Jag har hört talas om folk som gått in i väggen på alla möjliga vis, och ibland nästan fuderat på om de varit knäppa, inbillningssjuka, men jag kan nu uppriktigt svara: nej.

Folk som svimmat av bröstsmärtor; anhöriga tror att de fått hjärtinfakt. De förs till sjukhus i ilfart, varpå läkare konstaterar att de fysiskt är helt friska.

Folk som inte tar sig upp ur sängen helt plötsligt- kroppen lyder bara inte tanken, eller folk som stått i kön på ICA och ska skriva under kvittot, men helt plötsligt har de glömt bort sitt eget namn.

Det finns något som heter "gå in i väggen." Tro mig. Man kan stressa sönder sig. Dessa människor är inte knäppa.

Igår var jag jättepigg. Idag var min spänningshuvudvärk tillbaka. Hade tänkt besöka en gammal kamrat, men kraften infann sig bara inte, och huvudet sprängde. Helt otroligt... Jag är inte där än. Men jag kommer, så fort jag är redo!!! Ser fram emot det! :-)

Jag blev så glad när en gammal barndomskamrat kontaktade mig idag. Du vet vem jag menar; jag vet att du läser, men jag vill inte skriva ut ditt namn här, Du har ju inte valt att blogga för vem som än känner för att läsa.

I alla fall, den här barndomskamraten, verkar ha gjort samma resa som jag, och hon sa åt mig att ta det lugnt. Det känns bra ena dagen, sedan kommer ett återfall, men i det stora hela blir det bättre med tiden.

Jag kommer att ta kontakt med dig igen, min Vän.

Men jag måste bli starkare först.

Bakgrunderna du berättade om stämmer väl överens med mina. Jag gör din resa nu. Vi har nog rätt mycket gemensamt, Du & jag. Kul att finna dig igen!!! ;)

Vi har i alla fall varit på kyrkogården och tänt ljus för våra döda kära. Tände ett varsitt ljus bl a för mina farföräldrar, som jag aldrig träffat. Rörde vid gravstenen, vid inristningen WIIK, numera beväxt med mossa, och fascinerades över att mina rötter vilar under den där gravstenen: Människor som fightats med vardagsbekymren precis som du och jag gör nu, men nu för alltid, sedan 40 år tillbaka, gått ur tiden.

Jaa. Livet är kort.

Ta vara på Dig! :)

...uppåt.

Det här är helt otroligt: Jag börjar känna mig starkare. Ska väl kanske inte säga för mycket, men jag har tagit mig för något idag. Det har jag inte gjort på år och dar. Har tidigare dagar bara varit hemma, förutom när Lena och jag promenerat och när jag varit på läkarbesök.

Men idag har jag varit på Bergvik och imorgon ska vi till kyrkan och tända ljus för våra döda kära. Har t o m skrattat, det var också hundra år sedan sist. Jag har mest gått omkring som en ömsom arg, ömsom ledsen och ömsom gravallavarlig, ångestfylld zombie.

Så långt som vanliga, flams-Bea som någonsin är möjligt.

Och tänka sig, jag ser fram emot något igen. Ser fram emot att åka och hälsa på gamle kamraten Muppen. Snart, Muppen, får du besök av Gummipuppen!!! :=) Hahahha!!! Nu sitter jag åter och skrattar för mig själv!!!

Gummipuppe är ett av de roligaste ord jag hört. Som jag uppfattar det är det någon form av militär övningsdocka. Kanske är det lite perverst att kalla sig själv för gummidocka. Men jag skojar bara...

Skojar för en gångs skull;-)

Räkgryta, 4 portioner

2 rödlökar

1/2 purjo

1 röd paprika

2 pressade vitlöksklyftor

6-8 dl kokt ris

500 g räkor

1-2- tsk curry

2 krm cayennepeppar

2 tsk basilika

satl o peppar

2 dl creme fraiche

Fräs rödlök, paprika, purjo o vitlök i smör i några minuter.

Tillsätt det kokta riset. Låt det bli varmt. Smaksätt m salt o peppar.

Fräs räkorna hastigt i smör tillsammans m curry o cayennepeppar. Tillsätt creme fraiche o basilika. Låt det bli varmt.

Servera riset m räkblandningen.

När min son får välja lördagsmiddag, väljer han nästan alltid det här. Jättegott! Till vitt bröd. Fast det är ju så trist att skala räkor, o Nettis; du lär få sällskap av kissarna!

Kram till dig, Vännen min, o alla andra! :)

... och jag tänker jättemycket på Er. Ni som är mina vänner på bloggen. Ni som troget läst och kommenterat och Er jag haft tät kontakt med. Jag är ledsen att jag är lite frånvarande just nu. Ni finns hos mig. Och jag vet att Ni är äkta vänner, så Ni förstår... Ni förstår att jag inte orkar just nu.

Även om jag inte är hos er för tillfället så finns Ni inom mig varje dag. Tänker på Er med värme.

Jag har tvingats dra mig undan för att andas. Jag är ju sjukskriven för tillfället, börjar en kurs i stresshantering på måndag, vilket känns jättebra. Nu får jag varva ner; men jag behöver också hitta verkyg att hantera livets svårigheter. För enkelt har det väl aldrig varit... Jag rensar i min garderob, kan man säga. Slänger skräpet och ställer till rätta det som blivit rörigt. Omstrukturerar, skapar struktur.  Och detta kräver energi.

Framför allt måste jag lära mig varva ner, koppla av.

Men.. Jag har inte svikit Er. Har inte lämnat Er. Det kommer jag aldrig att göra, ni vet själva vilka jag skriver till. Jag behöver bara stilla till mig lite just nu. Så jag begränsar datortiden.

Många varma kramar

Jag har varit hos läkaren idag, med halva kommunen med mig. Angående min sjukskrivning. Facklig representant, rektor och en hälsoinspiratör.

Ojojoj, hur tusan har man hamnat här?

Trist känns att jag blivit sjukskriven under en ganska lång tid, och blivit ombedd att inte ha någon annan kontakt med skolan, pga av mina stressreaktioner, än med rektor. Jag måste gå ner i varv, annars kommer jag att dö inifrån. Måste tänka på bara mig själv nu. "Var egoistisk" sa läkaren t o m.

Jag ville bara ringa upp min närmaste kollega; Jonas, och förklara allt. Usch, vad jobbigt det blev. Joo, jag kommer förhoppningsvis tillbaka om ett tag, men nu känns det rätt svart.

Det är alltså så här det är att vara utbränd.

Intressant upplevelse att få prova på det med. ;( Jag kan ju inte missa någon form av upplevelse den dag jag dör.... Nu har jag verkligen varit på alla platser, och erfarenheter lär jag inte sakna!

 I alla fall... när jag pratat med närmaste kollegan grät jag. "Det här känns jättetungt" sa han. "Jag måste ju respektera det här... och jag kommer inte att ta någon kontakt med dig."

Asjobbigt. När jag vill vara där, och hjälpa till.

Andra fina kollegor också. Om ni läser: Jag kommer tillbaka; när jag läkt färdigt. Saknar Er!

Men... jag måste stänga dörren nu. Måste få tid att bli människa igen. Jag har gått på högvarv under lång tid och måste ge mig själv den tid som krävs för att få harmoni. För att bli människa igen. Jag kommer att stänga av alla telefoner och bara ge mig själv tid att andas. Just nu kan jag inte finnas där för någon annan. I'm sorry, men funkar jag inte finns inget att ge.

Just nu finns bara ett par personer i mitt liv som jag mäktar med att engarera mig i och över huvud taget umgås med.

Jag är ledsen. Men jag antar att jag kommer tillbaka.

Sov sött; alla;)

Pedagogisk utbildning för flera hunda tusen har jag.

Jag skall veta hur man beter sig,

Men för i h-vete!!! Ibland tycks det bästa var att bara skrika "NEJJJJ!!!"

Önskar ibland att jag haft mage att fostra ungarna och mig själv på " det hårda viset".

När grabben börjar trilskats borde jag bara ha skrikit "NEEEEJ!" istället för att... ååå... så pedagogiskt.... lugnt försöka förklara hela läget.

Jag skall bli hårdare.

Tänk om jag skulle ta och sticka upp fingret istället för att bara snällt se på.

Inte för att jag fattar att man över huvud taget skall tvingas?: Varför skall  man behöva skrika?

Nu kommer jag för övrigt av smärta tvingas att skrika.

Jag slår och skriker av smärta. För första gången i hela mitt liv.

...eller någon tolkar det som om jag är arg på en person. Jag är inte arg på någon person, i så fall på mig själv då. Jag är däremot arg på hela min situation. Och, ja igår kände jag faktiskt att "nu skiter jag i det här."

Jag har ju berättat att jag plötsligt "blivit vuxen." Fast inte på ett positivt vis. Jag har varit en sorglös och flamsig tjej, under alla år. Visst har jag haft djup, men aldrig några större problem. "Och den ljusnande framtid är vår." Ungefär. Sedan, under loppet av några år fick jag ett antal slag, rakt på varandra. Tog av reservkraften och stretade på i alla fall.

Så helt plötsligt, började jag få "somatiska styptom" dvs smärtor i kroppen som kommer sig av att själen är ansträngd. Så till den grad att jag inte mäktade med det jag brukade.På långa vägar. Under sommaren började även min starka spirande livskraft att dö. Sakta. Nu upplever jag mig bara som en skugga av mig själv. Sjukskriven igen.

Och jag saknar den pigga, glada, tramsiga tjejen. Jag saknar Bea, saknar mig själv. Kommer hon någonsin att komma tillbaka eller har hon för alltid gått förlorad?

Jag vet inte och det är därför jag är arg. Trots att jag vet att man har ett val. "Man kan välja glädje" som Pollak skriver.

Fats det är ganska lätt att säga. När man börjar ge upp då; vad gör man då?

Jag ska anstränga mig. Måste hitta tillbaka till mig själv igen. Måste hitta tillbaka till glädjen. Jag är för ung för att bli så här bitter. Är ju för sjutton i mina bästa år och jag vet att det är jag som är herre över mitt eget liv. Men det är inte alltid enkelt. Jag känner mig sjuk i själen. Har liksom fövirrat mig i en labyrint av svärta.

Tack till alla Er som stöttar och förstår. Jag ska kämpa för Er, jag ska bli mig själv igen. Ni ska få Bea tillbaka.

Kram till alla goa! <3

...vad händer då?

Vad händer om jag inte orkar kämpa mer, om jag bara lägger mig ner platt nu?

Du som tagit mig för given... tänk om jag ger upp nu?

Jag kan inte bara ge och ge. Alla resurser är tömda.

 Noll, tomt.

"I'm sorry, det finns ingen här." J-ar, vad jag har kämpat. Och j-ar, vad dåligt jag har mått. Men det finns gränser. Och jag tar det inte längre.

Sov Gott!