Blir så trött ibland, på mig och min stora käft...

"Snart ligger jag väl ner och undervisar."

Hjälp, hur låter detta ???

Jag som i ena andetaget står och säger att lärare är underbetalda i förhållande till vår utbildning.

Hmmm, inte bra skrivet. (Det övre.) Kan missuppfattas. Låter som om vi lärare är värsta slöfockarna...

Får väl förklara mig, tänker inte alltid när jag skriver på att jag bloggar för allmän beskådan. Vem som helst kan gå in och läsa och jag har inte den ringaste aning om vem som gör det.

Hela samhället går en lustig väg till mötes, i och med den moderna teknologin, tycker jag. Vill jag, kan jag ligga ner i sängen och skriva. Och jag vidhåller att "människan av naturen är lat" så det gör jag också.

Vi rör oss mellan TV-soffan och kylskåpet. Däremellan känner vi att vi nog borde träna, röra på oss. Fast vi egentligen är skapta att få all rörelse naturligt.

Det var så jag menade. Inget annat.

Sov gott. ;)

Vart ska detta sluta, månntro?

 Vi människor är gjorda för att röra på oss. Meningen är väl att vi ska kämpa för vår överlevnad, vi ska jaga vår föda, kämpa, harva, så och skörda.

Ändå tenderar vi att göra minsta möjliga. Allt ska vara så enkelt som möjlígt.

"Människan är av naturen lat."

Stämmer på mig i alla fall. Nu halvligger jag i sängen och skriver, med min lilla bärbara som jag så stolt kämpat till mig genom alla dessa PIM... (Och Jonas, min närmaste kollega, har kämpat hårt med att beskriva allt för ett tröghuvud som undertecknad. För att inte tala om Gull-Britt, såklart;)

I vilket fall som helst ligger jag nu ner och skriver. Det måste väl ändå vara höjden av lathet. Nu ligger jag väl snart ner och jobbar också. Vore väl en syn för stjärnorna, om jag skulle ligga ner på katedern och undervisa!!!

"Nu, kära elever, ska jag berätta för er om Romarriket..." =)

Det är lustigt, latare och latare blir vi. I alla fall jag, som sagt.

Sedan går man till gymmet och tränar, eller sätter på sig promenadskorna, det rimmar lite dåligt. Borde liksom få det där naturligt, men så är det alltså icke.

Undrar vart världen är på väg???

När solen går ner

en sommarkväll

och himlen är rosa

vajar den blomma

 som är Din i vinden

Den växer så vackert

 bland tusen andra

Men i höstens mörker

kommer inte ens Du

att minnas den

Så här på lördagsnatten har jag deklarerat; vad enkelt det är nuförtiden, på nätet.

Myser fortfarande över mina fina släktingars/vänners uppmärksamhet på en födelsedag med X antal år.

Nu kan jag säga att jag är mitt i livet... fuck (rent ut sagt, vad fort det gått...) Jag var ju nyss en liten tjej, ju. Nu är jag en "mogen kvinna". Usch. Nu kan åren sluta upp med att gå. Nu räcker det!!!  Nu är jag nöjd, det är bra precis som det är.

Så snälla, söta, fina klocka, Du kan sluta ticka nu... Eller åtminstone göra en liten liten paus. Stanna upp lite, så jag hinner andas. Tänka över saker och ting. Fatta att jag är medelålders och inte 20.

Jag, som fortfarande går omkring i korta kjolar, högklackade stövlar och som ler åt livet. Som tycker att jag har det framför mig, fast jag egentligen borde inse att jag är mitt i. Mor till en tonårstjej och undervisande lärare för de unga vackra gymnasiebrudarna. Hur i hela fridens namn kom jag hit???

Det är en stor gåta.

...för att ni kom till mig, för Era presenter och för att ni varit med och gjort min dag mysig, trevlig, harmonisk, ljus...

Kramar i massor! <3

Till mina fina släktingar/vänner...

Se in i mina gröna ögon

och älska dem

-inte för att de är vackra

-men för att de är en del av mig

Nudda mitt svarta hår

och se det blänka

Älska det

-inte för att det är vackert

-utan för att det är en del av mig

Finn att också jag är vacker

-Men älska mig inte för det

Älska mig för att jag

 med fel och brister

 unikt är den jag är.

...Vad trött jag blir....

På stret och strå,

på svettig höjd,

tistlar längs vägen

-vassa

 med kyla och is och blåkall snö-

På längtan efter sommar;

den värme som aldrig tycks komma

På slag på slag

På att ta och ta

Tristessen

Det gråa

Grå, gråa, gråa

På längtan efter Något

Längtan efter Någon

som åtminstone kan ge

den minsta strimma hopp

Som kan prata om allt det varma

som väntar bakom hörnet

Om vi bara orkar vänta

så kommer allt bli bättre

Jag är så trött att vandra

Att gång på gång ta fighten

igen med slutna ögon

Att åter våga inse,

med blicken modigt öppen.

Men jag kan bara säga:

Jag har bara gått i cirklar

Vakande imorse av att jag kände mig iakttagen. Jag har vänner som berättat om dylika saker; de vaknar av att de känner sig "tittade på" men jag kan inte minnas altt jag upplevt det själv förrän idag.

En stark och tydlig känsla, trots att jag i morgontimmarna brukar sova ganska hårt;

 Öppna ögonen, Bea. (Har legat hemma och försökt ta hand om min vidriga migränattack.)

Men någonting slog upp min blick och jsg insåg ganska omedelbart stt det var Nisses närvaro.

MIn "Älskling; Katternas Katt" tycktes starkt fokuserad på mig i min smärtsamma sömn. Han låg stolt placerad på min mans del av dubbelsängen och började spinna så snart vi fick ögonkontakt. Högt och ljudligt, i vårt för övrigt tomma radhus, en sen morgon.

Jag drog honom till mig under täcker och där låg han och spann hos mig i min ensamhet som den allra stoltaste, en av de mer beskyddade och oegoistiska män (måhända av rasen katt) jag någonsin mött.

Någonting slog mig i denna stund;

"Vi kanske har mer att lära av våra fyfotade vänner än vi faktiskt tror..."

All Kärlek till Nisse

Sov Sött!