Nu skriver jag för typ fjärde gången idag... ;)

Hej igen, alla goa bloggare!

Har nu tränat. Udda tid, eller hur, blev färdig halv tolv på lördagsnatten med mitt lilla program. ;=) Jag tränar hemma, för den som inte vet. Har gjort det sedan mina barn var små, pga att det var svårt att ta sig ifrån. Har tränat diverse muskler i vardagsrummet på en dyna, med musik och mantlar och med först ett och sedan två barn hängande på mig.

Nu har dessa barn blivit större, så de hänger inte längre på mig i vardagsrummet, men likväl tränar jag fortfarande hemma. Av gammal vana :) Och helt underbar är den där endorfinkicken som fysisk ansträngning ger... Jag kan verkligen inte fatta hur folk kan avstå från att röra på sig när man mår så otroligt bra av det. För mig är det som en drog, en kick... Vi är skapta för att röra oss, dessutom; stenåldersmänniskan satt knappast famför en dataskärm eller en TV.

Härom dagen fick Nettis award mig att tänka tillbaka på en resa jag gjort för tio år sedan, till förintelselägret Auschwitz i Polen. Starkt naturligtvis.

Resan, tror jag, har präglat mig för all framtid. Tio dagars insyn i vad som faktiskt har inträffat. Jag fick ett häfte med mig hem. " Om detta må ni berätta" stod det på framsidan. Och det tänker jag göra. Jag kommer att utnyttja var eviga situation jag någonsin kommer att få till att berätta. Sprida ut. Och här på bloggen har jag en chans.

Jag vill börja med att säga så här:

Fann ett gammalt citat av Albert Einstein som lyder ungefär som följer (minns inte ordagrannt, så därför kommer jag inte citera, däremot referera.)

Den värsta typen av ondska, ansåg Einstein, är den stora massan som tyst såg på när hemskheterna inträffade. Som inte ställde sig upp och skrek i högan sky att: "Det som händer är helfel!!!"

Jag anser att han hade rätt. Du kan inte försvara dig med att säga "Jag såg vad som hände, men det där var liksom inte min ensak."

För det ÄR din ensak. Och min. Så skrik när det blir helt åt skogen. Skrik rätt ut!!!  Det är vår plikt som medmänniskor...

Känner för att skriva vidare. Är på det humöret just nu, familjen är dessutom iväg på diverse träningar, så jag har lugn och ro i huset.

Återknyter igen till de reflektioner jag påbörjat i mina två tidigare inlägg.

Min förhoppning är att mina reflektioner skall göra mig till en visare människa. Jag tror för övrigt på livserfarenhetens kloka kraft. Därför ser jag upp till människor som är äldre och klokare än jag själv, och tycker att samhället är helskruvat när vi försöker dölja yttre tcken på att vi blivit ett år visare. Ungdomsfixeringen är klart överdriven.

Kanske undrar du varför jag sitter och fläker ut mina brister (Se inlägg nedan) helt öppet för hela Bloggsverige (om nu någon råkar vara intresserad...) Ja, det ter sig väl tämligen korkat?!

Hmm, korkad kan jag mycket väl vara. Men jag har också ett syfte med det jag skriver. Mitt syfte med att uppfläka mina brister är dubbelt, så jag borde väl istället benämna dem i plural, svensklärare som jag är: (Nåväl, rättelse: mina syften;)

Framför allt vill jag få Dig, som läser här och nu, att vara stolt över den du är, trots att du inte är perfekt. Vi kan (och bör, tycker jag) alltid eftersträva att bli bättre människor, men jag tror tyvärr aldrig någonsin att vi kommer dithän, där allt är fullbordat...

Här är jag med mina skavanker, trots detta nöjd med att vara den jag är. För jag har ändå mycket att ge och jag är unik i mitt människovärde. Ingen kan vara Bea bättre än jag;=)

Jag hoppas att Du tänker likadant och inte låter någon trycka ner dig. Säkert gör du, som jag, många misstag, men Du är så värdefull i alla fall! Och ingen kan vara Du, bättre än Du själv, även om det du gör inte alltid blir som du tänkt dig... Var glad och tacksam för den du är!!!

Syfte två var, som jag tidigare skrev, en hint om att vi alla behöver tänka till lite innan vi börjar slå mot andra människors tillkortakommanden. (Är jag så fruktansvärt bra själv, så att jag besitter rätten att döma och se ner på andra?!) Det där med att kasta sten i glashus tycker jag är ganska klokt sagt...

Ha en skön lördagkväll, alla Bloggfior & Nissar!!! ;=)

Jag tar nu vid vid gårdagens tankar. Jag kom ifrån den röda tråden i mitt inlägg. (fastnade istället på det här med perfektionism och ofullkomlighet, jag blir bara så f-bannat trött på en del människor som hela tiden måste klanka ner på andra istället för att först rannsaka sig själva...) Vad jag började prata om var det här med Ars Armandi (Citatet har jag funnit i min vän Miracles blogg och betyder "Konsten att älska".)

Kan du älska, kan du känna empati, sympati och glädje över andras framgångar är du en priviligerad människa. Förmodligen har du fått mycket värme och kärlek som barn och förmodligen har du fortfarande många kärleksfulls själar omkring dig. Som ger, som ivesterar i dig, så att du ska kunna skänka vidare.

Tyvärr finns det barn och vuxna barn som inte är så här priviligerade. Barn som inte fått den där värmen i sin uppväxt. Hur i hela fridens namn ska man själv kunna älska om man inte fått veta vad kärlek är? Jag tror inte att ondska kommer från ingenstans. Vi är speglar av vår omvärd, vi är de ark som någon präntat ner.

Med detta vill jag absolut inte påstå att vi inte själva kan styra våra liv. Hmmm... Säger jag emot mig själv nu? Den man som slår hustrun kan inte ursäkta sina handlingar med att han själv blivit slagen som barn, eller sett sin far slå mamman. Däremot kan det kanske vara en förklaring. Men aldrig en ursäkt. Den som bestämmer över mina handlingar är ingen annan än jag själv.

Oj, vad kluvet det blev. Hur tänker jag här, månntro? Detta är själva meningen med mitt skrivande. jag får analysera mina egna värderingar. Måste verkligen tänka till nu på hur jag verkligen menar. Återkommer om jag finner ett svar.

Tack för att du tar del av mina reflektioner.

Vad har du själv för åsikt?

Har nyss kommenterat ditt inlägg, Miracle, vilket fick mig att tänka på uppväxtsituationer, kärlek (och brist därpå, stackars ungar ;( och allt möjligt, vilket gjorde mig en smula nedstämd.)

Ditt citat fick mig plötsligt att inse hur priviligerad jag är.

Ars Armandi (Har en benägenhet att falla för latinska citat) betyder "Kontsen att älska"

Jag har som barn blivit "investerad i". Högt älskad av familj och varma släktingar på flera håll. Jag har fått en fruktansvärt fin barndom, vilket har gjort mig till den starka och sega oxe jag faktiskt är. Med fel och brister: Morgontrött så in i bomben och en riktig nattuggla, lat ibland och vid vissa tillfällen en äkta sur, grinig och provocerande menshäxa. Med total nollkoll på vad allt vad ny teknologi innebär, ett riktigt stölpskött ;)

 Har dessutom, som pricken över i:t, svårt för det här med gränser vad gäller festande. Hamnar jag på "fel fest", kan jag rent ut sagt, bli aspackad. Pinsamt, men dessvärre sant... (Säger det igen: Må inte mina barn eller elever läsa detta... ;)

Dessutom tar väl de fysiska lagarna också ut sin rätt när Bea, 165 cm och 59 kg, intar sig samma mängd öl som sina manliga vänner i 80-90-100-kilosklassen.

Hur du än försöker, lilla Bea, kommer du alltid att vara kvinna.

Bara att acceptera...

Nåväl. Här och nu har jag blottat alla mina svagheter. Mina fel och brister. Vem som helst kan gå in på min blogg och läsa det jag har skrivit; Om hur ofullkomlig jag är...

Tråkigt, alltså.. Det vore ju himla kul att få ta sin fullbordade plats på Herrens, Guds allsmäktiges högra sida och säga att "allt jag gör i livet är fullkomligt."

Tyvärr är jag inte riktigt där än, men jag återkommer, kära vänner, när jag är perfekt ;)

Jag fick inte fram mitt budskap här, den röda tråden hölls inte. Jag återkommer... ;=)