"Välj dina strider med omsorg."

Källa: vet ej

Att vara konflikträdd är inte samma sak som att bestämma sig för att inte ödsla kraft på fighter där man garanterat kör huvudet i väggen.

Jag skulle hellre kalla det klokhet, än konflikträdsla i det fallet, haha!!! =)

Tvåfrontskrig är också nedbrytande.

(Jag pratar nu i bilder- för den som inte uppfattade det.)

En sådan där dag då jag kämpat mot tröttheten, men nu, halv tolv ironiskt nog "kommit in i andra andrningen" och blivit pigg. Jag och min dygmsrythm!!! :/ Det här kommer jag nog få kämpa med hela livet: Jag har, liksom många med mig en naturlig 25-timmarsrythm, som det kallas (kvällsmänniska) där mina ups and downs är: morgontrött, vaknar till och toppar vid lunch, blir trött under sen eftermiddag-tidig kväll och vaknar sedan till igen framåt senkvällen. Nackdel: Vi sover för lite, då vi inte kan ändra samhällets rythm utan måste upp som alla andra, men blir inte trötta tidig kväll som alla andra. Eller inte "alla andra". Några av oss är ju, som jag, kvällspigga, medan andra är kvällströtta.

En sådan där dag då jag varit trött.

Kom hem sent igår efter föräldramöte (som jag själv haft). Dottern hade gjort mat och vi hade en trevlig kväll efter mötet. Kört på som vanligt på jobbet, sedan promenix med grabben och tittat på fiskegrejer åt honom (som han också köpte) samt ny f-ing laddare till iPhonen (som gått sönder flera gånger, ja... laddaren alltså... dyra är de också, de små busarna)!!! Sedan mat, lite städ och tvätt i torkskåpet än, var tvungen att  varva ner lite vid datorn. Ja, lite högstadiefysik hanns med också, gamla naturvetaren Bea är så klart med och stöttar grabben med fysiken; jag hade femma i fysik när jag gick ur nian, gick NA på gymnasiet, men sedan svängde jag över åt humanisthållet och där är jag kvar.

Min dotter går ju teknikprogrammet, det blir spännande att se varåt min son tar vägen. Jag gissar på naturvetare där med, men det vet man aldrig innan.

(Nu kommer jag vara en pain ita,  en irriterande besser wisser, men jag vill att alla som läser här och nu ska veta skillnad på var och vart, bara känner att jag vill undervisa Dig om det, om Du inte redan visste. =) Var anger där man redan befinner sig. Ett statiskt tillstånd. Vart, däremot, anger riktning. Då är man i rörelse. (Ursäkta- kunde bara inte låta bli!))

Nu måste jag i alla fall försöka få lite sömn så jag är människa imorgon.

Se kommentarer: "Vart blev varåt" :-)

Den här tiden som ligger framför oss har mycket hög mysfaktor.

Det är något speciellt med frisk höstsluft.

Jag minns när jag drog in den allra första luften efter att ha kommit hem med ett nyfött barn. Det var tidig oktober och sååå speciellt, ja, det blir ju gärna det när man har ett alldeles nyfött barn med sig hem, liksom ;)

Jag tycker synd om de kvinnor som inte haft möjlighet att föda på naturligt sätt. När de tvingas föda med kejsarsnitt. Det händer nämligen något mycket speciellt med kroppen i samband med en förlossning... snacka om att kroppen måste skicka ut megaportionen Allan av endorfiner för att man ska stå ut med smärtan av att få ut en unge.

Så allt under de första dagarna med barnet var som magi för mig.

Det är ju magi också, att ha ett helt nytt liv i sina armar.

Att amma- präktigare uppgift kan nog ingen ge mig. Jag gillade verkligen det där. Trots att jag måste sett ut som Dolly Parton; jag är ju redan kurvig innan, och så en massa mjölk i tuttarna PÅ det där, hualigen. Inget fel med Dolly Parton förvisso, men jag trivdes inte så där, rent utseendemässigt. Mjölkkossa. =)

Nu mera är det mysigt att sitta mitt emot min dotter och hennes manlige kamrat, när de sitter på söndagseftermiddagen och jobbar med matte. Tysta, sida vid sida vid mitt köksbord. Jag sitter här, lika tyst vid andra sidan, och skriver. Killen läser till civilingenjör, så mattetalen ser ut som en grekisk uppsats. Nu ska de se på film och jag måste ut och promenera i höstkvällen.

Hösten har hööög mysfaktor. :-)

September.

Det känns som igår.

Bilderna ovan är från september 2009.

Det var så mycket som hade blivit annorlunda då. Så mycket som förändrats. Som om jag tagit mig in i framtiden- och så vips- ändrade framtiden riktning och bilderna där... Det är länge sedan nu. Fyra år sedan exakt.

Det här med tid är så fascinerande. Jag förstår det inte riktigt.

Undrar om någon gör det?

På riktigt alltså. Undrar om någon av oss förstår vad tid egentligen är.

Undrar om någon av oss fattar att det här livet vi fått... Vi tycker att det är lång tid. Tio år sedan- det tycker vi är länge sedan. Mycket hinner hända på tio år. Ett barn hinner födas och börja skolan- och dessutom gå några år. En bil hinner bli värdelös, några rynkor till kring ögonen, möbler blir slitna... En katt hinner bli mormor flera gånger om. Med mera med mera.

Men det är en fis i rymden egentligen. En generation ur historisk synvinkel: ingenting.

Prata evolution och då är inte ens fem generationer särskilt mycket.

Titta upp mot stjärnorna. Det finns hur många som helst. Och här går vi, en kort sekund; små, små människor på en blå planet- för dem som eventuellt ser den på avstånd. En liten, liten plutt som går omkring på den norra delen av den euroasiska plattan- det är jag, eller du- fast vi är så små så vi inte syns.

Vi har delat av och strukturerat upp tiden så att den ska bli någorlunda hanterbar för oss pluttar på den blå planeten.

Gör vi inte det blir allt ett virrvarr och männiksan är en varelse som mår bra av struktur, blir trygg av ordning och reda.

Hanterbar; egentligen bara en illusion- men det blir enklare om vi tror att vi förstår tiden.

Nu väntar den månad som vi bestämt ska vara den första av det vi kallar höst.

September. Det förstår vi.

Läste en blogg om en flicka som är deprimerad, lika gammal som min son, och jag blir bara sååå ledsen.

När man är så ung...

Å andra sidan känner jag mig otroligt hoppfull för hennes del då jag vet att det går att ta sig ur även det svartaste mörker, och denna flicka kommer som ung vuxen att bära med sig en mycket dyr erfarenhet; hon kommer att bli vis som få- det är ju faktiskt så att det som inte dödar, det stärker.

Låter som en klämkäck klyscha, men det är det inte. Vart enda ord är sant. Den eld du gått igen är ENORMT värdefull när du kommit ut hel på andra sidan.

Det gäller bara att lära sig använda elden på rätt sätt. I början kommer man ju ur den lite svart och vidbränd. Inte särskilt stark (i början) naturligtvis. Men man lär sig efter hand att ta vara på erfarenheten, den lärdom man fick av smärtan, och man växer rejält vare sig man vill eller inte av att veta att man fixat det. Att man tagit sig igenom. Sveddrad men hel. I det läget vill man inte vara utan det man upplevt. Man känner sig rent av ödmjukt tacksam och kan unna sig att le i smyg åt de stackare som beklagar sig när de fått ett myggbett. Som tror att jorden går under om de äter en tallrik pasta för mycket. Förvisso är allt relativt och man kan ju inte förringa en annan människas känslor. Om en människa verkligen tror sig vara deprimerad för att hon väger två och ett halvt kilo för mycket är det ju faktiskt hennes sanning och den är så klart inte mindre värd än min.

Däremot känner jag mig tacksam att det jag upplevt fått mig att se livet lite större än så.

Jag är helt enkelt glad just här, just nu- över att få leva och må bra.

Jag sitter här och skriver, lycklig över att finnas till !!! : ) 

Detta trodde jag nog aldrig skulle ske, hösten för tre år sedan. När jag förbannade varje morgon jag vaknade; för att jag ville verkligen inte vakna till ÄNNU en dag av ångest. En ångest så stark att jag inte klarade av att vara stilla (jag var ute och cyklade, som för att liksom komma ifrån mig själv, till och med när snön kommit och det var iskallt ute.) Och denna smärta... En illamående själ smittar av sig på kroppen. Jag hade ont på alla möjliga ställen (psykosomatiska smärtor kallas det tydligen) och jag hade problem med att få ner maten, för jag mådde konstant illa.

Så det där med två och ett halvt kilo för mycket... Det finns större problem. Jag lovar.

Jag har länge haft funderingar på att göra en sak, som jag nu tagit tag i. Jag vill i nuläget inte tala om vad jag planerar att ta mig för, men det handlar om att göra en insats bara för att det känns meningsfullt. En insats där jag vill visa mina barn vikten av att hjälpas åt i livet. Jag vill verkligen att de ska känna... att hos oss hjälper vi varandra. Här måste jag säga att jag har fina förebilder i mina egna föräldrar. Det har alltid varit en självklarhet i min familj- och jag har stått bara gapande, när jag mött människor som bara plockat på sig av det man gett- och rapat belåtet.

Så otroligt korkat att tro att detta ska funka mer än en gång. I längden förlorar man ju verkligen på det här sättet att bete sig... folk lär ju sig...

Jag vill arbeta mot det där med "mina fina barn och andras ungar." Finns väl inget som stinker så unket som folk som putsar sina möbler men lägger upp fötterna i andras soffor. Som verkligen ser till att de och "deras egna" har det lysande men samtidigt fullkomligt skiter i dem som är runt omkring. Som alltid skyller på grannens ungar när något gått sönder- för ens egna gör ALDRIG några misstag. Urk. Hellre då en stökjocke hela vägen ut. :/

Jag vill jobba för att mina barn ska kunna känna glädje när det går bra för andra (istället för att muttra avundsjukt) men också kunna sträcka fram en hjälpande hand när det behövs. För dem som behöver.

För att vi finns här- för varandra, och inte för att gå omkring och jäsa i stanken av vår egen självgodhet.

För att vi lever i ett samhälle och inte var och en i sin egen värld.

En regnbåge på ett kg! Storfiskare Gabriel =)

Kvällspromenad. Mys. Elinor & jag.

Morfars mastodontgunga. ;)

Karlstads Uni.

Avkoppling för mig en söndagseftermiddag. När jag bara vill vara. Jag trivs i universitetsområdet, dras gärna hit när jag vill få ro i sinnet.

Återupplever gamla minnen- hur enkelt livet var då man var student. När det största problem man hade var att klara nästa tenta. Enkelt och okomplicerat liv...

Jag mötte ett gäng studenter härom dagen. Antar att de var på väg på nollning. Några av dem hade lärarförbundets logga tryckt på bröstet. De var glada i hågen.

Jag undrar om de är lika stolta som vi var på 90-talet- då det var konkurrens om platserna på lärarhögskolan.

Vi var stolta lärarstudenter. Stolta akademiker.

Jag fick nämligen nys om antagningspoängen på lärarutbildningen idag och... Ska man bara gapskratta eller gråta?

Vart är den svenska skolan på väg?

Ta och fundera lite på varför läraryrket inte längre är särskilt attraktivt för unga förmågor. (Kan lönen ha betydels månn tro? Jag har inget svar. Jag kan bara se till mig själv: Jag har en dotter som går på gymnasiet. Ställer hon frågan om jag kommer att råda henne att studera fyra och ett halvt år på universitetet för att sedan få den lön som vi har, kommer jag tyvärr avråda henne från att satsa på detta förvisso hemskt roliga arbete. Jag anser nämligen att det ska löna sig- också i plånboken- att studera).

Fundera samtidigt på hur skolan kommer att se ut när lärarna inte längre får fightas om platserna på utbildningen. Vem blir lärare?

Hur ska det bli för barnen- vår framtid?!

Det här känns inte bra. Inte bra alls. :/

En sak vi aldrig någonsin ska glömma är att känslor inte är objektiva.

Det finns ingen mall för hur vi ska känna. Jag har rätt att känna precis som jag känner. Det har du med. Bland det svåraste som finns, tycker jag, är när känslor blir förringade eller söndertrampade med orden: "Det där är väl inget att bli ledsen för!" Men vad då? Jag BLEV ju ledsen. Jag tål saker som inte du gör, du tål saker som inte jag tål.

Personligen har jag inga problem med att hantera situationer där jag vet att jag blir attackerad i min roll, t ex. Kan vara i min roll som mamma. Tonåringar är tonåringar och jag tar inte ta illa upp för att de har tonårshormoner exempelvis. Andra tycker att tonåringar kan vara påfrestande.

Men jag kan inte säga till de här personerna att de inte får tycka att tonåringar är påfrestande, för det tycker minsann inte jag. Jag kan försöka förklara för de här människorna hur det ligger till med hormoner, gränstestande osv, men jag kan inte säga till de här människorna att de inte får bli ledsna.

JAG kan inte tala om hur DU måste känna.

Hoppas jag möts med samma respekt.