräkningen helt enkelt. Men tänk som det hade värmt mig, bidragit till mitt tillfriknande- om personen i fråga (som var nära mig) istället hade lyft mig. "Tänk så duktig du är- gymnasielärare, en vänlig själ och mor till två fina barn".

Ja- hade jag fått höra detta istället vet jag inte om jag över huvud taget hamnet där jag var.

Men nu är jag en erfarenhet rikare. Och jag har lärt mig den hårda vägen. Jag har lärt mig att välja bland mina vänner. Det är för mig en fråga om överlevnad, jag väljer endast ut de fina- de som stjäl min energi lämnar jag ifred. Jag har nog fått lära mig konsten att slå det berömda dövörat till med. Jag lyssnar nog inte på skit längre. Det kan gå mig så illa. Jag har hamnat i en sits där livet drivit mig fram till att helt enkelt bara tro på mig själv, på det jag gör. Jag kan komma att bli kritiserad, tilltufsad- hängd... men måste då ha kött på benen och fortfarande stå stadig. Tror jag klarar det nu. Eller vet- har sett bevis på att jag gör det.

Att bli utbränd, eller få ångest, eller kanske t o m drabbas av bipolär sjukdom ÄR INTE DETSAMMA SOM ATT VARA SVAG PÅ NÅGOT VIS!!!

Svaghet- det är något HELT annat, det.

Som sagt: För min del var det länge sedan jag var nere i det där mörka träsket nu., och jag får väl poängtera att för min del rörde det sig aldrig av någon från hjärnan  kommen psykisk sjukdom. Det hela hade mycket med min livssituation att göra. Jag mådde inte bra. Jag mådde rent ut sagt fruktansvärt illa där jag befann mig då.

Men minnet av att en gång ha varit där gör mig ödmjuk inför andra människors situation.

Och jag hoppas att det jag skrivit kan få EN enda människa att tänka till. Då är jag nöjd.

Man kan ju inte påstå att det diskuteras hett nu. Fortfarande.

Andersson Bodin/ Tensta.

Och jag... som var hennes lärare... får väl lite ångest nu kanske...

Var hon frånvarande den lektionen, eller? Vem har undervisat henne i so? ;/

(Nu påstår jag absolut inte att tjejen är rasist, långt ifrån, tror jag. Men hon hade ju missuppfattat ordet vid ett tillfälle.)

Jag bara kände mig i alla fall manad, att framföra det här och nu.

Genom historien finns det vita i Amerika, som använt svarta som slavar. Under den perioden de svarta från Afrika, var slavar, såg de vita dessa som lägre stående varelser. Ungefär som att jag har tre katter. Katterna har inte samma intelligens som jag har som människa. Jag bestämmer. När de får gå ut, om någon ska kastreras och jag ger dem mat så klart. Men katterna och jag är inte riktigt på samma nivå. Det är min radhuslägenhet. De bor här men de är mina husdjur. Får de ungar bestämmer jag vem som ska köpa kattungen- eller om vi ska behålla den. För det är jag som bestämmer i mitt hus. De tillhör mig. Jag kan till och med bestämma om jag vill att de ska dö. Jag åker till veterinären och avlivar dem med en spruta.

Negerslavar fanns på den tiden då de vita såg sig som överherrar- högre stående varelser.

Att säga "neger" till någon var därför nedsättande- betydde att den stod lägre i rang.

Det är inte fråga om humanism så klart, att se situationen så här. Demokrati, du vet... Alla människors lika värde.

Därför ses "neger" som ett kränkande ord. Det har med historia att göra, slaveriet.

Förstår du nu?

Hoppas Du inte tjatar mer om "Varför får man inte säga negerboll?"

- Är det så infernaliskt svårt att bara byta ut "neger" mot "choklad"???

Det kanske kan te sig lite löjligt, men vet man lite om hur det sett ut förr i tiden tror jag inte att man lägger så stor vikt vid det där. Varför kränka en människa i onödan, när det så enkelt går att låta bli?

Personligen märker jag faktiskt ingen större skillnad för käkmusklerna, att det blir tungt och jobbigt.