Jag bär fortfarande spår av den sjukdom som drabbade mig för snart fyra år sedan.

Själsligt tar jag det lugnare, pressar inte som förr. Dygnet har definitivt fått färre timmar! Det är trist att se sina begräsningar, men nödvändigt. Det var en häftig känsla att köra på, inte se några gränser.

Men men... Jag har mina begräsningar, precis som alla andra och jag måste acceptera och ta hänsyn till att det är så. Det har jag lärt mig och det är oftast inga problem.

Jag mår bra själsligt nu också, härligt nog.

Värre är det med kroppen, som blivit så mycket skörare. Idag har jag haft problem med migrän, förra veckan drog jag på en envis förkylning. Och så här rullar det på. Och DET HÄR är tufft att acceptera. Vem vill inte vara stark?

Stark och frisk, inte se några som helst hinder?!

Utmattning är ett så diffust begrepp, dessutom så det är hemskt svårt att ta till sig emellanåt. Säkert också för omgivningen. Och utmattningsdepression- är det ens en sjukdom?

Ny forskning visar, hörde jag av en vän som också varit drabbad, att hjärnas drabbas på samma sätt som om man fått ett pistolskott rätt in i skallen. Allt bara kollapsar.

Jag har suttit på sängkanten och sett blommorna dö, mitt framför mina ögon, utan att kunna göra någonting åt det.  Kraften fanns inte, ens att vattna dem.
Och hur kan man kräva, att de som är vid sidan av, ska förstå vad som händer inuti en, när man inte ens själv gör det?

Men nu är det flera år sedan och det där är historia.

Det har varit, jag har lämnat det bakom mig.

Fast helt utan spår kommer jag nog aldrig vara. Så klart.

Härliga Annie skrev härom dagen att hon är lite trött på alla viktminskningsbloggar här på Bloggplatsen och jag kan ju inte annat än hålla med. Vidare skrev hon att hon tränar för att bli fri från värk och för att må bra, och inte för att bli smal- och så vet jag ju att det är. Jag följer ju fina Annie.

Jag är ikadan. Inte för att jag har problem med värk just nu (mer än migrän ibland) men när jag tränar gör jag det verkligen inte för att gå ner i vikt. Jag har också tagit del av det där tåget, som ung, men åren går- och man inser vad som egentligen betyder något i livet- vad som är viktigt, och mindre viktigt.. Jag tränar naturligtvis för att bli pigg, glad (rörelse är ju en endorfinkick- kroppens eget knark) och framför allt för att orka med vardagen som heltidsarbetande mamma. Man måste ju ha liiite kondition i alla fall...

Och motgångarna hanterar man bättre om man har lite kondition. Man vill ju inte bli liggande platt när man får en smocka av livet. För smockor av livet får vi alla ibland, allt annat är en lögn. Det är inte bara en dans på rosor, det ska gudarna veta.

Men ibland är det alldeles, alldeles underbart- och just nu ger solen mig den där kicken. Sååå härligt!

Och nu på lovet ska jag passa på att träna, och försöka komma igång mer regelbundet. Som sagt: Det gör mig så pigg och glad!

Men vi är alla olika, och var och en får (som jag brukar säga) vara precis som man vill- och göra precis som man vill. Och jag var likadan för tio år sedan, att vara smal var viktigt för mig. Sedan fick jag nya perspektiv på livet och som 40-åring kan jag säga (fast det är lite provocerande, när en kvinna säger så här): Nej, jag bantar inte och jag njuter av god mat. Jag trivs bra som jag är.

En påhängsen förkylning har förföljt mig under veckan som gått. Jag har varit fruktansvärt trött; det är så slitsamt att gå omkring och vara halvrisig, vardagssysslorna blir så mycket trögare än de brukar vara.

Så när den här veckan var över på skärtorsdagen kändes det helt underbart. Att bara få vara en stund, ha lite vårledigt.

Lättja!

Och nu börjar förkylningen släppa, så jag känner mig plötsligt tre ton lättare!

Sol vill jag ha, sol och långa promenader.

Och idag är vi bjudna på påskmiddag, ska bli så trevligt, så.

Jag känner bara för att leva. Leva, låta leva.

Illustrerande: Ååå, en tio år gammal schlager: la dolce Vita, det ljuva livet. =)

Hehe, sicka goa "brudar" !!! :-)

 BTW: GLAD PÅSK där ute!!!
(En parantes från en vimsig förken: Vi talade om nätspråk och förkortningar inom nätspråket i skolan och jag tänkte på "By the way" (BTW)  men skrev av någon outgrundlig anledning WTF (What the fuck) istället på tavlan. Stackars barn...

Var snabb att rätta, dock)

Måste stanna upp emellanåt och vänta in tanken =). Kommer handling först kan det bli hur galet som helst... Hmmm.

Den spirande våren överträffar tamejf-n allt! Det är helt fantastiskt ute nu, ju.

När vi är så här i början. Allt ligger framför oss; förhoppningar. Vi går mot ljuset.

Och den lilla vitsippan är bland det vackraste jag vet. Så liten, så oansenlig egentligen, men med löfte om att snart står hela världen i full blom, för oss här uppe i norr.

Maj är ju också en underbar månad, dock den allra stressigaste om man valt att jobba som lärare.

Jag har alltid gillat påsken, också. Inte lika kravfylld som julen, vilket känns sååå gött för en heltidsarbetande mamma. Lagom. Vi har det så bra så vi är bortbjudna på påsken också, och jag kan från hjärtat påstå att jag inte gråter blod över att slippa stå med påskmaten. ;)  Att bara få sätta sig ner vid ett dukat bord är bland det lyxigaste en ensamstående mamma får vara med om. Jag är ingen matmor av stora mått heller, vem hinner med sådant? Och om jag så hade all tid i världen, och bara gick mellan dammsugare, tvättmaskin och spis, skulle jag nog bli skvatt galen.

Å andra sidan, hade man inget annat skulle väl det bli ens liv och man skulle istället börja leva för att baka de godaste kakorna och ha det mest skinande hemmet, så är det ju.

Kruxet är bara att det gäller att inse att man inte kan vara på alla ställen samtidigt. Det var en jobbig tid,det där... när man försökte. Innan jag insåg att det är ohållbart- det funkar inte, jag är bara en person, liksom, hur jag är försöker kan jag bara vara jag och jag behöver vila och återhämtning, precis som alla andra emellanåt.

Vi har haft kycklinguppfödning på min skola. Underbara små ulltossar kom till världen när vi såg på. Riktigt häftigt!

I övrigt har jag inte haft så överdrivet mycket påskstämning, jag brukar njuta av påskveckan just för att jag älskar våren så högt, påskpynta och ha mig.

Och pyntat har jag gjort i år med, men det blev inte särskilt lyckat. Jag pyntade ett jätteris med massvis av gula fjädrar och gick till jobbet. När jag kom hem på kvällen hade tre små jägare lyckats dra loss varenda liten gul vippa, det var verkligen fjädrar all over the place och riset var utspritt över hela vår övervåning.

Hur kunde jag vara så korkad att jag ens kunde tro att dessa fjädrar inte skulle locka mina små yrväder?!

Ett av yrvädren hade tydligen födelsedag igår (fy på mig- det hade jag glömt bort, att det igår var på dagen två år sedan hon kom till världen i min garderod) och detta uppmärksammade Agria genom ett sms.

Det tyckte jag var gulligt (jag älskar när små varelser får respekt) och masade mig iväg till affären och köpte lite delikatessmat så de fick fira, hihi, Mimmi och hennes två kamrater. :-)

Jag satt och pratade med en vän idag.

Om känslor- och konstaterade att kärlek kan göra ont.

Jag sköljdes för en kort sekund över av gamla minnen.

Riktigt j-a ont!

Jag vill inte prata om det

-hur du krossade mitt hjärta.

... Det är fredagsmys, det...

F-n. Jag har feber- igen. Ont i halsen och kroppen. Inte särskilt roligt, men då får jag stanna upp och ta en lugn helg. Så lugnt det någonsin går, har några punkter programmet, men det jag kan kommer jag att stryka och bara vila upp mig.

Jag ska berätta något gulligt.

Jag har världens finaste son (förresten... vems son är inte världens finaste? Och dotter med, för den delen.) 

I alla fall... G och jag har en mycket fin och nära relation. Många jag känner vill ha storfamiljer. I all ära. Men det blir också väldigt speciellt, väldigt mysigt i en liten familj. Vi är bara tre: jag, min dotter och min son. Och det har sin tjusning, det med. Vi står varann otroligt nära och har enormt starka band mellan oss. Mina vänner brukar säga att jag är väldigt mycket mamma. Så är det. Men jag är ju MYCKET av allt, hehe!!! :) Det ligger i min personlighet.

Men nu skulle jag ju berätta något gulligt. Jag fyller år nu i april och min son vet att jag gillar smycken, så han ska köpa ett halsband åt mig, jag har fått visa honom vad jag vill ha. Fina killen! Han kommer att bli en underbar framtida make, vet exakt hur kvinnor ska tas. Han blir en vinstlott, det garanterar jag!!! ;)

 I relation till hans "inkomst" (han fyller 14) kommer smycket bli dyrt för honom, men han envisas och vill ge det till mig. "Mamma, du fyller 40, klart att jag ska ge dig något fint". Oavsett pris på halsbandet kommer det i alla fall bli ett av de i särklass dyrbaraste smycken jag någonsin ägt. <3 (Tyvärr har jag rätt dålig respekt för pengar, kan vara alldeles för slarvig, men det är svårt, för i min värld är pengar bara pengar. Rikedom är någonting helt annat. Visst, pengar behövs för att leva, men i överskott är de bara siffror på ett konto, som man kan köpa prylar för- vare sig man behöver dem, eller ej- men man kan inte köpa sig varken frisk från cancer eller fri från ångest. Och det finns inget pris på äkta kärlek.)

Nu drog jag av mig morgonrocken, sitter här och skriver i bara underkläder, har nog feber.

Vill inte... Skulle använda helgen till roligare saker, ju. =/

Är het som ett brinnande element... så jag ska bara vila ;((

God Natt