Det här är en sång, en blomma

Det här är en hälsning till dom fromma

Dom som inte jagar guldet och äran

Dom som ser lyckan i det dom har nära

 Dom som kan leva en dag i sänder

Utan oljade tungor och blodiga tungar

 Dom som inte alltid letar efter spänningen i natten

Dom som kan leva på luft och vatten

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar

Det här är en sång, en blomma

Till dom som inte är så tomma

Dom som aldrig patrullerar Gamla Stan

Eller snortar i sig drömmar runt Karlaplan

Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera

Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera

Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar

Det här är en sång, en blomma

Det här är en hälsning till dom fromma

Dom som kan bygga och bygga och bygga

Och resa sig med solen och känna sig trygga

Som inte schackrar och dealar i en blåfrusen ström

Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn

Som inte vill vara en av ringarna på vattnet

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar

Apropå vår egna svenska stjärna, "Uffe".

Den amerikanska förebilden går ju inte av för hackor, heller.

Den här kan man inte lyssna på en enda gång för mycket.

Springsteen är verkligen urtypen av manlighet för mig.

Sååå mycket karl på en gång, inte så dum att titta på =)

Det har hänt både tråkiga och roliga saker i mitt liv; de tråkiga har jag ingen anledning att gå in på här, men de roliga kan jag berätta om.

Jag känner mig lite sliten, bara, men det gör man ju ibland. Lite sådär urlakad...

Vänliga människor skrev jag som rubrik. Det är härligt med sådana. De har så mycket igen av det. Jag kan själv prata från hjärtat, om människor jag möter, hur man plötsligt mjuknar för dem som är vänliga. Goa. Jämfört med surkärringar och gubbar som går och skäller och surar. Klagar. Det blir en spiral av det, åt vilket håll man än vänder den. Vänlighet föder vänlighet. Som resulterar i ännu mer vänlighet. Och tvärtom, så klart.

Som att så ett frö. Plantan växer och man får helt enkelt MER av plantan. Och man får den planta man själv har sått. Det är svårt att gå tillbaka till affären och klaga, om man själv sått ett surt frö.

"Min planta är sur och vresig. Jag vill ha en ny."

:/

Har kalasat ordentligt den här helgen, i alla fall. Idag i underbara Liljedal, käkat bara spanskt och gott.

Igår hos en gammal vän, vars liv just har börjat. (Som det sägs, och jag hoppas det är sant!!!) Alltså att livet börjar vid 40. Mitt liv är med andra ord snart igång, hihi!!!=)

I alla fall var det sååå trevligt att träffa ett helt "gammalt" Åsfjärdengäng. Alltid kul att hålla kontakten, det var en rolig tid, det där. En gammal kamrat sa något som värmde mitt hjärta: "Du är en riktigt go' människa. Det är inte så vanligt att träffa sådana människor." Hon är för övrigt också en fin människa och jag blev jätteglad för det hon sa (Hon har förmodligen slagit an den där go'strängen hos mig, sått det där fröet av vänlighet i mig, som jag pratade om ovan). Trist bara, att så mycket missförstånd ska uppstå i denna värld, som borde vara den bästa av världar. För det måste väl vara missförstånd som leder till att det ändå finns så mycket tjafs bland oss mänskliga varelser. Missförstånd och avundsjuka. Där har vi roten till mycket skit. Egocentrism, heter det så? Det är väl också en bov för lycka och harmoni.

Nåväl: Jag vill önska en natt fylld av skön sömn i alla fall. Jag är tröööött.

Inläggen kom i fel ordning. Här är del 1 om allas vår älskade (hatade) rockpoet. (se nedanstående inlägg)

Sista sommarlovsveckan.

Det vore ju bara fy och skam om en hel sommar, med lov och hela faderullan, fick passera utan ett enda inlägg på Beabloggar om "min" älskade gamle rockpoet. Ja, "min" får stå inom citattacken för han är ju vår allas. Dock inte lika älskad av alla. Han är kontroversiell, Uffe. Inte lika älskad av alla, som sagt, men han går inte obemärkt förbi. I princip alla svenskar har nog en åsikt om Ulf Lundell. Han är inte typen som bara finns där, liksom. Som man säger "ja, han är väl bra" om. Endera tycker man ILLA om honom ; Skriver dåligt (han har ett fruktansvärt dåligt språk skulle väl mina svensklärarkollegor säga, och jag har inget att sätta emot här, språkbruket är inte det bästa, men INNEHÅLLET uppväger det i hans böcker och i hans låttexter tycker jag språkbruket är bra, faktiskt), gammal alkoholist och hans romantiserade kvinnosyn är väl inte politiskt korrekt alla gånger.

Men han skriver RÄTT IN i mitt hjärta. Och inte bara mitt. Han är ett geni tycker jag och många många andra.

Och varför vi som älskar det han gör, gör det... ja, älskar det alltså... behöver jag inte ens motivera. Det säger sig självt. Han är helt enkelt enastående.

Lite härlig litteraturhistoria (för det garanterar jag: Om hundra år läser barnen i skolan Lundell på litteraturhistorien. Här är lite av hans biografi):

Oj... Här kom del II. Blev fel ordning.

Se ovanstående först!

Dagens Citat:                                                        

         

 "Jag gick aldrig... 

  så här långt

-bara för att ge upp."

Jag är så innerligt trött på insnöade individer.

Det har jag sagt förr: Är det något jag aldrig kommer att kunna förstå mig på, så är det rasism.

Vet Du om att alla människor har fördomar?

Det är våra små hjärnors sätt att hantera världen; det skulle bli på tok för rörigt om vi inte hade några som helst fördomar.

Vi har ett behov av att sortera våra intryck. Vi lägger dem sedan i lådor.

För dem som inte använder den där lilla hjärnan vi fått, så överdrivet mycket, kan fördomarna ta över.

Vi ifrågasätter inte; tänker inte efter, utan följer den där instinket rätt av. Generaliserar och drar alla som liknar varandra över en kam. Att ifrågasätta, sätta sig emot kan faktiskt ibland vara ganska sunt.

Det kan vara väldigt jobbigt. Det är därför vi så ofta skippar den biten. Tar den enkla vägen. Vill så klart inte vara obekväm. Men ibland är det nödvändigt.

Sådana människor som vågar sätta ner foten och trampa till när det gnisslar är definitivt människor jag beundrar.

Det goda motsats är nämligen inte det onda. 

Motsatsen till det goda är det godas tystnad.

Jag bor i Karlstads sörsta stadsdel. Kronoparken. Det finns många olika delar av Kronoparken: flera radhusområden, ett höghusområde och ett villaområde. I höghusområdet, precis tvärs över gatan, från mitt område, bor det mest studenter; hyrorna är billiga och universitetet ligger nära, så det är passande. Sedan bor där väldigt många invandrare. Vet inte varför de hamnat just här, men så är det.

Tack vare att det bor så många invandrare i höghusområdet är det många som talar illa om Kronoparken, om HELA Kronoparken för övrigt. Man tror att det är ett farligt ghetto, typ.

Vet inte hur många öknamn Kronoparken fått: "Persisika Viken", "Knivoparken" m fl, m fl 

I radhusområdet där jag bor, finns många barnfamiljer. En och en annan invandrare också. Men det är ett lugnt område. I höghusområdet bor många med utändsk bakgrund. De flesta är hur skötsamma som helst, ser dem på Coop och de är helt vanliga människor. Fast med svartare hår och mörkare hudfärg. Flera av dem har jag mött så ofta att vi börjat hälsa på varandra.

"Hualigen, va? Hur kan man prata med "svartingar?""

Vad är egentligen problemet?

-"Att de är kriminella."

Jag minns inte hur stor siffran är, men jag sticker inte under stolen med att siffran för kriminella personer i relation till antalet personer i stort är större än hos svenskar. Detta försvarar ÄNDÅ inte min syn på invandrare "som kriminella". Jag kan ju inte ta ansvar för vad andra grönögda personer från Värmland gör. Det spelar ingen roll om tusen grönögda värmlänningar är kriminella. Du har ingen rätt att döma mig i alla fall. Jag är ju inte kriminell.

Min vädjan idag:

SLUTA DRA ALLA ÖVER EN KAM!

Sluta döma folk Du inte känner!

Själv råkade jag ut för en lustig fördom en gång då jag pratade ytligt med en människa (kompis kompis, typ) som jag träffade på en konsert.

Jag jobbade på den tiden som gymnasielärare, vilket han sa rakt ut att han tyckte var konstigt.

"Vad är det för konstigt med det?" undrade jag.

"Du ser ju ut som en bimbo" fick jag till svar.

Kortkort och högklackat.

Så kan man kanske inte gå omkring om man är gymnasielärare, för då kopplar det inte i alla skallar.

Det blir virrigt för dem, om de inte är vana att tänka, när de sorterar in folk i fack. Och de kanske inte har så rysligt många fack att placera människorna i.

"Jag kanske ser korkad ut, men du ÄR det ju, på riktigt, du..." tänkte jag.

Fast jag sade inget. Jag gick bara därifrån.

... Inte klar, men jag måste sluta nu. Återkommer och tar med all sannolikhet upp tråden igen.

Semester.

Innebär att man bara kan sätta sig ner i fem minuter och njuta lite i solen, med en tidning på väg hem från affären.

Liksom bara fånga det där korta ögonblicket.

Ljum sommarkväll och måne över Mariebergsviken.

En bild av mitt paradis. En liten Medelhavsvik.

Roar oss kungligt på Cypern. Långdans på en bar. =)