"Vem skall rädda dig, Bente?

Från tillvarons hundar

Så att de aldrig mer

-kan hugga dig"

Han var som bäst på 80-talet, tycker jag.

Vi pratade om Lundell för en tid sedan, en kamrat och jag. Kamraten jämförde honom med Ledin. Tomas Ledin.

Va?! tänkte jag i mitt stilla sinne. De kan ju inte jämföras, knappt ens sägas i samma mening!

Mycket underligt, anser jag. Ledin är tjugo gånger "lättare". Inget ont om Ledin, men han är ju ganska långt ifrån Uffe. Enda gemensamma nämnaren är väl att de är sångare. Och lika många. "En-två och en-två" =)

Ååå, nu hade jag en gåta på skallen, men jag minns ju inte svaret själv (helt förvirrad)

Svaret kommer på måndag .

"Vet du vad det är för skillnad på en struts?"

Så lyder gåtan i alla fall. Jag har fått den av min fantastiske kollega Mattias. ;-)

Det blir inte många knop här idag, så jag kan lika gärna fortsätta skriva lite. Min grabb är också dålig, så vi hjälper varandra, har vi sagt. =) Vi kurerar oss.

Nu har vi fått i oss lite lunch i alla fall. Allt känns bättre när man har fått mat i magen. :)

Igår slocknade jag när jag kom hem från jobbet, mina barn fick klara sig på egen hand och det gjorde de. Vaknade inte förrän imorse, helt otroligt!

Jag har ju varit yr och jag vet att alla har inte upplevt att svimma (jag har gjort det massor av gånger- tyvärr!) så jag ska berätta hur det känns. Det går ganska snabbt när man känner sig svag och så plötsligt ett kraftigt illamående. Inte så att det känns som om man ska kräkas, utan värre, som ett ilamående i hela kroppen. Där brukar man försvinna och när man väl är avsvimmad känner man ingenting alls. Däremot har jag varit med om något otäckt precis när jag vaknar upp, och det är som att medvetandet kommer någon sekund före det där kroppsliga. Jag upplevde det senast när jag hade feber för ett tag sedan och svimmade när jag skulle gå på toaletten. Jag vaknade upp på badrumsgolvet, såg min svarta katt stirra på mig bredvid mig, fattade ingenting och upplevde att jag inte hade någon kontakt med kroppen, kunde inte röra mig, ingenting. Det måste ha rört sig om någon sekund, men det var en fruktansvärt skrämmande upplevelse! Hualigen.

Nu ska jag klaga igen.

Jag vaknade imorse med värk i hela kroppen. I drömmen var jag ute och cyklade. Ofta i drömmen är jag ung igen- ja, drömmen utspelar sig under min uppväxt. Fast det var en väninna från nutid och hon hade klippt av sina blonda lockar i en åttiotalsfrisyr, var var ute och cyklade i mörkret och tyckte det var så otroligt spännande; det skulle ta oss till nivåer vi aldrig tidigare upplevt och vi cyklade backar upp och backar ner på outforskad mark. Fruktansvärt kittlande!

Så kom jag tillbaka till nutid och fick (bara så där) ett stort hus med en jättegräsmatta- fast där tordes jag inte vara- för där spökade det rejält och plötsligt ringde pappan till mina barn och berättade att han träffat en trevlig kvinna och jag gladde mig- för hon var snäll mot våra barn och han verkade vara lycklig.

Väninnan och jag cyklade glada till en butik som sålde ljuvliga parfymer och där fick jag plötsligt så ont i kroppen att jag var tvungen att ringa till min mamma, som kom och hämtade mig. Så underligt att jag pendlar så i tiden i drömmarna!

Vaknade av att smärtan i kroppen var verklig och nu går jag på alvedon och är bara ynklig.

Jag är yr i huvudet emellanåt, så det känns om om jag ska svimma, vilket i sig inte är så farligt, utan jag är mest orolig att jag ska svimma bland folk för det ställer till med uppståndelse och det är pinsamt. Jag har lågt blodtryck och har svimmat flera gånger och det blir lika surrealistiskt varenda gång- känns som om man är med i en film.

Jag har lågt blodtryck, men det i sig är inget farligt; läkarna säger att det är damerna med lågt blodtryck som lever längst, de brukar skoja och säga stt man får nästan ta död på dem till slut, de blir rysligt gamla. Vi, haha.=)

Men nu... bläää!!! Feber.

Jag har ont i kroppen, är snuvig och hostig. Har sovit med en kudde mellan benen (ja, det låter allt, det... jag menar en kudde emellan mina ben för att benen är ömma, så det gör ont när de vilar mot varandra.) och jag har huvudvärk- bläää!!!

Jag blir jättestressad av att inte jobba så jag ska försöka ta mig iväg imorgon till jobbet med hjälp av ett par alvedon.

Det är kallt och j-igt ute också och jag längtar bara efter våren.

Vintern är ok om den är mild. Det får regna hur mycket det vill, men det får inte vara för kallt för mig. Tyvärr är det inte jag som bestämmer.

Allt känns bara jobbigt just nu, men det blir nog bättre.

Får försöka vara lite positiv.

Tänk om man kunde sluta se saker ur en mörk synvinkel- vad mycket som skulle vara vunnet.

Jag har alltid varit svartmålande (det är väl därför jag fäst mig så vid Ferlin "Den vackraste dagen som sommaren ger, har det hänt att jag längtat dit")

Det blir ju som man gör det.

Men men... Syster Yster är Dyster. Hmmm... =(

Just nu är varken min kropp eller själ i balans, men det är inget allvarligt, så det är ingen som behöver oroa sig. Men det är ju så, när kroppen mår dåligt, är det svårt att vara kry i sinnet. Det går över. Livet kan sammanfattas i tre ord: Det Går Över. Det går upp och ner som en berg-och-dal-bana.

Jag lyssnade på ett radioprogram om stress igår. Det talades om utmattningsdepression, vilket intresserar mig, då jag själv varit drabbad. Jag försöker räta ut alla frågetecken till hur det kunde bli så- och kanske hjälpa någon annan genom att skriva.

1. Det finns ingen människa som drabbas av utmattning utan att först ha haft sömnproblem. Varning alltså när sömnen krånglar.

2. En stark varning till: Ta aldrig till droger i form av alkohol eller medicin (få "vanliga människor" använder väl narkotika- men det är väl om möjligt ÄNNU värre) när kroppen och själen är ur balans. Man drar lätt på sig läkemedelsberoenden och/eller dricker gärna för mycket om man befinner sig i en stressituation. Alkohol har ju en lugnande effekt- för stunden- men löser ju inga långsiktiga problem. Att ta den enkla vägen är tyvärr sällan någon lösning någonstans i livet. Det vore förvisso skoj om det fanns en massa genvägar till lycka, harmoni och välmående- men tyvärr är det inte så. Det är en sanning vi måste förhålla oss till, helt enkelt. Så ser livet ut.

Det var två varningar från mig- till stressade människor.

Vidare förklarade man orsaken till utmattning med krav (kommer oftare från en själv än från omgivningen) i relation med hur man själv anser att man lever upp till dessa krav. De personer som upplever att de lever upp till de krav de ställer på sig själva- blir sällan stressade. Farlig stress uppkommer när man känner sig otillräcklig- under lång tid (Stress under en kortare period är inte skadlig). Känslan av att inte duga är alltså livsfarlig om man bär på den länge. Den bryter ner både kropp och själ.

Jag kan bara tala för mig själv i min roll som kvinna, och det är inte enkelt att vara den kvinna som förväntas sköta allt det där som generationen bakom mig, de kvinnor som inte förvärvsarbetade, gjorde, SAMTIDIGT som man jobbar heltid.

Man MÅSTE dra ner kraven, annars är man ute på rejält hal is. Vila och sömn är livsviktigt. Man måste ha tid för sig själv, för återhämtning. Ibland tvingas man slåss för den tiden, men fighten är livsnödvändig. Man får acceeptera att dygnet har 24 timmar- det GÅR INTE att göra på något annat sätt, då gör man sig själv fruktansvärt illa. Man kan förvisso försöka vara Fru Perfekt i alla lägen, men man måste också inse att det har ett pris. Det kostar. Priset man får betala är att man till slut blir liggande som en grönsak- och jag lovar: DET ÄR INTE VÄRT DET.

"Kaos är granne med Gud"

Lars Norén

Det kan inte vara nyttigt att träna. Jag blev verkligen sjuk under ett träningspass ikväll. Gick in i gymmet helt frisk och kom ut med en känsla av feber och är nu riktigt snuvig Har ont i kroppen. Skit. Jag vill inte bli sjuk i den här kylan, som jag för övrigt inte alls tycker om. ;( Huu... Ynklig...

Funderade när jag stod i den där runnermaskinen om jag ska satsa på Stadsloppet i vår. Det skulle vara riktigt kul, faktiskt. Jag har inte varit med och sprungit på länge, länge och nu är jag ute i god tid, så då hinner jag träna upp mig.

Problemet är bara att om jag ska orka springa så långt snabbt behöver jag bli kvitt några kilo och att banta är så fruktansvärt tråkigt. Men kanske värt besväret.

  Nu ska jag slappa och bara tycka synd om mig själv.

 Sent tog julen slut här i år.

Jag brukar plocka bort julsakerna alldeles innan trettondagen i vanliga fall, men det blev inte så i år. Orsaken till att jag är så kvick är att jag bara blir stressad när jag ser dem och vet att allt är över. Julsakerna är mysigast före jul. Nu vill vi ha tulpaner och vårfärger i vårt hem! :)

Dagge vill med Tomten in i förrådet!

... Och Tomten fick sig en puss i år med. Då klarar han sig till nästa jul!

Julkalas hos morfar när vi klädde granen. De blev så vacker, sååå.

Det blir bara bilder på mig, vilket kan te sig lite ego men jag vill så klart inte fläka upp bilder på andra, det är ju jag som valt att blogga. Katterna får stå ut med fotomodellandet och barnen tillåter bara att jag tar med dem i min blogg om jag först frågar dem- om jag får.

... Men nu är den slut.

Hej då, julen 2013.

Den var trevlig i år.