...hade jag en idol. Hon såg ut som ovan. Nicole.

Det här var den första skiva jag köpte. LP, som det hette på den tiden, och jag spelade den här låten om och om igen, varje dag. Började själv spela gitarr och inspirerades av det tyska språket tack vare den här låten.

Jag valde tyska som B-språk och älskade det (jag är nog den enda människa i världen som tycker att tyska är ett vackert språk;)

Minns du den här låten? Ganska vackert budskap, för dig som inte läst tyska: Hon sjunger om värme, kärlek och drömmar till den kalla världen men "jag vet att min sång inte ändrar så mycket- jag är bara en flicka som säger vad jag känner."

Den var på modet 1982. ;-)

Läste i dagens VF om "påskupproret". Upproret mot försäkringskassan; personer som blivit utförsäkrade, trots värk och sjukdom. Kallt och fruktansvärt...

Likväl på en blogg om en människa som mist sitt barn och möjligtvis inte får vara hemma i mer än 90 dagar, då går sjukförsäkringen ut.

Själv vill jag dock påskina att jag bara haft positiva erfarenhet av försäkringskassan.  Men jag har väl haft tur, antar jag. Tiden för handläggning har gått snabbt och jag har fått en handläggare som är klart insatt i just min sjukdom; jag är ju tyvärr långtifrån ensam om den, och som har förståelse för hela situationen- för "uppgång och fall" so to say.

Så jag, personligen, har inget alls negativt att säga. Men jag tycker att det är beklagligt för dem, som jag förstår, blivit drabbade. Det finns säkert undantag som bekräftar regeln, men jag är ganska säker på att de människor som vill sitta hemma och stirra på en vägg, är ganska få. Det finns säkert de som utnyttjar systemet, men de kan omöjligt vara många. Har man av läkare blivit bedömd som icke arbetsför-  hur kan de då tveka? Läkarna är ju professionella (ja, det finns säkert undantag här också) men jag kan personligen intyga att inför en sjukskrivning sker en mastodontundersökning. Det är inte bara att ringa och säga: "Hej, jag är sjuk"

Attans, vad många timmar, kan jag säga, som jag suttit hos läkare och terapeut på Clarahälsan, där jag fått min behandling. Blodprover har tagits, hela min kropp har undersökts, tror t o m att jag drogtestats, så att inget eventuellt missbruk föreligger, jag har pratat med en beteendevetare, som med sin profession och erfarenhet omöjligt skulle kunna "släppa igenom" någon som "bara skojar". Eller utnyttjar systemet.

Så, jaa: Det hela känns ju fruktansvärt beklagligt. All min sympati för alla de sjuka stackare som blivit utförsäkrade och tvingas gå till socialen för att de inte kan arbeta p g a sjukdom.

Jag brukar stryka och fixa fram veckans kläder på söndagskvällen, men igår tycktes halva min garderob vara försvunnen (vi är ju två om ganska många klädesplagg nu) jag och min- hör och häpna: 5,5 cm (än så länge!!!) längre dotter!!!

 Kvinnorna i min släkt har varit små genom generationer: Min mormor var 1,58 eller dylikt och kallades "Lillelsa" har jag fått höra, min moster och mamma är korta (jag är relativt lång för att tillhöra vår släkt) och min far har också små kvinnor bakom sig, som jag uppfattat det. Tror att också min farmor var en bit under 1,60-strecket, fast jag hann tyvärr aldrig träffa henne.

Och så helt plötsligt, får jag en lång och ståtlig dotter! Det känns ju kul! :) Hon bär upp alla kläder så fint, sååå! Och kallar mig "Lilla mamma". Vi ser lustiga ut när vi står bredvid varandra och tittar oss i spegeln, har hon högklackat blir hon någon decimeter längre än jag. Så det kan bli... ;)

I alla fall, var jag tydligen dålig på att stryka och förbereda veckans kläder igår, så jag fick fram ett litet hopkok imorse när jag skulle gå till jobbet, för att därefter gå vidare till min sons skola på utvecklingssamtal.

"Men mamma" säger Gabbe: "Så där kan du bara inte komma till min skola. Du ser ju ut som Pippi Långstrump!" =)

For morgonjäktad till jobbet "som Pippi Långstrump" men respekterade min sons önskan om att inte gå klädd i prickig kjol, skinnstövlar och rosa kofta på hans utvecklingssamtal.

Snabbt hem och tona ner efter bästa förmåga!!! ;)

Och... ja, han var nöjd när jag kom. Lite mera nedtonad.

 Morsan kom lyckligtvis inte som Pippi Långstrump.

Och jag blev så glad, när jag fick höra hur bra det går för Gabbe i skolan. Jag har sagt det förut: Man kanske inte "får" skriva så här; det låter alldeles för högfärdigt, men jag har haft en rätt tung vinter och höst, så jag tycker ändå att jag förtjänar att åtminstone få framhäva mina barn, och glädjas åt deras framgång. 

Gabbe har jättefina resultat, liksom sin syster, som också hade utveckligssamtal just idag, fast med sin far. Hon går på högstadiet och har i alla ämnen, utom slöjd, uppnått det högsta betyget.

Å jag är stoltaste mamman i världen!!! :-)

Sov Gott!!!

Jag tycker verkligen om påsken. Det har jag alltid gjort. När jag var liten satt jag och målade påskbrev i månader före påsk. Hade till slut flera hundra, som jag inte kom i närheten av att kunna lämna ut på självaste påskafton när jag gick påskkärring (också det var en supersysselsättning för mig- förstår inte riktigt nöjet i det nu, men jag minns att jag verligen längtade efter att få klä ut mig och gå runt och dela ut dessa påskbrev). Alla år, tror jag, jag gick, gick jag med samma kompis. Det var en tradition för oss, mig och Ulrika. Undrar vad du gör nuförtiden, Ulrika? Jag har nog inte sett dig på 20 år...

Idag har jag pysslat värre än på mycket länge. Har städat huset, hämtat påskris, och äntligen bytt ut ljungen jag satte i krukor i höstas (och den har stått sig otroligt bra genom hela långa vintern; den ser i princip lika fin ut som när jag satte den, det har aldrig hänt förut, men nu ska den bort likväl) mot påskliljor.

"Jag har aldrig sett ljuset

som denna vår

får vintern som gick

var ovanligt svår.

Så bittert och kallt

har det varit i år.

Men nu kommer värmen.

Nu är det vår."

Hääääärligt!!! Eller hur?

... att skriva, så jag fortsätter.

Underlig situation, ska du veta, du som är frisk och har hälsan.

Dras fortfarande på sviterna av höstens utmattning och är vissa dagar tillbaka i "gamla starka jag". Dessa blir lyckligtvis allt fler ju längre tiden går. Andra "faller jag ner". Har ingen ork alls och "kombinerar" min sinnesstäming med smärtor i kroppen. Det rör sig ibland om spänningshuvudvärk, ibland kraftig migrän, ibland illamående eller yrsel. När det är som värst kräks jag när jag borstar tänderna (vet inte riktigt hur detta hör samman, men så är det...)

Och jag känner mig på milsvidder ifrån dem som bjuder hem på en "vanlig" fika. "Ja, där kanske jag är då. Kanske inte."

Kan tänka mig att de som inte varit i min situation tycker att jag är ett UFO, en utomjording... Kan förstå att jag uppfattas som mysko. :)

Men, som sagt: dagarna blir fler och fler, då jag jobbar, är en "vanlig mamma", går på stan med min tonårsdotter, på bio med min grabb, eller umgås som "en normal människa" med min vänner.

Ja, då fick jag skriva lite till. Hoppas du sover gött nu!

SM-guld!!! Säg grattis till mig som är värmlänning, alla kamrater!!! :-)

Uuuu, va bra vi ä!!!

Kommentarer (tackar för dem- de gör mig så GLAD!) får mig ofta att spinna vidare i mitt tänk. Skrev igår om den gravida 14-åringen, och, citerar Dina: "Var är föräldrarna?" Men, som sagt; jag önskar flickan och hennes bebis all lycka. Tidpunkten i livet för när man väljer att bilda familj är ju så olika. Vissa känner sig inte alls mogna strax efter 20, vilket jag gjorde, och det har hittills gått bra för min dotter (som kom först av mina barn), så jag antar att min mammainsats inte varit total pannkaka, men jag säger å andra sidan det motsatta.

Jag skulle aldrig, så här strax före 40, orka med en ny bebis! Att bli gravid nu, är nog det sista jag skulle vilja. Jag har en väninna som passerat 50 och som FORTFARANDE- om hon kunde, skulle vilja känna lyckan över att vara gravid. För mig var "graviditetslyckan" överskattad. Tyckte det var underbart när bebisen väl kom, men fy, så jobbigt att gå omkring med svallande hormoner, konstanta humörsvängningar, ständig trötthet, illamående ibland och att för övrigt känna sig som en stor, översvällande padda. Och den stackars bebis som skulle ha oturen att "välja" mig som mamma nu, när jag njuter av att se mina barn växa upp och bli alltmer självständiga, ja, den skulle det vara riktigt synd om! Så ser jag fet ut, beror det enbart på för mycket grädde i såsen. Var tid har sitt, och det där har jag redan gjort.

Sov Gott, Kamrater! :)

Läste på en blogg om en tjej som var 14 och gravid. Hjälp, säger jag bara! Jag har själv en 14-årig tjej, och jag vill då mena, att jag verkligen inte är redo för barnbarn än! Den gravida tjejen verkade mogen, och jag hoppas innerligt att hon fixar sitt ansvar, men jag har så otroligt svårt att fatta... hon skrev att hon skulle sluta röka (Jätteduktigt!!! Men att redan lyckas bli vanerökare vid denna unga ålder!!!) och för övrigt träffa en kille och få till det så att det blir ett barn! Snacka om brådmogen!!! Jag har också varit rätt brådmogen i livet, men det här är snäppet över!

Jag tror inte att det ens finns i min 14-åriga dotters liv att skaffa barn nu. Om jag fick bestämma, skulle jag se henne skaffa sig en gedigen utbildning (vilket jag också tror att hon kommer att göra) och sedan resa och vara fri ett tag. Obunden. Det ångrar jag, från min ungdom. Nu har ju allt blivit bra, i och för sig, så det är väl kanske fel att säga att "jag ångrar mig" för det gör jag nog inte, men var jag tonåring igen, skulle jag ta vara mer på friheten.

Friheten skrämde mig nog i den åldern. Jag gick från gymnasiet direkt till lärarhögskolan, och direkt när jag var klar med min utbildning fick jag Elinor. Jag var t o m gravid under högskoletiden, så Elinor har varit med mig på mina föreläsningar och tentor i samhällskunskap, som jag läste då. Sparkat och snurrat, där inne.

;-) Minns när jag satt på bussen till universitetet och tänkte: "Det här klarar vi, jag och du där inne i magen." Och det gjorde vi. Jag och Elinor. :) Vi fixade tentorna i samhällskunskap och jag fick min lärarexamen.

Åååå, vad roligt att tänka tillbaka!

När Elinor var ett år började jag vikariera som lärare och på min 25-årsdag, minns att det var en fredag, kom båda mina dåvarande rektorer in på lärarrummet, bad att få prata med mig när vi fikade och erbjöd mig fast anställning. Så j-a snyggt gjort att "ge" det till mig som födelsedagspresent! :) Att tajma in det, och säga det just när vi firade: "Grattis, Bea! Du har fast anställning om du vill!"

Jag jobbar fortfarande kvar inom Grums kommun och folk får säga vad de vill. Här trivs jag. Så är det!

Lite Lundell, apropå frihet, som jag tidigare skrev om:

Sov så gott!

" Om jag kunde önska dig en egenskap

 skulle jag ha mycket svårt att bestämma mig

 för vilken som skulle göra dig lyckligast.

Skönhet är farligt; visdom måste förvärvas,

 kärlek är ditt hjärtas ensak.

Så trots av allt skulle jag nog vilja ge dig

den bästa egenskapen av alla: Mod."

/ Ur min lilla bok: "Jag önskar dig lycka"