Hjälp, vad jag har gått och oroat mig för denna dag.

För några år sedan gjorde jag en operation, har ingen lust att gå in på vad för typ av operation detta var, men jag var sövd i ett antal timmar och när jag vaknade mådde jag pyton; mitt hjärta skenade, läkarna trodde att jag hade hjärtfel, men det visade sig efter många om och men vara panikångest; De sprutade i mig lugnande medel och jag mådde ok, men förlorade jättemycket blod och mådde naturligtvis därefter. En skräckupplevelse, rent ut sagt. :/

Så fick jag under hösten som gick reda på att jag hade cellförändringar på livmodertappen. Ett nytt test skulle göras; cellförändringarna kunde nämligen läka ut av sig själva. Testet gjordes efter en tid och jag fick ett tråkigt besked: Du HAR fortfarande cellförändringar. Naturligvis måste dessa, OCH såklart- området där de sitter, tas bort, eftersom cellförändringar är förstadiet till cancer.

När jag skulle somna såg jag scenariot framför mig; hur dessa cellförändringar spridit sig och gett upphov till cancer. Cancer; för mig- trots att de allra flesta överlever denna sjukdom, var i nattens mörker synonymt med döden...

Fick en tid- idag, på sjukhuset. OM cellförändringarna satt "på rätt ställe" skulle de kunna tas bort med enbart lokalbedövning. Annars väntade operation med narkos osv. Gissa om jag hoppades att de "satt rätt"!!! ??? Jag som hatar narkos...

Så idag hade jag turen på min sida. Cellförändringarna satt ytligt, jag fick själv välja om jag ville göra ingreppet nedsövd eller i vaket tillstånd. Jag valde såklart det senare och nu ÄR DET ÖVER!!! Skiten är borta, en del av min livmoder är bortplockad, men det gör mig ingenting alls, när jag tänker på alternativet.

Superduktig läkare och undersköterska, dessutom, på CSK i Karlstad. Som terapi (för jag kan inte påstå att det var någon munter och skön upplevelse) låg jag och babblade med dessa två, samtidigt som ingreppet gjordes. Artigt lyssnade de på allt jag hade att säga och svarade på alla mina frågor samtidigt som de kanske räddade livet på mig...

Cellförändringar leder till cancer, obehandlad cancer leder, så vitt jag vet, till döden...

Det har varit en bra dag idag! :)

Sov sött, vänner!!!

 

Viveca

25 februari 2010 01:12

Härligt Bea! Att det gick så bra och att du slapp bli sövd.

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

 

gubbfan

25 februari 2010 09:34

En liten reflektion bara:
Hur många i din omgivning är blodgivare?
Vid en del operationer behövs det en massa blod, blod som faktiskt kan vara det som räddar livet på en medmänniska.
Så vid sidan om ditt propagerande för motion på raster i skolan kanske du skall ställa krav på dina kolleger, och din gubbe, att de skall lämna lite blod (bara ca 4 dl per gång).
Du anar inte vilken endorfinkick det är varje gång man lämnar.
Man mår som en prins i flera dar efteråt.
Dessutom trivs man med glorian.
:-)

http://Gubbfan.bloggplatsen.se

 

Tina

25 februari 2010 10:00

Ååå, jag kan inte hjälpa det men jag fäller en tår.. en tår för att jag vet att du mått så dåligt & varit så orolig.. en tår för allt du behövt gå igenom & en tår för att det gått så bra & för att det är över!! snyft.. min fina vän, jag önskar jag kunde vara där för dig..tröstat dig, peppat dig, kramat dig!!!
Jag hoppas att du nu får vila upp dig & kan slappna av!!!
Tycker så mycket om dig!!!
Kram Tina

http://www.tina-livetrhrochnu.blogspot.com

 

Gittis

25 februari 2010 12:24

Oj, Bea inte visste jag att Du varit med om detta sjukhusbesök.
Skönt att det är över och hoppas att Du mår bra nu,

Kram kram

http://beabloggar.bloggplatsen.se

 

The Miracle

25 februari 2010 15:08

Åh, läste vad du gick igenom igår på bloggen och på Facebook.. Skönt att det är över nu, du är så stark!!
Nu får du vila och återhämta dig i lugn och ro.
Massor av kramar.

http://abimopectore.bloggplatsen.se

 

Gull-Britt

25 februari 2010 16:05

Härligt! Då var det klart, men jag förstår att du har varit orolig och då känns det skönt att kunna släppa en sådan sak. Det är inta någon trevlig upplevelse att ligga så där. Usch!! Det och tandläkaren! Man känner sig ju väldigt utlämnad. Så må gott nu och ha dessutom ett skönt sportlov.
Kram på dig

 

Ingrid

25 februari 2010 17:17

Åh va skönt att höra att det gick bra för dig, och att du inte behövde sövas än en gång..
Massor med kramar!!!!!!

http://iddeh.bloggplatsen.se

 

Bea

25 februari 2010 22:50

Är det en endorfinkick att lämna blod, Gubbfan? Förstår inte riktigt hur du menar, men det där med glorian har jag full förståelse för, för blodgivare behövs ju definitivt!!! Kanske skulle man börja själv... fast jag är föga förtjust i sjukhus, sprutor o dyl. Jag svimmar väl av!!! ;-)

Jag skall i alla fall föra det vidare och du får en stor, guldig eloge av mig för det du gör. Verkligen...

http://beabloggar.bloggplatsen.se

 

gubbfan

26 februari 2010 09:58

Jo då!
Kroppen svarar på blodförlusten som vid vilket trauma som helst.
Skyddar individen med att pumpa ut endorfin.
Själv mår jag bättre av en blodgivning än av en runda i motionsspåret. Verksamhetslust och humör är på toppen i flera dar. Mycket bättre än vad det har sagts mig att knark är.
Då jag har blodgrupp 0-, en grupp som kan användas till alla, så tycks de ha användning av mig som sk paltgris ännu några år.

http://gubbfan.bloggplatsen.se

 

Dina

27 februari 2010 14:52

Grattis!
Och välkomen in i klimakteriet...?
Vi kan gemföra svallningar. :-)

http://dinasblogg.bloggplatsen.se

 

Bea

28 februari 2010 16:23

Hahaha, Dina! Det kan vi göra, ser fram emot det! ;=))

Kan tänka mig att det är som du säger, Gubbfan... Låter fullt rimligt.

http://beabloggar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...