God Natt, alla Bloggkamrater.

Vad lycklig jag blir för vänliga ord. Tack, go' vänner.

Satt ett slag och funderade över motsatsen; Vad är det som gör människor fientligt inställda, innan man ens hunnit pröva?

Vad är det som får oss att attackera, gå till angrepp, innan man insett sanningen? Varför sprida negativ energi, när det finns så mycket gott i livet? Varför fokusera på det som är negativt, när det finns så otroligt mycket fint att ta vara på?

Må jag aldrig någonsin fastna i någonting dystert! Det kan väl aldrig mynna ut i något annat än svärta och destruktivitet? Må jag fightas i det godas tjänst; det ljusa, det konstruktiva. Det som leder någon vart...

 Ljuset segrar alltid över mörkret, har alltid gjort och kommer alltid att göra.

 Må jag förlåta, älska och besvara ont med gott. För störst av allt är kärleken.

Inget att det jag tidigare skrev om, mina planer för eftermiddagen/kvällen inträffade. Upptäckte direkt efter att jag skrivit inlägget på bloggen när jag kollade min mail att luciamötet jag tidigare pratat om, är nästa vecka. Onsdagen den 9:e och inte den 2:a. (Tur att jag inte hann åka dit, till teatern och börjat fråga efter luciamötet... Då hade jag skämt ut mig...:)

Puh, känner jag. Var helt inställd på att detta luciaarrangemang var till helgen, jag var alltså en vecka före i mina tankar. Då kan jag alltså ta det lugnt med lussebak i form av pepparkakor och lussebullar denna vecka och i lugn och ro ta detta till helgen. Mina lussebullar brukar alltid bli hårda som tegelstenar. Nu har jag fått ett nytt recept av skolsköterskan på mitt jobb, som jag ska testa. Med kesella i degen, så att den blir mera saftig. Det har jag inte använt tidigare.

Inte kom jag med någon buss heller, utan fick istället skjuts av en kollega, hela vägen till min dörr, inte så dumt. Har bestämt mig för att bjuda honom på lunch imorgon, hade tänkt snika mig med i bilen också imorgon kväll. Vi ska nämligen ha kvällsarbete; Öppet hus för blivande gymnasister, så det blir en lång dag imorgon.

Ska försöka krypa till kojs i tid ikväll. Jag behöver min sömn. Nu börjar man bli en smula seg i mörkret. Det ska bli sååå skönt med jullov. Sova ut på morgnarna, bara ta det lugnt, hinna träffa vänner, träna, vara med familjen. Se filmer. Åååå, va' gött, som vi säger här.

Julklappshysterin ställer jag mig som sagt vid sidan av. Däremot kan jag ju inte sticka under stoln med att jag gillar att shoppa. Men inte julklappar för själva köpandets skull.  Jag hoppas innerligt att jag inte gör någon ledsen med att säga så här. Men att köpa, köpa, köpa, hets, hets. Det blir lätt ett trist ekorrhjul med förväntningar, krav, krav, krav... Jag tycker inte om det. Rår inte heller för det.

Sov gott, vänner.

Min arbetsdag är över. Dags att masa sig till bussen och åka hem. Ska på möte ikväll inför dotters luciauppträdande på teatern i helgen. Jag ska va' funktionär, och det är ingen enlek sak, kan jag lova.

Minns sedan föregående år att man som funktionär ansvarade för en av skolans musikklasser bakom kulisserna. "Klänning på, tomtedräkt av, in på scenen, rätt tid, alla med..."

Sedan kommer jag naturligtvis själv att ta del av den mäktiga upplevelse som detta luciaframträdande ger. Då är man stolt morsa, alltså!

Nu väntar lilla bussturen hem.

Idag har jag tränat. Och nu var det faktiskt jätteskönt. Fast det är segt att komma igång.

Upprepar då mitt lilla mantra: Du får ingenting gratis i livet. Vill du vara pigg och välmående, måste du offra några timmar i veckan på träning. Det kommer aldrig någonsin att bara komma flygande på dig.

Det är så härligt bara man kommer igång. Våra kroppar är himla smart skapade; vi är gjorda för att röra på oss, och kroppens eget knark, vårt belöningssystem, sätts ganska omedelbart igång.

Är det endorfiner, eller vad är det som gör att vi "kickar" på fysisk rörelse? Någon som vet? Serotonin? Nej, det är väl mera långtidsverkande? Eller? Kicken kommer ju ganska snart av att man rör på sig...

 Och den här sköna känslan av total avslappning efteråt är ju alldeles, alldeles underbar.

Där är jag nu. Har kört igenom hela kroppen ikväll och känner mig så lugn och harmonisk för tillfället.

Skönt att vara igång igen.

Sov gott i natt.

I eftermiddag har vi varit ute på tur, jag och barnen. Började med att ta oss en sväng till Morfar, men där var det ingen hemma så vi åkte vidare till polarn Leif. Nyopererad (hoppas inte Du har något emot att jag skriver detta på bloggen, men så vitt jag förstår är det väl ingen hemlighet...) men oförskämt pigg trots att han nyligen blivit skuren i.

En gång i livet har jag blivit opererad och jag vill ALDRIG mera bli nedsövd. Det var jättehemskt när jag vaknade, vet inte om jag reagerade på morfinet eller fick någon form av panikångest, men jag trodde verkligen att min sista stund var kommen. Hade ingen aning om var jag befann mig, såg en massa människor i gröna kläder, som hade total kontroll över min kropp.

"Har hon hjärtproblem? Hjärtat rusar." hörde jag den ene grönklädde mannen säga till den andre.

Jag kände själv hur hjärtat slog så jag trodde jag skulle dö, på riktigt alltså. Min kropp var stressad pga av att jag förlorat så mycket blod och jag var hemskt stressad, rent psykologiskt, av situationen. Totalt utlämnad, noll koll på vad som skedde med mig. Hemskt.

Jag började skrika, så läkarna sprutade i mig lugnande medel, vilket min kropp omedelbart svarade på genom att sänka hjärtfrekvensen till normal puls. Ja, fy. Det var bland det värsta jag upplevt!

Nå väl, kul var det att träffa gamle polarn igen. Tyvärr blev dottern dålig när vi kom hem, mådde illa. Hoppas inte vi dragit med oss någon form av magsjuka till Leif. Kanske var det pizzan vi åt som var dålig? Det lär märkas om vi är fler som blir dåliga :(

Jag gillar inte söndagar. Det har jag aldrig gjort. Tycker att de är trista dagar. När bilen kommer hem (Mannen tränar) tänkte jag åka på en liten turné och besöka vänner som jag inte träffat på länge.

Igår kände jag mig som sagt riktigt duktig som besegrade lilla latmasken och tog tag i min träning. Röjde förresten i huset också. Skulle behöva putsa fönster, de är bara för risiga. Karln märker aldrig sådant, för honom skulle saker och ting i princip kunna se ut hur som helst, bara de fungerar. Åkte och tvättade bilen igår och vaxade den. Jag blir klaustrofobisk i sådana där tvättautomater, usch... Mannen stör det inte om bilen ser ut som en rishög heller, för honom saknar detta totalt betydelse. Han skulle enkelt kunna köra omkring i en gammal skrothög från medeltiden. Det bekommer honom inte det minsta. Bara allt fungerar.

Nåväl, idag har jag lilla latmasken i mig igen. NUUU måste jag sluta blogga, ta tag i något vettigt.

Hoppas Du har en trevlig söndag. ;)

Sju tusen kr per person kommer vi värmlänningar att spendera på julklappar i år. Enligt beräkning.

Diskuterade detta härom dagen med en av mina vänner. Hetsen på stan som redan tagit fart. KÖP dig en god jul, köp, köp, köp. Är det prylarna som ska kallas lycka, månn tro? Och den som inte hostar upp dessa sju tusen till jul, som kanske är arbetslös, långtidssjukskriven eller vad som helst, vad gör den? Ensamstående, arbetslös mor till tre barn? Varifrån ska hon få sina tusenlappar, att handla för så att barnen kan visa upp för de andra barnen att de också får sina "prylar".

Nej, fy! Själv har jag i princip redan köpt alla mina julklappar. En symbolisk, liten gåva till de vuxna (barnen vill jag ju naturligvis ge lite mer...) och jag ber er släktingar och vänner som läser det här: Köp ingenting till mig. Jag vill inte ta del av julklappshetsen.

Usch, jag är expert på att slösa bort en massa tid! Just nu är det datorn och olika bloggar som äter all min tid. Jag har sagt det förut: Fy på er, kamrater, ni skriver för intressant!

Jag sitter och läser istället för att göra vettigare saker, typ städa. Idag ska jag röja ordentligt i huset. Det är sååå skitigt!!!

Jag har svårt att förstå mig på männskor som kan ha långtråkigt. Visst, livet kan kännas segt och trist ibland, men det är aldrig så att jag inte vet vad jag ska göra av tiden. Jag skulle kunna vara helt ledig i ett år och ändå ha tusen saker att göra. Jag tror dessutom att jag skulle kunna sitta helt ensam i ett öde hus och ändå kunna roa mig. Så lände det finns en dator och böcker. Man skulle väl förvisso bli lite knäpp i huvudet, vi människor behöver spegla oss i varandra och det är klart att jag uppskattar andra människors sällskap.

Kom på... Miracle, idag har jag lovat dig och mig själv att träna. Det tar emot just nu. Lilla latmasken...

Ikväll kommer jag att skriva igen. Och innan dess ska jag ha tränat och städat huset. Bäst jag kör igång med en gång!

Märkte ni förresten att bloggen var konstig igår kväll? Eller var det kanske jag som var konstig? Satt vid 22-tiden och skrev på vår skolblogg, försökte sedan redigera ett inlägg, sära på raderna, men det hände inte ett dugg. Ändrade gång på gång, men inget hände...