Hjälp, vad jag har gått och oroat mig för denna dag.

För några år sedan gjorde jag en operation, har ingen lust att gå in på vad för typ av operation detta var, men jag var sövd i ett antal timmar och när jag vaknade mådde jag pyton; mitt hjärta skenade, läkarna trodde att jag hade hjärtfel, men det visade sig efter många om och men vara panikångest; De sprutade i mig lugnande medel och jag mådde ok, men förlorade jättemycket blod och mådde naturligtvis därefter. En skräckupplevelse, rent ut sagt. :/

Så fick jag under hösten som gick reda på att jag hade cellförändringar på livmodertappen. Ett nytt test skulle göras; cellförändringarna kunde nämligen läka ut av sig själva. Testet gjordes efter en tid och jag fick ett tråkigt besked: Du HAR fortfarande cellförändringar. Naturligvis måste dessa, OCH såklart- området där de sitter, tas bort, eftersom cellförändringar är förstadiet till cancer.

När jag skulle somna såg jag scenariot framför mig; hur dessa cellförändringar spridit sig och gett upphov till cancer. Cancer; för mig- trots att de allra flesta överlever denna sjukdom, var i nattens mörker synonymt med döden...

Fick en tid- idag, på sjukhuset. OM cellförändringarna satt "på rätt ställe" skulle de kunna tas bort med enbart lokalbedövning. Annars väntade operation med narkos osv. Gissa om jag hoppades att de "satt rätt"!!! ??? Jag som hatar narkos...

Så idag hade jag turen på min sida. Cellförändringarna satt ytligt, jag fick själv välja om jag ville göra ingreppet nedsövd eller i vaket tillstånd. Jag valde såklart det senare och nu ÄR DET ÖVER!!! Skiten är borta, en del av min livmoder är bortplockad, men det gör mig ingenting alls, när jag tänker på alternativet.

Superduktig läkare och undersköterska, dessutom, på CSK i Karlstad. Som terapi (för jag kan inte påstå att det var någon munter och skön upplevelse) låg jag och babblade med dessa två, samtidigt som ingreppet gjordes. Artigt lyssnade de på allt jag hade att säga och svarade på alla mina frågor samtidigt som de kanske räddade livet på mig...

Cellförändringar leder till cancer, obehandlad cancer leder, så vitt jag vet, till döden...

Det har varit en bra dag idag! :)

Sov sött, vänner!!!

Jag har accepterat rädsla som en del av livet-

särskilt rädslan för förändring...

Jag har gått vidare trots ett bultande hjärta som säger:

vänd tillbaka.

Erica Jong

Tack, vänner, för att ni i era kommentarer försöker muntra upp mig. :) I alla fall är det roligt att ni är här hos mig. I övrigt borde jag kanske bli lite mer positivt tänkande. Det är rätt, som du säger, Dina, att det är en fråga om inställning. Och jag väljer själv. Eller du...

Jag kan bli galen när jag hör gnällkärringar som klagar på allt och ingenting.

Sedan plötsligt står man där och är allra värsta gnällkärringen själv... Fast man egentligen har det hur bra som helst. En väninna och jag stod vid ett tillfälle på lärarrummet och gnällde över vädret och jag vet inte allt. Så fruktansvärt grått och trist tyckte vi att livet var. En tredje väninna kom då in och sa: Ge er! Ni har i alla fall ben att gå på. En fjärde vänninna satt i rullstol...

Då skämdes man en smula ;(

Tack för att Ni är mina vänner, Vänner!!!

Usch, jag har dåligt med inspiration just nu...

Helgen har varit skön, men hu så snöig!!! Inte var det enkelt att köra bil, heller. Vår parkering (vi bor i ett radhusområde och har en gemensam parkering) var ganska igensnöad. Jag hade bestämt mig för att bege mig till ett köpcenter en halvmil utanför stan, trotsade maken, som absolut inte trodde att det ens skulle gå att köra ut från parkeringen och gav mig iväg i snöyran. Och det gick så bra så. ;)

Men kul var det inte!!!

Nu måste jag bli lite gnällkärring: Tusan, vad dyrt allt är. Några matkassar, 700 kr, no problems!  Inte är det några probbe att få pengarna i rullning, inte...

Eftersom jag nu själv har dåligt med inspiration, lånar jag lite av Miracle, min vän. Hon säger att det är ok...

Så: Ett ordspråk värt att lägga på minnet:

Du ska inte göra det som du tror världen behöver.
Du ska göra det som får ditt hjärta att sjunga
Ty vad världen behöver är människor med hjärtan som sjunger.

Ordspråk från England 1600-tal.

Sov Gott, Kamrater!!! ;-)

...har jag varit på att blogga och hålla kontakten med mina fina bloggvänner.

Skärpning väntar. Det är Facebook som har konkurrerat alldeles för starkt om den tid jag har att förfoga framför datorn... :/

Måste ju nu erkänna att jag tycker att Fb är en jätterolig grej. :=) Tyckte faktiskt inte så i början när jag registrerat mig, men nu har jag fått kontakt med gamla vänner sedan stenåldern, typ ;) och det känns bara så roligt. Ingrid: Gå med.

För övrigt har jag ägnat en rätt stor del av min lilla "fria" tid åt att träna. Ett härligt träningpass ikväll, i mitt lilla "hemmagym".

Viveca, Muppen och gänget: Det har inte alls funkat med vår kollektiva friskvård på jobbet. Igår drog sig alla ur, utom Staffan och jag, då, men Staffans och mina lunchtider gick inte ihop pga saker som inträffade: elever, filmdag med min klass osv... Det hela slutade med att vi satsar på nytt på måndagens lunch. Jaa... ;=)

Jag tog mig i alla fall själv en stavpromenad på eftermiddagen i snöyran och det var ljuvligt. Fick verkligen harmoni i själen av att bara gå, gå och gå i tystnaden... I kommunen där jag jobbar har vi rätt till en timmes motion i veckan på betald arbetstid, vilket känns som ett alldeles ypperligt privilegium. Jag tror för övrigt att det är en god investering för Grums kommun; Hoppas bara att alla kommunanställda har vett att utnyttja detta. Jag lovar: Det är väl investerad tid...

Sov Sött, Bloggvärlden och förlåt min frånvaro... ;/

Har nu kommit på en alldeles lysande idé, beträffande min motion, eller ja... faktiskt var det inte jag som kläckte den, utan kollegan Staffan, men i alla fall: Istället för att som gamla dönickar sitta och sova på lunchrasten kommer vi tillsammans att motionera. Ta en kollektiv lunchpromenad.

Prata kan man ju göra under tiden, fördelen är bara att man får frisk luft och blir pigg när man går. Skall alltså imorgon att försöka dra igång ett lunch-projekt modell promenad för Grums gymnasielärarkollegium. Får se hur jag lyckas... ;) Det är så lätt att säga "Jag har inte tid" men jag anser att det är fel, för den tid man investerar i rörelse tror jag att man får igen tiofald; Man hinner med mycket mer om man är pigg.

Ja, hurtigt värre låter det, och det är det också ;=)

Imorgon kommer alltså ett friskt och välmående gäng ses marchera längs Grums gator och torg: Det är en motionerande gymasielärarkår... ;)

Sov Sött, Vänner!

Nu får mitt nya, sunda liv börja...

Jag har inte haft viktproblem på flera år. Uppåt, alltså. För ett halvår sedan var jag istället för smal, tyckte att det så fult och onaturligt ut... Har varit liten av naturen, förutom när jag varit gravid och tiden därefter, då har jag varit rund som en boll ;)

I alla fall, vi har ingen fungerande våg hemma och jag ställde mig nyss på mina släktingars... Ooooh! Jag har ökat tre kg på en månad!!! Hjälp mig!!!  På mitt jobb har vi restaurangskola, vilket innebär att jag lunchar som en hel häst. Sedan är det mumsig kvällsmat hemma med familjen. Mums, mums, njuta, njuta... Och nu medan detta -enligt min åsikt- hemska kalla vädret hållit i sig, har jag knappt promenerat över huvud taget. Det är liksom ingen njutning när det är iskallt ute.

Nej, ändring får det bli! NU!!!

Snart tolv en fredagkväll... The family's asleep, Bea vaken...

Började för ett par dagar sedan att resonera om det här kring nazism (Se tidigare inlägg) med anledning av att jag skrev om min Auschwitzresa, som jag gjorde för ett antal år sedan. "Om detta må ni berätta" var, som sagt, namnet på ett kompendium jag fick i näven, på vägen hem. Och om detta kommer jag att berätta.

För jag anser, som tidigare sagt, att det är min f-bannade plikt som medmänniska. (Och när jag skriver f-bannade menar jag det inte i negativ bemärkelse, utan jag skriver det för att påvisa den kraft jag önskar lägga i mitt budskap.)

I augusti-99 reste jag till Polen, för att få en liten glimt av helvetet. Det ironiska var, att för mig som småbarnsmor rörde plågsamheten främst frånvaron av min då tvååriga dotter.

Att vara ifrån henne i tio dagar gjorde mig fysiskt, faktiskt, ont. Jag visste mycket väl att hon klarade sig hur bra som helst hemma i Karlstad, med sin far och dessutom sina morföräldrar som stöttade.

Ändå gjorde det så ont att lämna henne, och sista natten på resan; jag befann mig då i Berlin, minns jag att jag nästan blev galen av saknad efter denna underbara, oskyldiga lilla människa.

En engelsktalande guide visade oss diverse prylar från koncentrationslägret. Glasögon, avklippt svart kvinnohår; jag vet inte allt. Hemskt. Mitt hjärta skrek dock i högan sky när guiden visade oss en liten resväska.

Namnet "Petr" och ett antal siffror stod på den. Guiden berättade sakligt för oss om hur instruktionerna gått till: Judarna hade blivit ombedda att packa sina väskor för att "resa bort".

Och denne "Petr"; hans personnummer påvisade att han var två år gammal. TVÅ FUCKING JÄVLA ÅR GAMMAL OCH SÄND IN I DÖDEN FÖR ATT HAN VAR AV JUDISKT PÅBRÅ!!! IN I GASKAMMAREN skild från mamman (och pappan, men då jag aldrig har varit pappa kan jag inte riktigt uttala mig om hur det måste ha känts för honom...)

MEN JAG VET EXAKT HUR PETRS MAMMA KÄNDE när hon packade hans lilla kappsäck... Dock kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur hon mådde när han gasades ihjäl av nazisterna. TVÅ ÅR... Mina tårar trillar, ännu idag, när jag sitter här och skriver. Och det får inte va' förgäves...

Jag kommer att fortsätta min berättelse...

Med mitt budskap: Ifrågasätt! Sätt ner foten om någon blir illa behandlad! Skrik!!! Högt så klockorna stannar...

Jag säger det åter: Det är vår plikt som medmänniskor.

Sov sött, älskade vänner ;)