Min arbetsdag är över, men jag känner att jag har en hel del att pyssla med, så jag är kvar på jobbet. Ganska skönt att sitta här i lugn och ro, men kommer nu att ta mig en liten promenad till bussen, för att sitta en halvtimme och bara sova... Jag tycker om att åka buss. Det är skönt att bara "gå in i sig själv" en liten stund.

Kroppen fick sig en rejäl omgång av feber, halsont och värk förra veckan. När jag blivit frisk lovade jag mig själv inför er bloggkamrater, att jag skulle komma igång med min träning. Tänker sätta igång på lördag. Det är ganska full fräs arbetsmässigt sett, men sedan blir det lite lugnare.

Måste kila.

Måste bara visa en bild på våra vänners skönhet. Var barnvakt i helgen till två söta systrar av rasen katt. Ärligt talat kan jag inte se skillnad på dem, men någon av Selma eller Tiger (de trodde först att hon var en kille) bär jag i min famn. Och Tiger, det är ett mycket passande namn, för hon är en liten tiger, en gråtigrerad liten ullboll. Nyfiken och enormt social.

Nu är min dag till ända; jag är klar med allt som bör göras och tänker bara sova. Är trött, hoppas jag kommer till ro. Du med.

Sov sött.

Får bli ett snabbt inlägg ikväll. Ska sätta mig ner och kolla igenom kommande veckas lektionsplanering innan det är dags att sova.

Full fräs på dagen: bakade tre kladdkakor till tretton sportiga grabbar, en sportig tjej och en sportig storasyster som under dagen haft bollfest i en gympasal, till Prinsen av Sands ära. (Och, ja, Leif, det är Gessle jag härmar :) Fast jag har aldrig hört någon låt om Kungen av Orrholmen. Man kanske skulle skriva en! :B

Sedan, som sagt: bollkalas. Det var fartfyllt, men kul. Och de åt upp alla mina kladdkakor, vilket gjorde mig glad och nöjd. Jag uppskattar folk som äter när man bjuder. Som mamma har man ju upplevt ett antal gånger när man stått och lagat mat att: "Nej, jag tycker inte om champinjoner." Gabbe har dock käkat löksoppa idag. Han har inte trott sig gilla det på många år, men när han var liten minns jag att han ibland skrek efter löksoppa när han var ledsen och hungrig.

Sedan har jag haft den stora äran att passa två fina kattungar åt bortresta vänner. Hjälp, vilka godingar! Små, grå ullnystan, jättesociala och kelsjuka. Det jobbet tar jag gärna igen.

Nej, nu blir det lektionsplanering.

Sov gott, alla!

Inget särskilt har hänt idag. Fortfarande inte helt hundra procent kry, känner mig surtrött och kommer snart hoppa i säng.

Imorgon fyller Prinsen av sand, dvs min grabb, 9 år.    

Eller rättare sagt idag; fredagen har ju redan hunnit övergå till lördag.

Gissa om han haft svårt att komma till ro ikväll!?!

Jag får ju naturligtvis inte glömma polarn Leif som också har födelsedag imorgon. En tredje vän tyckte att jag skulle köpa en Gummipuppe åt honom :) Det tyckte jag var kul, jag gillar det där ordet!!! En Gummipuppe är en gummidocka och då kan man ju tro att Leif är en pervers man, men så är inte alls fallet. Han är gammal (kanske inte så gammal, utan snarare före detta) yrkesmilitär, och de använde tydligen sådana i militära övningar.

Grattis i alla fall gamle Polarn, jag kommer under novemberlovet med kladdkaka och Gummipuppe!!!

Hoppas förresten att du vill ha kladdkaka. Gabbe har beställt kladdkaka till sin födelsedag och jag drar alla 17:e oktober-barn över en kam. Kladdkaka blir det för er, grabbar!

Jag kan verkligen inte fatta att det gått hela 9 år sedan den där lille spjuvern kom till världen. Han kom ut som en liten pil: När jag kom till BB ville jag ha epiduralbedövning. Jag blev undersökt och det visade sig att jag nästan var helt öppen. " Du hinner inte med någon bedövning. Den kommer inte att hinna verka innan bebisen är ute."

 Så det blev till att kämpa på helt naturellt, och det gick det med. Fast jag må ju säga att jag upplevt behagligare saker i mitt liv: Jag minns att när förlossningsvärkarna tog i som värst vitnade liksom mitt synfält; förmodligen förvreds hela min verklighetsuppfattning av den kraftiga smärtan. Jag tittade på klockan och hade svårt att se den: 09.15 Då övergick förlossninssmärtorna i krystvärkar och när barnmorskan drog fram den där hemska ställningen som man ska placera benen på skrek jag i högan sky. Den där ställningen förknippade jag med smärtan från Elinors födelse och det hela slutade med att barnmorska fick rulla tillbaka ställningen och jag födde istället liggande på sidan.

Av panik för den starka smärtan höll jag ihop benen och ville inte alls lyssna på barnmorskan som mycket tålmodigt och pedagogiskt om och om igen förklarade att "om du håller ihop benen kommer inte barnet ut."

På något konstigt vis lyckade jag ändå trycka ut Gabbe, helt utan bedövning och snabbt gick det; krystvärkarna tog 13 minuter. Han var ute stax före 9.30 Bara en timme och 45 minuter efter att vi kommit till BB. Så jag ska nog inte klaga. Har hört talas om kvinnor som legat i förlossningsvärkar i upp till 48 timmar; då kan man ju börja tala om plåga...

När han kom ut blev jag för övrigt så förvånad över att "hon hade en snopp." Jag var sååå säker på att det var en liten donna som låg där inne och sparkade, så när jag lyfte upp "henne" och såg att hon var utrustad med ett manligt paket blev jag riktigt förvirrad. "Vilken j-a otur, Bruden!!! Du föddes med ett manligt utséende (Gabbe såg verkligen ut som en riktig gubbe som bebis) och snopp! Vad har gått fel?!;)

Det är faktiskt sant. De första sekunderna, förvirrad av smärta och endorfiner, trodde jag att jag fått en dotter med snopp... Sedan förstod jag att jag blivit mor till den finaste killen i världen.

God Natt Världen.

Usch och fy! Fortfarande är min kropp lika nedbruten. Nu har värken i kroppen övergått till en rejäl förkylning och det tolkar jag som ett gott tecken. När jag har nyst och snorat klart; då är jag nog frisk! :) Är i alla fall piggare idag än igår, så det är på rätt väg. Kommer att vara hemma från jobbet också imorgon, för att snora klart, men jag satsar på att vara på benen igen på fredag.

Jag har utvecklingssamtal då, och dessa är tråkiga att skjuta fram. Föräldern kan ju ha tagit ledigt från jobbet sedan rätt lång tid tillbaka. Satsar på att vara igång igen på fredag. Min nyskilda granne och väninna kom dessutom med förslaget After work på fredag och det lät lockande. Så skönt att bara sitta och prata, prata, prata... Jag måste alltså se till att bli frisk! Kan ju inte ligga så här som en halvdöd sköldpadda hela livet :) Man tar sig rätt långt, har jag lärt mig, med mycket vilja och lite vaselin ;)...

Usch, vilken trist sak som inträffade idag! I födelsedagspresent till min dotter köpte jag en skinnjacka, från familjen. Hon var naturligtvis jätteglad för den här. Idag glömde hon den i skolmatsalen, så hon fick lov att hämta den efter skoldagens slut. Och ve och förbannelse! När hon hämtade den visade det sig att någon spottat i den, kastat den på golvet och trampat på den!

Vad tragiskt! Faktiskt inte så mycket, för Elinors (dotterns skull) för jag har nu gjort rent den och den är fortfarande lika snygg. Jag hade dragit öron och hela kroppen åt mig om jag trott att någon gjort så har för att hon varit utstött på något vis, men det vet jag att hon inte är. Jag vet att hon är en starkt socialt begåvad, självsäker och omtyckt tjej, som inte har några som helst problem att skaffa sig vänner.

Däremot blir jag bedrövad för den stackare som gjort något så destruktivt. Vilken stackars ung man eller dam bär på så mycket ilska och destruktivitet, att han/hon tar ut sin icke-provocerade, omotiverade ilska över en skinnjacka som bara råkar hänga kvar i skolmatsalen?! Jättetrist.

Sov gott i natt, go vänner.

Det får bli ett litet inlägg till innan jag uppsöker John Blund. Tänkte svara på några kommentarer, men jag gör det enkelt för mig och gör det i form av ett inlägg.

Apropå Carola Häggkvist och ett infall som en av Väninnorna fick, där hon om mig ansåg att "just nu, i denna stund, ser du precis ut som henne." (Eller säger men "hon"? Om detta tvistar, om inte de lärde, så åtminstone svensklärarna på den skola jag arbetar... ) Se tidigare inlägg: bla-blaha.

Viveca: Tack för det. "Karlsson på Taket" likaså. Att vara verklig; det känns fint.

Jag befinner mig gärna så långt jag någonsin kan från Carolas (jag minns faktiskt inte vad hon gjorde inför någon melodifestival, om det var botox för att ta bort rynkor eller något liknande, men jag minns att jag tyckte att hon såg konstig ut efteråt. På något vis var det inte riktigt hon.) Unga flickor är sååå gudomligt söta i sin fägring, absolut, men vi som är kvinnor: Varför kan vi inte bara få vara som vi är, vara vackra i det där naturliga? Det där som är jag, precis så som jag är? Med rynkor, dessa hör ju livet till och påvisar någonting så gudomligt som livserfarenhet (för nog blir vi klokare med åren? Det vore ju en fruktansvärt underligt om det förhöll sig tvärtom?!) Livsefarenhet och allt som hör härtill, det som visar på att vi har levt, upplevt saker, gått på nitar, kämpat hårt och blivit lite visare; det finner jag enbart attraktivt. Jag menar det verkligen. Nog vill jag hålla mig fräsch, så snygg det går, och vältränad, men jag bär min ålder med heder. Och jag ser upp till dem som har ännu mer än jag att komma med.

Läste i tidningen för en tid sedan att någon blivit ifrågasatt av försäkringsakassan för att hon bloggat samtidigt som hon uppburit sjukpenning... Under mina sjukdagar har jag visserligen inte ersättning från försäkringskassan, utan sjuklön eller vad det nu kallas från kommunen där jag jobbar. Det vore väl min vanliga luck om någon från kommunen skulle råka komma in på min blogg och börja ifrågasätta. Om detta skulle ske kan jag garantera att jag för närvarande sitter i godan ro i min vardagsrumssoffa och inte anstränger min kropp mer än att trycka på tangenterna.

Tycker för övrigt (som vanligt när jag är sjuk) mycket synd om mig själv :( och anser att jag drabbas hårdare än andra av alla möjliga virus. Jag har ju inte tid med sådant här!!!! (Tack, förresten, mina goa bloggkamrater för sjukhälsningarna. De värmer;). Ni är sååå söta!!!)

Imorgon skulle jag ha träffat två väninnor för att planera en Halloweenfest åt våra ungar och deras klasskamrater. Jag tänker inte gå hem till Lena och smitta ner både henne och Lotta med mina bacilller inför novemberlovet, men det känns lite solkigt att först komma med påhitt. Sedan får andra sitta och planera och göra själva grovjobbet. Genant, men vad ska jag göra?

Lena och jag (och den tredje mamman, om hon är med på det) hade tänkt att klä ut oss till häxor på Halloweenfesten. Sedan slog det plötsligt både Lena och mig, att jag behöver ju faktiskt inte anstränga mig så mycket. Det räcker med att jag kommer som jag är; i alla fall som jag ser ut nu. Jag är ju nästan svarthårig, vilket "riktiga", hemska häxor också är. Dessutom har jag en förkärlek för svarta kläder (det är ett arv jag burit med mig från min tonåriga synthartid; dock är det inte samma typ av kälder jag använder nuförtiden, men jag tycker fortfarande hemskt mycket om svart).

Nu även totalrislig rent kroppsligt. Likblek i ansiktet och en stor vagel har jag fått på ena ögat av förkylningen. Dessutom- som alltid när min kropp är i risigt skick: med munherpes i näsan. Måste gå till Apoteket och få bort dessa blåsor, de irriterar... Jag skulle nog, med andra ord, bara med min närvaro kunna skrämma livet ur vem som helst! Så Lena & Lotta, klä ni ut er på Halloweenkalaset. Jag kommer som jag är, i vanlig vardagsutstryrsel.

I'm alive,

men inte mycket mer.

Har haft ont i hela kroppen idag, sovit från dess att barnen gått till skolan tills dess att den förste kommit hem. Sedan var det lite som tvunget måste göras, det går med ett par alvedon i kroppen, men det är inget att rekommendera. Om kroppen skriker ifrån, att: Jag är sjuk, har feber och jag som "ägare" ignorerar, häver i mig febernedsättande och kör på i alla fall... det kan väl inte vara särskilt sunt egentligen?!

När jag sov gick TV-nyheterna varma framför mig, just idag med Thomas Bodström som en av huvupersonerna. Därav drömde jag om honom i min febriga sömn; Vilken jädrans snygg karl! Eller vad säger ni, tjejer?

 Lite roligt var att när min son, på väg till skolan, frågade vem jag pratade i telefonen med, svarade jag "Jonas", min arbetslagsledare. "Men han är ju där på TV:n", svarade Gabbe då. "Eller, nej, det var det visst inte. Men den där gubben var väldigt lik Jonas."

Det får du ta som en stor komplimang, Jonas Lindgren. Min 9-årige son förväxlar dig med en av, enligt min åsikt, Sveriges stiligaste män!!!

Beträffande Bodström (nu är jag dock inte socialdemokrat, men i alla fall) och hans advokat/politiker-arbete, så har han i alla fall mitt fulla förtroende. Känner lite igen mig i mitt lärararbete. (Jag kan ju åtminstone låtsas att lärare och riksdagspolitiker är jämförbara! ;)

Jag har haft chefer som trott att bara för att man inte befunnit sig på skolan, så har man inte gjort sitt jobb. Pratar nu både i egen sak och för kollegor. Men, snälla nå'n, säger jag då! Vem skulle få lida för att lektionerna inte är planerade eller att proven inte är rättade när jag sätter min fot på skolan och står öga mot öga med eleverna? Ja, det lär väl i allra högsta grad vara jag själv! Att befinna sig på skolan 40 timmar i veckan, skulle bara innebära en massa dötid för mig. Visst behöver man vara på plats en hel del utöver lektionerna, för att kopiera, handleda undrande elever och hålla kontakten med resten av arbetslaget. Men- alla idéer inför min undervisning, mitt kreativa tänkande, odlas inte på ett fyrkantigt papper. En mycket stor del av mitt lärarjobb gör jag faktiskt hemma. Kanske räknas det inte då? Det är svårt att jobba som lärare. Lärare är någonting man är. 24 timmar om dygnet.