Tjejerna ser på film, myser under varsin filt och äter chips. Ser att klockan redan är tolv, vilket inte är ett dugg konstigt i min värld en vardagkväll, men tjejerna är nog trötta så ögonen ser i kors... De har studiedag imorgon, så de får sova ut...

Gabbe & jag har tagit oss en skön bob-promenad nu på kvällskvisten. I snöyran. Mysigt. Relationen mor-son är verkligen speciell. Naturligtvis relationen mor-dotter också; vi är ju så lika, Elli och jag, vilket ibland kan leda till konflikter på ett helt annat sätt än när man hanterar ett barn av motsatt kön.

Som "en av varje" är de ju ändå ensamma i sin roll i familjen. Här känner jag igen mig i min roll som ensamdotter. Min roll i syskonskaran, eller snarare brist på syskonskara har naturligtvis prägtat mig. Jag känner ganska snabbt igen andra vuxna ensambarn, vi är på ett speciellt sätt. Jag fick aldrig konkurrera med någon. Hade min självklara roll i alla fall.

Saknar syskon nu, som vuxen. Har dock utvecklat relationer till människor i min närhet, som nog närmast kan likna den kärlek man kan tänkas känna till en syster eller en bror.

Jag undrar om blod verkligen är tjockare än vatten? 

Nog skulle du älska ett adopterat barn lika mycket som ett du själv burit? Eller?

Sov Gott.