När jag ändå sitter här och inte kan ta del av solljuset där ute kan jag ju lika gärna fortsätta skriva.

Jag lovade recensera "Mig äger ingen" där underbare Persbrandt spelar huvudrollen.

Jga tycker att han är en gudomlig skådespelare men tycker inte, som många andra kvinnor, att han är särskilt attraktiv som person (han har väl flera gånger blivit utsedd till Sveriges sexigaste man?) förmodligen för att jag mer lutar åt det hållet att jag känner igen mig i hans personlighet, det är liksom inte attraktivt för mig att vara en "mycketpersonlighet" som jag anser att han är, eftersom jag har så mycket av den sidan själv. Den sidan fascinerar mig därför inte alls, utan står mig tvärt om upp i halsen. För Persbrandt är klart en "mycketpersonlighet". Han är ingen "lagom" person utan tycks köra på, kanske ibland lite tanklöst, trampar i klaveret emellanåt och får rubriker kring sig. Jag är lite liknande. Lyckligtvis är jag ingen kändis, så jag skapar inga rubriker, man jag är definitivt ingen "lagommänniska". Och jag är definitivt personlighetstypen som tanklöst kan köra på- rätt fram, hej- å-hå!!! På gott och ont. Fast vi skulle säkert förstå varann, även om vi skulle tröttna på varann på en minut, om jag någon gång lärde känna honom, men också det är väl rätt osannolikt.

Nog om det. Jag skulle recensera filmen. Här kommer enhel del av proletäridealet (kanske lite förlegat nu för filmen utspelar sig på 70-talet) fram. Arbetaridealet. Om hur Wallenberg tar hälften av kosingen han (ooops, syftningsfel... Persbrandts rollfigur menar jag) jobbar ihop, osv.... Antikapitalism och socialism, marxism (ismer åt alla håll, hihi =). 

Och den starke vikingen. Som försöker kämpa på som ensam ansvarig för en liten dotter, då frun lämnar familjen och skaffar en ny familj. Det finnas bara ett aber, mitt i denna häpnadsväckande styrka. Persbrandts roll (minns inte vad han heter i filmen, han kallas mest "pappa") drar på sig stora alkoholproblem och dessa sätter käppar i hjulet. Det skulle ha varit riktigt bra, hans och flickans liv (jag garanterar från insidan att ett liv som ensamstående förälder kan vara tjugo gånger bättre än ett liv som gift förälder- OM det är en relation man inte trivs med) - om han inte söp så f-bannat. Framför allt mår han själv (och hans dotter) mycket illa.

Filmen beskriver den "fula" sidan av livet likväl som glädje och den är helt i min smak då jag (som jag skrev nedan) bokstavligen HATAR försköningar. Jag avskyr när människor låtsas att allt är toppen fast det i själva verket inte är det, så klart- jag vill ha alla sidor. Sådan är jag.

(Och i fortsättningen kommer jag själv inte yppa minsta lilla sorg för den som inte törs göra det för mig (se nedan). Det är förvisso ingen riktig vänskap då, anser jag, men så får det vara. Då kan vi prata om väder och vind och vara ytliga bekanta. Det är trevligt, det med. Jag är nämligen så innerligt trött på "fina, duktiga" människor (och jag satte det inom citattecken av anledning för det jag nyss beskrev är rätt långt ifrån min egen definition av fina, duktiga människor. Fina, duktiga människor är någonting helt annat, för det finns sådana med. Från insidan starka kämpa-själar som inte låtsas)). Det här är dock jag, min blogg och mina åsikter. Alla får vara som de vill, men de blir inte mina personliga vänner och det är ju upp till var och en vem man vill vara vän med och inte.

Filmen-tillbaka till filmen-  beskriver också en underbar kärlek mellan pappan och flickan och mer vill jag inte säga för jag tycker att Du ska se den!

Rekommenderas!

(En parantes dock... han ber sin dotter satsa på sitt läshuvud istället för att som han, jobba i fabrik. Jag är så bitter ibland på skeva löner, så det är nästan så jag säger tvärt om till mina barn (nej, det är det inte, men det är gränsfall): Satsa du på ett jobb i fabriken, varför inte grovarbetare?! istället för en akademisk utbildning med studieskulder. Du tjänar ändå inte mycket på att studera om man enbart ser till det ekonomiska. Du kan lika gärna strunta i det där med studier och skolan.

 Men usch... nu blev jag bitter och ful och här framkom min ideologi, ja... Fy på mig. =( )

Nu kan jag plötsligt förstå folk som får vårdepressioner.

När solen skiner och man känner "Det är för alla andra, inte för mig".

Just nu känner nämligen jag så. Jag älskar så klart sol och värme men sitter här med fördragna gardiner pga en förlamande huvudvärk. Jag kan sitta här och skriva med neddragna persienner, men när jag tittar mot ljuset eller rör mig bultar skallen.

Det lustiga med mig är att jag ofta vet vad saker beror på, ändå har jag inte riktigt förmågan att eliminera orsaken.

Jag kan bara säga att jag längtar efter klimakteriet just nu.

Jag blir spänd av alla dessa aggressioner i samband med PMS, det bubblar i hela kroppen och jag är civiliserad nog att inte leva ut dem till hundra procent, då skulle man ju bli betraktad som skvatt galen.

Och jag är så besviken på dem som inte kan hantera ett förtroende.

Finns det NÅGOT värre i ett läge där man erkänner sin svaghet, vågar blotta sig, och får svaret: "Neej, så där har jag aldrig känt och kan inte för mitt liv förstå hur du kan känna så där. Jag har ALDRIG bråkat med någon, ALDRIG haft ångest och ALLTID varit lycklig. Jag är så jäkla stark och DUKTIG"

Varför låtsas att det är så? Jag förstår det verkligen inte???

WTF... Bli besviken om man sedan vänder dem ryggen?!

"Du ser mig inte längre, du är en svikare."

Nej, tro f-n det. LIVET ÄR VÄL INTE BARA ROLIGT?

Här lever livet och det kan sammanfattas "aktivt".

Nu blir det filmmys, me like, med en av Sveriges bästa skådespelare, Persbrandt. "Mig äger ingen". Återkommer med recension.

Jag har just satt mig ner, det har gått i ett som vanligt, vi har varit och tittat på elektronik efter jobbet, grabben och jag.

Och igår fick jag lite vardagslyx, så himla mysigt, ut och käka god mat en måndag med lokalavdelningen i min fackförening (fackförening med A, det tycker alltid eleverna är skojigt ... fack... vad i hela fridens namn gör man där?! Fit club är ganska kul också, min väninna försöker dra in mig i en sådan), sååå trevligt. Det gäller att fånga de små guldkornen så gott det går, livet går fort, fort, fort! :)

Vad ljuvligt att vi går mot vår.

Finns inget som överträffar den! Jag älskar den här tiden, fram till midsammar- då är det som bäst!

Nu står april för dörren... den spirande månaden som avslutas med att vitsipporna står i högblom; helt fantastiskt! Och sedan... när björkarna knoppas och plötsligt slår ut... hela världen blir grön. Då är det rätt härligt att finnas till! Att fånga små ögonblick, glädjas åt det som finns här, serverat- bara att ta för sig!

Jag mår så bra dessutom där jag bor, där trädgårdsstressen lagt sig. Jag har egen ingång, men bara en balkong, passar mig utmärkt! Jag älskar blommor, och att pyssla med dem, men det gör jag i krukor.

Förvisso finns det nackdelar med att bo så här... Det är så förbaskat dyrt! En kamrat till mig funderade på att flytta ut ett par mil från stan, köpa sig ett hus för att komma ner i boendekostnad och jag höll på att trilla baklänges när jag hörde om huspriserna. En hel fristående villa ett par mil utanför stan kostar rätt mycket mindre än en trerumslägenhet på gatan bredvid min (som också är till salu) och då bor jag ändå några kilometer utanför själva centrum av vår lilla stad.

Själv stannar jag kvar här pga barnens pappa, vi bör bo i närheten av varann så länge vi har hemmaboende barn anser jag, i annat fall skulle jag kunna tänka mig att flytta ut på landsbygden... kanske. Jag är förtjust i anonymiteten som råder i en stad också. Här hälsar jag kort på grannarna och stänger sedan dörren. Mer vill jag inte ha med dem att göra, jag har fullt upp som det är. Jag skulle bli galen om mitt hem hade svängdörr och jag trivs med att handla på Coop här i närheten i mysdress och foppaskor (som är det bekvämaste som finns- jag har t o m ett par som jag går i inne- så snygg är jag!!!) utan att någon behöver fundera över varför Fröken Fräken ser ut som en riktig lodis på ledig tid. Min stadsdel är så stor så här är det inte många som vet vem jag är. Jag har naturligtvis några vänner i området, men det är lågtifrån så att alla känner alla. Det passar mig.

Det har sina fördelar, trots allt... att åldras. Man lär känna sig själv och lär sig att man kanske inte är skapt exakt "enligt mallen" men att göra om sig till någon man inte är, är totalt förödande.

Amazing.

Fast den där håriga är ingen produkt av mig =)

Tröst när det är segt

Jag kopierade just en bild till Blogglatsen, men är det inte ens egna går någon slags spärr in och de försvinner, lämnar ett kryss bakom sig.

Jag läste lite om positivt tänkande och fann den här bilden som jag tänkte dela med mig av, men det gick uppenbarligen inte, så jag beskriver den istället. Den fick mig att skratta nämligen! =)

En seriefigur som sitter fast med foten i en dörr- bild ett.

Bild två: Någon går förbi: "Jaså, du sitter fast med foten i en dörr?"

-"Jajemensan!!!" svarar mannen glatt.

Det är ungefär som jag känner mig nu. Rätt glåmig, livet är nyanser av grått.

"Jaså, du har åkte på det där med?"

"Jajemensan vettu, här åker vi på allt och jag tar det som en stooor utmaning!!!"

Jag är Murpys lag, personifierad.

Och på detta har jag ett enormt positivt sinne.

Tror jag skrattar ihjäl mig.

Tjohooo, bättre än så här kan det inte bli!

Snö, grått och jag är i toppform. Mars. YEEEES!!!!

Och jag är aldrig ironisk, nej, jag är så här käck.