Var med min son på uppropet på hans nya skola imorse. Nu börjar han 4:an och min dotter går på högstadiet, så jag kan tänka mig att jag gjort det för sista gången. Följt med vid skolstarter, alltså...

Fick värsta svallningarna när jag var inne i sonens klassrum. Tror att jag befinner mig i någon form av förklimakterium, eller också har jag fel på termostaten: jag blir brännhet, känner mig som en bastu. Frågade bästa väninnan, vars dotter går i min sons klass, om det märktes att jag svettades:

"Joo, det syns..."

Jag blev t o m blöt i håret. Kände för att slänga upp fönstret, men då hade jag ju verkligen skämt ut sonen, så jag stod där och bara led. Och höll på att brinna upp. Detta har hänt mig också på jobbet, jag blir brännhet och illamående och frågar kollegor om det är varmt:

"Neej... det är lagom."

Ja, puh... myckat skall man uthärda. En av mina plågor i livet består alltså i att jag tror att jag skall brinna upp!!! =)

Sov Gott, alla klimakteriekärringar!!! ;)

Igår förmiddag var jag med och öppnade Kristdemokraternas valstuga på torget i Karlstad. Jag har aldrig valarbetat förut, men det känns som om jag fått fina mentorer, så det här skall nog lösa sig. Intressant värre, med nya erfarenheter. Alla partier har nu "slagit upp" sina valstugor på Karlstads torg, så jag föreslår att Du som läser tar dig en tur och kollar runt inför valet.

Stugorna kommer att bemannas av Karlstads kommunpolitiker från diverse färger. Det hela rör ju faktiskt Dig: du som bor i Karlstad. Det som beslutas kommer att beröra Dig, så din röst är viktig.

Själv är jag ju då Kristdemokrat, och hoppas innerligt att Du kommer att rösta på oss. Jag kan "från insidan" säga att Peter Kullgren, "ettan " på Kd:s lista i Karlstad, verkligen är så ödmjuk och vänlig som han verkar. (Han sitter ju på affischer all over the place i Karlstad.) En varm man.

Nåväl... tänk efter ordentligt vem Du ger din röst. Men kom ihåg att det faktiskt berör Dig. ;)

Jag är ju citatfascist. Svenskalärare blir gärna det... ;)

Råkade bara gå förbi min dotters TV (hon har en på sitt rum) och hörde något bra:

"Den viktigaste relation du någonsin kommer att ha, är den med dig själv."

Vänner kommer att komma och gå... Vissa; speciella kommer dock, förhoppningsvis, att bli kvar... män kommer att svika. That's life.

Men du har en viktig person kvar; den som står dig allra närmast: DU!

Ta hand om dig, finn harmoni och nöje i ensamheten och i ditt eget sällskap... Tider kommer att komma, då du inte kommer att kunna förlita dig till någon annan än dig själv.

...inget alls illa ment, men ibland kan det bara vara kul att säga/skriva saker som folk hajar till på. Se nedanstående inlägg: Att vara "stolt älskarinna" är väl en smula provokativt. Höll på att skriva att jag skojar, men det gör jag ju inte heller. Däremot roar jag mig med att skriva det som kanske inte förväntas. ;)

 För mig innebär ordet "älskande kvinna" för att förtydliga allt. Det är möjligt att jag har fel, att det inte alls betyder det egentligen, men detta var min definition av ordet. Jag stal för övrigt dessa ord : Mamma, hustru/älskarinna... osv från Gudrun Schyman. Hon beskrev sig själv så och jag tyckte det lät bra. Hennes syfte var att rangordna sig själv som människa: hon menade att hon i första hand var mamma, i andra hustru/älskarinna och så sa hon säkert något mera, men sist av allt kom "politiker".

Sedan revolterar jag kanske mot mitt eget ibland, präktiga, beteende. Inget illa ment mot väninnan som kommenterade, utan det är nog snarare en spark mot "gamla duktiga Bea". Som jag blir så innerligt trött på ibland. Pratade igår om att jag går i kognitiv beteendeterapi och är just nu i full färd med att rannsaka mig själv...

Jag tror att det händer något med oss kvinnor när barnen börjar växa upp, när vi hamnar i 40-årsåldern och inte behöver vara söta små duktiga tjejer längre. Männen är på en annan nivå; de har tagit plats sedan länge. Det här är ju en sanning: pojkar tar mera plats i klassrummet än flickor (rent generellt sett), pojkar som mår dåligt bråkar. Flickor blir tysta. Skär sig själva och vänder destruktiviteten inåt.

Det låter som om jag är värsta feministen.... Och det är jag kanske. Men jag tänker bråka på mitt sätt, om jag nu känner för det. Skulle aldrig falla mig in att vända det som andra lagt på mig, mot mig själv. Jag säger det inte för att verka stark och "duktig", för som sagt; den duktiga rollen är redan axlad, utan jag säger det till Er väninnor som läser för att ge Er styrka. Om männen kan; kan väl också vi! ;)

På tal om feminism, förresten: Feminister förväntas kanske inte bete sig som "urkvinnor." Min prototyp av feminister är kortklippta kvinnor, som klär sig som män. Detta behöver inte alls vara fallet. Själv är jag nog en av kvinnligheterna personifierad, men anser ändå inte att jag och mina ideal på något vis skulle vara mindre värda än de i kostym.

Må bara få påtala att Ni män är alldeles underbara. Tycker dock inte, att ni i egenskap av det manliga könet, är mera värda än vi. Hemskt att jag behöver skriva det. Det borde ju vara en självklarhet... :)

Fick nyligen ett meddelande via facebook från en go´gammal väninna.  Dotter? skrev hon om det jag skrivit i min presentation.) Ja, naturligtvis... Jag är dotter... Vidare: "älskarinna". ???

Och jajemensann. !!!

Stolt älskarinna för övrigt. Detta må väl ändå vara bland det vackraste man någonsin kan ge / få. Må du inte såra någon, men njut för all del av det Du har!!! Åter igen fascineras jag och förundras över jantelagen.

Udda, eller hur?!

Många hälsningar från den som inte bara nöjer sig med att axla manteln som "älskarinna" och duktig hustru.

Utan från den som för övrigt är stolt...

Sov sött; Vänner ;)

I början av 1900-talet växte två former av psykoterapi fram, psykoanalysen och beteendeterapin. Psykoanalysen grundades av Sigmund Freud utifrån hans kliniska erfarenheter med neurotiska patienter, och teorin gick ut på att mänskligt beteende till viss del styrs av omedvetna processer. Det terapeutiska arbetet gick ut på att identifiera dessa med hjälp av metoder som fri association. Psykoanalysen ligger till grund till det som idag kallas psykodynamisk terapi (PDT). Beteendeterapin, med förgrundsfigurer som John Watson och B.F Skinner, kritiserade psykoanalysen som "mentalistisk" och utgick i stället från det observerbara beteendet och inlärningspsykologiska upptäckter från experimentell psykologi, som principerna om klassisk och operant betingning. Beteendeterapins vetenskapsfilosofiska grund kallas för behaviorism.

Om beteendeterapin är det ena benet i KBT, så är kognitiv terapi den andra. Den grundades av Aaron Beck på 1960-talet. Beck var psykoanalytiker, och arbetade med patienter med depression. Han observerade att patienternas problem grundades i ett antal felaktiga antaganden om sig själva och omvärlden, och utvecklade en terapiform för att direkt adressera dessa.

Begreppet kognitiv beteendeterapi populariserades på 1980-talet, men vissa menar att den första KBT-inriktade psykoterapeuten var Albert Ellis som, bland annat var inspirerad av moderna och klassiska filosofer, utvecklade rationell emotiv beteendeterapi (REBT) under 1950-talet.^[5][6] Idag kan man med "kognitiv beteendeterapi" mena allt ifrån ren kognitiv terapi a la Beck (Beck använder numera själv begreppet "KBT") till beteendeterapi.

På 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram, med terapiformer som acceptance and commitment therapy (ACT) och dialektisk beteendeterapi (DBT). Denna innebär delvis en återgång till den förkognitivistiska beteendeterapin, på det sättet att man inte längre försöker att direkt förändra kognitioner. I stället har man tagit mycket influenser från buddhistiskt tänkande, bland annat tekniker för att uppnå medveten närvaro och lära sig acceptera sina tankar.

Under år 2010 fastslog Socialstyrelsen efter intensiv kritik sina riktlinjer för behandling av ångest och depression. Resultatet är i hög grad ett förtydligande av de tidigare preliminära riktlinjerna, och innebär bland annat att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av lindrig och måttlig ångest och depression.

Lite historia om något som intresserar mig.

Jag går själv i kognitiv beteendeterapi, var hos min terapeut idag. Mycket intressant... Jag är hemskt intresserad av psykologi och "hur sjutton hamnade jag här?"

 Det jag tänkt behandla är mina sömnstörningar; min oförmåga att varva ner, koppla av. Jag lider av sömnstörningar och gräver för tillfället rätt djupt för att komma tillrätta med situationen.

Jag har bara varit där en gång förut, sedan blev det sommar, semester osv. Sedan var det dags idag igen. Ett halvår, sägs det, krävs för att komma till rätta med problemen.

En timme med en helt okänd man, som jag rent psykologiskt, som terapeuten själv uttryckte det: "tvingas klä av mig helt naken inför. Tycker du att det är jobbigt?"

Jaa, något fruktansvärt. Men också hemskt spännande. En riktigt kunnig person inom ämnet. Jag har många gånger tänkt att det vore hemskt intressant att få "gräva i mig själv." Och nu får jag göra det, fast helt enkelt är det naturligtvis inte. Varför har det blivit så här och vad kan jag göra åt det? Hur kan jag förbättra situationen?

Idag har vi klivit tillbaka till min barndom. "Den rädda lilla flickan, Bea" som fortfarande på något vis bor kvar i mitt inre, har idag, under en timmes terapi, mött den vuxna kvinnan Bea. Dessa två har resonerat, och det ena problemet efter det andra för mig har uppdagat sig. Allt tycks bottna i samma sak, men det tänker jag inte gå in på här. Som ett träd med samma stam, men med grenar åt flera håll.

Jag ser faktiskt fram emot att träffa den här kunnige terapeuten om tre veckor igen. Det här är intressant. Jag känner full tillit till samtalsterapi över huvud taget. Har vid tidigare tillfällen i livet, då svårigheter inträffat, gått i stödsamtal hos kuratorer. Det har gett mig en hel del, men jag må erkänna att det jag nu pysslar med, är något helt annat. Något djupare. Spännande...

"Den rädda lilla flickan Bea" får nu komma till tals. För första gången någonsin. Och nu kommer någon att lyssna på henne. (Pratar om en så låg ålder som 7-årsåldern nu).

Nu möter lilla osäkra Bea en tonårsmor, en vuxen lärarinna med kommunpolitiska intressen. Hon, den lilla, kommer att få berätta vad hon är rädd för, och hon, den stora, kommer att lyssna på henne och förstå hennes rädslor. Som fortfarande lever kvar.

Sov Sött! ;)

... av att ställa om till gamla rutinerna igen efter åtta veckors ledighet. Mmmm... arbetsångest hade jag som heter duga kvällen innan, ärligt talat upplevde jag det nästan som dödsångest; men så är jag också en kvinna som överdramatiserar de flesta av situationer...

Nåväl; helt fel hade jag. Det var väl för tur att jag inte lade mig ner och avled på fläcken, för så illa var det inte alls att komma in i de gamla rutinerna igen; att träffa de gamla goda kamraterna.

Snälla nå´n... det här har jag gjort i 12 års tid: jag undervisar- varför skulle jag avlida just nu?! Det lustigaste av allt är att jag trivs med mitt jobb, det är nog svårt att få det bättre än så här... jaa, mysko människa är man. Att utforska sitt inre vore en hel vetenskap! :)

Dålig bloggvän för tillfället, men jag har fullt upp. Tänker på Er, finaste vännerna och kommer igen när jag får mer tid...

Med kärlek från mig, trots frånvaro <3

...i frihet. Får väl lov att masa sig upp tidigt imorgon, så att man somnar i tid. På måndag återgår jag, efter åtta veckors ledighet, i tjänst. Owned by Grums kommun.

 Nej, skämt åsido, det ska faktiskt bli rätt kul att komma igång igen. Tjuvstartade idag genom att besöka en av goa kollegorna, åkte ut till landet Segmon och åt "gubbröra" hos Birgit och hennes stora vovvar. Jag och Birgit; vi är två små gubbar vi... Gubbröra innehåller verkligen allt som inte barn gillar, jag hade Grabben min med mig, men röran uppskattades föga av en 10-åring! Desto mer av Gubben Bea;)

På tal om gubbröra:

Gubbfan, som skrivit så fint till oss kvinnor: Ni är inte så dumma Ni heller. Ni fantastiska män.

Att angöra en brygga
av Tage Danielsson och Lars Färnlöf

Åh, ni fantastiska män
som vet hur man angör en brygga
Ni som med solbarkad hand
håller skotet i spänn

Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga

Som vet, hur man splitsar ett tåg
som finner er kurs genom natten
Ni som för båten i hamn
över svallande våg

Ni män som vet allt om vatten

Ack, den som kunde brassa en märs
göra ett slag, snöra ett stag
Ack, den som kunde akter om tvärs
slöra en sommardag

Åh, ni fantastiska män
som haven bebo och bebygga
finns någon skönare konst
här i livet än den
att angöra rätt en brygga?