Läste följande, bl a, hos en kollega/vän:

(Källa: Regionala Nyheter)

Få vill bli lärare

- drastisk minskning av antalet sökande.

Lärarutbildningarna minskar i popularitet. En enda person har sökt till ämneslärare med inriktning mot gymnasieskolan, Samhällskunskap/Svenska på Mittuniversitet.

Ja, det stod en hel massa, men det här gör mig alldeles stum!

Vad i hala fridens namn är det som har gått snett?!

Alla har vi väl våra teorier, men det här är ju ett jättenederlag framför allt för våra skolbarn/ungdomar och deras föräldrar!

Att lärarnas status gått förlorad har jag skrikit om i åratal, men problemet är ju så mycket större än så! Det handlar ju om hela vårt framtida samhälle, då grunden till all kunskap förhoppningsvis läggs just i skolan. Sveriges framtid!!!

Skolan ska fostra kompetenta samhällsmedborgare (tillsammans med vårdnadshavare- naturligtvis) och här ska barnen/ungdomarna sätta rötterna till framtida kunskaper, vilket yrke eleven än må välja.

Jaa. Något har alltså gått fruktansvärt snett; vi har inte lyckats för fem röda öre!!!

Varför vill "ingen" bli lärare längre?

Det kan man ju fråga sig. Jag sitter inte på svaret.

Bara på de kalla fakta att så sent som i början av 90-talet sökte jag själv in till lärarhögskolan. Jag har inte siffran för alla inriktningar, men för att ta sig in på just den inriktning jag läste krävdes 4,2 i medelbetyg. Från treårig teoretisk gymnasieskola. Jag sökte också till läkare (där jag hamnade på typ 300:e reserv  =)  Där skulle man i princip ha 5, 0 i medel) och tandläkare, där den lägst intagna (på något universitet i Sverige- minns ej vilket) hade medelbetyget 3,9 från naturvetenskaplig eller teknisk gymnasiesutbildning. 

Det var alltså ganska svårt att ta sig in på lärarhögskolan för mindre än 20 år sedan. Jämför exempelvis lärarlönen med tandläkarlönen. Nu antar jag att deras jobb är hemskt krävande, men jag kan så här i efterhand säga, att jag åtminstone rent ekonomiskt, drog en rejäl nitlott när jag nobbade platsen på tandläkarutbildningen.

 Å andra sidan är det ett stimulerande jobb jag har.

Men det räcker uppenbarligen inte, för att locka nya studenter till ett av Sveriges viktigaste yrken.

Vad i hela fridens namn är det som har hänt?!

???

... har jag fått idag, trots att jag kommit ett år närmare döden! :)

Jag har fyllt år; den 26 april är min dag på året och idag har jag blivit uppmärksammad av nära och kära, vilket känns roligt!

Bäst idag var nog när det ringde på dörren och en okänd man stod utanför med en bukett blommor. Det var ett blombud, som kóm med en vacker bukett från min pappa och Gull-Britt. Tusen tack, fina ni! Jag blev så glad! Det är så speciellt det där, just när det kommer ett blombud, som frågar: "Är det Beatrice Wiik?"

Då känner man sig som en riktig prinsessa! :-)

Jag minns när jag var liten och mina föräldrar gav mig blommor via ett bud: Det ringde på dörren och där utanför stod en karl, och jag blev hemskt blyg när han frågade om jag var Beatrice Wiik och överlämnade en blombukett till mig. Jag fattade verkligen inte hur det där gått till! Hur sjutton kunde han veta att jag fyllde år just idag?!

Tackar ödmjukast för alla fina hälsningar jag fått överallt!

Alla goa Facebook-kamrater, tusen tack för att ni uppmärksammat mig så idag! Det gör mig så varm och glad!

Jag vet inte vad det här är för blomma. Bilden är tagen i Skottland. Den påminner i alla fall om orkideen, min älsklingsblomma.

Den här är till Dig, som uppmärksammat mig idag!

...Som gjort att min dag blivit lite ljusare!

Varm kram, Bea

Sitter här vid datorn, mitt i sena natten, såg att jag fått Facebook-hälsningar... Idag är ju ingen vanlig dag, förstår ni, idag fyller jag år. Jag fyller 19 ungefär. =)

Sitter här med örhängen och halsband (som matchar mitt armband) och speglar mig i dessa, som jag tycker är så fina och som låg på mitt köksbord när jag kom hem från Sälen-som en födelsedaspresent från kattvakten. :-) Och utan Gittis skulle mitt liv vara bra mycket fattigare. "Om Du inte finns till- vad ska jag göra då?" (Från en gammal låttext som dök upp i min hjärna.)

Eftersom jag nu anser mig befinna mig i 19-års-åldern :-) måste jag berätta om något roligt som inträffade under Sälenresan.

Igår, när jag gick mellan slalombacken och stugan, kom det en vit bil. Bilen stannade till, och jag hörde en vissling. "Visslar de efter mig?" Ja, det fanns ingen annan där, så de måste ha stannat upp och visslat efter mig.

Jag gick bara vidare, vågade inte titta. Snälla nå´n- jag har inte blivit visslad efter sedan eldkvarn brann. Män i min ålder stannar vanligtvis inte och visslar efter kvinnor de finner attraktiva.

Så slog det mig plötsligt att grabbarna nog på håll visslat efter fel person. MIn tonårstjej är vacker, och kan säkert ha blivit inspanad. Så kommer det en på håll liknande, som går mot samma stuga, med samma gångstil och samma mörka hästsvans... jag måste ha sett ut som Elinor på avstånd. Det var förmodligen henne grabbarna visslat efter; tur att de inte kom nära:

"Oh, sorry, frun"... Eller kärringen!!! =) Det var din dotter vi var ute efter, inte dig!!!

Men jag hann njuta ett tag...

:)

Jag är ganska nyligen hemkommen från några fina dagar i fjällen. Återkommer med bilder när jag hunnit ladda ner dem. Det har i alla fall varit jätteskönt! Hoppas att ni haft en bra påsk med. Nu kommer våren, nu kommer värmen och ljuset. Nu kan det bara bli BÄTTRE!

Läste i Aftonbladet; någon kvinna bloggade ilsket om påsken och våren. Hon menade att "påsken är skräckhögtiden då kärnfamiljerna bråkar som mest mellan laxen och påskgodiset. För att sedan lägga ut fina bilder här och var om hur otroligt trevligt allt varit."

För några år sedan hade jag med all säkerhet också reagerat så här. Numera har man väl lärt sig att saker och ting inte alltid är som de ser ut, och för många är det en sköld att sätta upp en fin fasad. Förvisso lätt genomskådad, men livet tycks ofta enklare om man håller ansiktet utåt.

Så tyckte nog jag också, om livet i stort- tills jag drabbades av en utmattning. Då betyder det inte lika mycket längre, vad andra tycker. Då värderar man plötsligt andra saker: Man längtar bara efter att vara frisk. Eller ja- vilken sjukdom man än har, har man nog en önskan som står över alla andra. En önskan att bli frisk.

Sedan finns det säkert en hel massa kärnfamiljer som faktiskt är så lyckliga som det ser ut- och det är väl bara roligt!

Så: nej, inga vårdepressioner för mig!

 Och jag tycker fortfarande mycket om påsken!

Hoppas du sover gott i denna sena timme! ;)

Hej igen, goa kamrater!

Nu är jag här igen!!! Å jag sitter här för att varva ner lite. Kvällen blev en smula stressig efter impulsidéen om Sälen!

Vi åker imorgon bitti och jag upptäckte när jag skulle packa- det här kom ju lite snabbt, att det varken fanns sängläder eller underkläder rena, så det räckte. Slänge in en drös i tvättmaskinen; torktumlaren går fortfarande på högvarv! Har fixat kattvakt med en dags varsel- tusen tack för fina Gittis!!! ;-)

Fryst im mat, städa borde man göra, men det hinns inte, så vi lämnar huset i en liten mysig röra! Jaja, så är det.

Har förresten, vid tidigare tillfällen hört talas om folk som skrivit på Facebook o dyl om att de ska resa bort och fått inbrott.

Men vet Ni vad:

Det behöver inte jag vara rädd för!

För vi har en kattvakt med man här!!! :)

Så här får ni tji, Tjuvar!!! :-)

Neej... Åter igen ber jag att få önska er alla en Glad Påsk!

Kram från mig

Snacka om impuls-ryck! Min familj fick just ett bra erbludande om påskfirande i Sälen, kvällen innan, liksom;) Å jag som jag förberett påskmat... Men det är klart att det känns lockande att sticka till Sälen; sista helgen nu. Så jag kommer, helt oväntat, att fira påsken i Sälen! Kul!!! Får väl se till att packa lite nu då...

Jag älskar impulsryck! Hela jag är ett stort impulsryck! ;)

Ett år har vi gjort en förberedd Turkietresa. Den blev svindyr. De andra åren vi varit ute och rest, har vi bara känt: "Nej, nu är det för regnigt. Vi bokar in en resa till solen." Och gått in på en resebyrå, bokat någon bra och prisvärd sista minuten-resa och bara dragit, med dagars varsel. Så kan man göra när men har ett relativt långt sommarlov. En av många fördelar med att vara lärare, faktiskt.

Skrev om Lena igår. Om min fina vänskap till henne, hon har själv varit inne och läst...

Lena fick mig att tänka på Muppen. Muppen är också en kär vän till mig. Muppen och jag jobbade tillsammans i ett par år, tror jag? Numera är han gatuchef; långifrån skolvärlden, men jag tycker fortfarande att vi har en fin kontakt, kanske inte lika frekvent dock, av naturliga skäl. Men vi har samma humor, Muppen och jag. Och det var en stor glädje att jobba ihop med dig! Skratt varenda dag, vilket passar mig! Man kan vara så duktig, drivande och strukturerad, även om man har roligt. Det ena utesluter inte det andra, för mig är det nog t o m en förutsättning!  Gravallvarliga människor har jag svårt att fungera med. Detta har varit lite kämpigt för mig när jag nu befunnit mig i en rätt allvarlig situation. Folk vet inte riktigt om de törs skämta med mig, vilket jag förstår och jag är tacksam för all den respekt jag mött, med tanke på min sjukdom.

Men man kan skämta med mig!!! =)

Har förresten gjort planer med min läkare och försäkringskassan. I oktober beräknas jag att bli friskskriven. Om allt går efter planerna. Det tar sin lilla tid, det här, tydligen...

Ha en glad påsk alla Påskkärringar & Gubbar!!

Jag har varit ute och promenerat. Ungefär samma runda som jag och Lena brukar gå, vilket- inte helt osökt- fick mig att tänka på just Lena.

För ungefär elva år sedan flyttade en ny småbarnsfamilj in här på gatan. Jag såg att kvinnan i familjen var gravid, precis som jag. Jag sökte kontakt med henne, tänkte att hon och jag kanske skulle kunna träffas någon gång tillsammans med våra "blivande" bebisar.

Jag upplevde dock kvinnan som lite kortfattad, visste inte riktigt var jag hade henne, men pratade vidare med henne när vi sågs nästa gång. Jag gav henne mitt nummer "Det skulle vara trevligt att höras av någon gång" och just då, i denna stund- jag visste det inte då, men jag vet ju nu- hade jag funnit en av de bästa vänner jag någonsin haft. Lena. Jag har ingen biologisk syster, men jag har fått en genom livet.

Jag har ju varit inne på schlager i ett antal tidigare inlägg, så jag fortsätter på det temat. Säger bara: OÖVERVINNERLIGA!!!

Nu ska jag bli "gammal kärring" som säger att "det var bättre förr!"

Satt igår och tittade på gamla minnen från min barndom. Min idol, när jag var liten: Nicole. Hon vann eurovisionsschlagerfestivalen med Tysklands bidrag (ojojojo... har jag stavat rätt nu månn tro?) 1982 och hon blev väl en idol för många flickor, inte bara mig.

Hon hade ett budskap i det hon framförde; hon hade något att komma med, anser jag nu, också som vuxen.

Så tog jag mig en liten titt på "dagens flickidol"- skulle jag väl kunna tänka mig. Charlotte Perelli har var också vunnit melodifestvalen. Och här får vi vuxna kvinnor runt "småflickorna" nog resa oss upp.

Det här är vad Perelli kommer med.

Kul, förvisso, men jag undrar stilla:

" Var är budskapet här?"

"Vad vill du förmedla?"

Kom också ihåg, kära väninnor, att detta är en kvinna, som nog är förebild för många unga "töser".