Bara två till. På temat sommar. Fägring. Naturen i blom.

Minnen, vackra minnen.

Men vi kommer dit igen...

Men vet du vad?

Det sägs, att när det är som svartast är gryningen som närmast.

Satt och tittade tillbaka på bilder från sommaren som gick.

Och nu, alldeles snart vänder det. Vi går mot ljusare tider :)

Snart är vi där igen, på sandstranden...

Här är jag och lilla Lucia ;) 

Meningen med livet : En sandstrand?

... Och Gabbe i sommarkostym: Det är fotboll, det...

Har nu jobbat klart med dotterns Luciatillställning, ska ta tag i nästa jobb nu; mitt ordinära. Ska sätta mig ner och läsa inlämningsarbeten.

Men det är bara kul att vara funktionär på Operan. Ansvarade för åttornas flickor, och de var så trevliga och väluppfostrade, så det var ett rent nöje. Fick ju dessutom höra den vackra musiken en gång till ;)

Hoppas Din lucia varit lika fin som min.

Ska jobba på min dotters luciatillställning imorgon, men lyckas ju- som vanligt inte somna. Tur, då, att man har en hop intressanta bloggar att läsa i natten. Därefter blev jag sugen på att skriva lite. Sedan ska jag försöka få till ett nytt litet möte med den gode John Blund.

Katter är alldeles underbara. Jag har två stycken. Ett syskonpar. Alldeles vanliga "bondkatter" med norsk skogskatt i blodet, vilket dock inte märks särskilt tydligt, för ingen av dem är långhårig eller särskilt "pratig", eller jo.... kanske lite, men det är mest för att jag pratar med dem. Då "svarar" se. Himla intressant. Men jag hade en alldeles gudomligt vacker skogis tidigare och hon "pratade" hela tiden, klättrade i träd och var långhårig. Precis som en skogis ska vara, enligt instruktionsböcker. ;) Så gör inte mina nuvarande :/

De är dock alldeles gudomligt fina i alla fall.

 Fast lite sur är jag... Det måste jag erkänna.

 Igår, när jag skulle bege mig till jobbet upptäckte jag en blöt fläck bredvid min "jobbväska" dvs en skinnväska som rymmer papper i A4-format och böcker (jag är ju, som sagt, lärare och behöver den här väskan, här har jag alla mina prylar; kalender, inlämnade arbeten, handkräm, hårsnoddar, nycklar, plånbok, ja, rubbet...)

Igår, när jag just skulle bege mig till jobbet, som sagt, fann jag en blöt fläck bredvid lilla väskan. Tyckte att det luktade konstigt i bilen och insåg sedan, när jag kommit på plats, att en av mina katter kissat också på lilla väskan.

Slängde axelremmen; det stank av den...

Nu har jag alltså ingen axelrem till väskan, vilket innebär att jag måste börja fundera över att införskaffa mig en helt ny väska. Den är svår att bära annars. Skinnväskor i den storleken kostar runt 1500-2000 kr (Tack för den, lille Kissen;)

Inte nog med det: Kände lukten av urin också i vårt sovrum under dagen. Supersniffade och fann källan; det stank från en liten punkt på överkastet.

Varför?

 Alla djurvänner, Viveca och Nettis m fl.... Varför gör de så här?

"Det skulle vara roligt om Du som läser presenterade dig" skrev Viveca på sin blogg. Och jag måste säga att jag är böjd att hålla med.

Jag undrar vem Du är som läser mina tankar nu i denna stund. Några lämnar spår efter sig i form av kommentarer och det tycker jag är så roligt. Men långtifrån alla. Igår besökte 41 personer min blogg, idag har 30 personer varit här och tittat. Fast jag har ju ingen aning om vem Du är. Det är kul att Du kikar in hos mig och Du kan vara helt anonym om Du vill men jag blir bara glad för kommentarer... Det är roligt att få respons på sina reflektioner.

Ha en bra lördagkväll! ;) 

Var igår kväll på teatern och såg den mäktiga föreställningen, Lucia på Operan. Det var hur bra som helst. Tårögd satt jag när tåget vandrade in bakom Lucia; vackert så klockorna stannar. Stämningen i den där fina, gamla lokalen gör väl också sitt, antar jag.

Också idag, hela dagen, jobbar min dotter och alla andra unga musiker på med föreställningen. Imorgon är jag med, bakom kulisserna.

Kul var det att se min son som stjärngosse i skolans luciatåg ikväll. På skolan där min son går lussar bara treorna och Gabriel går i trean nu.

Det är alltså flera år sedan jag såg honom lussa sist. När han gick på dagis. Han var tomte och satt där, med sin lilla, röda lykta. Nu var det en helt annan sak; lite underligt att se att han plötsligt blivit så stor; Det är ingen liten bebis längre, utan en 9-åring, som sjunger hur bra som helst.

Imorgon kväll sjunger hans storasyster med i luciatåget på Operan. Detta är ett rätt stort jippo för Norrstrands musikklasser, de håller på hela helgen med sitt lussande. Jag skall som förälder "jobba" i kulisserna på söndag med tjejerna i en åttondeklass. Kommer att se själva uppträdandet först (imorgon kväll), vilket känns lite trist. Hade hellre jobbat bakom först och sedan fått njuta av den fina tillställningen, som publik, vilket jag gjorde förra året.

Det är helt underbart att höra dem. Skolade, unga sångare/sångerskor på rätt hög nivå, det hörs med en gång de tar ton att de kan sin sak. Klockrena toner. Jag vet ju dessutom hur mycket de jobbar med musiken och jag är bara sååå stolt som mamma.

 Nu måste jag berätta någonting som nästan gör mig sprickfärdig av stolthet, som mor: Min dotter blev lucia på skolan (inte på Operans lussande, men skolans). Så när dessa gudomligt sjungande varelser träder in i salen, går min vackra flicka först i ledet, med det röda bandet kring midjan, luciakronan med levande ljus och hela faderullan. Ojojoj... Stoltare mor kan man knappast bli! ;)