Fler bilder på fler godingar.

Pojkfrossa. ; ) Det blev bara killar den här gången.

Busiga, gosiga.

De söker nu nya kärleksfulla och seriösa hem.

Ligger ute på Blocket. Om Du är någon jag känner, som vill ha en busig liten social kattkille, kan vi få till ett bra pris, eftersom vi är måna om att de hamnar i bra familjer, och jag ser gärna att mina katter kommer till Er, som är mina vänner och som jag vet är fina människor.

Passa på att forma en liten kattkille redan från början, så blir han som Du vill ha honom.

De som blir gosade med mycket, pratade med och får vara med... De blir ju sociala katter, verkligen husdjur.

Så är våra katter. De är familjemedlemmar som ser på TV:n med oss i soffan, "pratar" och älskar närhet. Väldigt oblyga för människor.

Jagar dessutom flugor o skit, så det slipper vi!!! =)

Låter man Lillkillen däremot tidigt bli utekatt på landet kommer han ju trivas med det, och med all sannolikhet bli en skicklig musjägare, så blir ni kvitt råttor.

  Minnet av en fin sommardag med kära väninnor.

(En fransk, en kurd å en Bellman!!!) =)

Älskade Lotta var med också, men hon höll i kameran.

 Jag fick hålla Sayrans Skatt. En riktig sötis.

Jag frågade om jag fick publicera bilden och Sayran granskade den.

"Ja, det är ok, eftersom inte hans ansikte syns" svarade hon klokt. Det här med barnens integritet är något hon ömmar för, och det högaktar jag henne för. Hennes sätt att visa sina barn den respekten. Barnet har ju inte själv valt att visa upp sig på nätet.

Själv frågar jag alltid innan jag lägger ut bilder på mina barn (har FLERA gånger fått ta bort bilder de inte godkänt) och de är ju så pass stora nu, har varit pratbara sedan det här med sociala medier blev en del av vår vardag.

Däremot anser jag inte att man som förälder har rätt att publicera bilder sitt barn på nätet, vare sig det är på bloggar, twitter eller Facebook, om barnet är för litet för att kunna säga ifrån själv. Det är helt enkelt respektlöst mot barnet. När han eller hon blir äldre kanske han/hon inte uppskattade att mamma/pappa lade ut dessa bilder, som kommit till allmän beskådan.

Och de bilder jag lägger ut här, eller på instagram, facebook eller what ever... Det är bilder jag inte längre har kontroll över. Jag har ingen aning om vad som händer med dem när jag publicerat på nätet. Inte den ringaste.  Jag vet ju inte vad andra gör med dem.

Därför slår jag här och nu ett slag för att Ni åtminstone ska fundera på det där ute och ta hänsyn till dem som inte själva valt om de vill vara med på bilder (tillgängliga för vem sjutton som helst) eller ej.

(Bästa sättet att bli respekterad av sin avbild är att lära honom/henne vad respekt är.

Det gör Du bland annat genom att visa din avbild respekt.

Förvänta Dig inte att ditt barn ska respektera dig om han/hon aldrig lärt sig hur man gör.)

Som vanligt när jag hade TV:n på förut, pysslade jag samtidigt med annat, vilket emellanåt blir lite tråkigt, då jag inte får med mig hela sammanhanget. Men jag sitter sällan som en staty och bara tittar på TV:n. Det är bara sådan jag är. Möjligtvis bloggar jag samtidigt, viker tvätt eller läser. Med TV:n som bakgrund, liksom.

I alla fall: Idag hade jag underbara Mia Skäringer "som bakgrund". Hon talade om Gud, och där stal jag ett citat:

"Om man ber om något som man själv är villig att förändra, men ber ändå för att klara av det... då blir det ofta som man ber om."

Håller med, kloka, härliga Mia Skäringer om hennes böner till Gud.

Som om man ber om den där sista kraften: Är Du med mig nu, gör jag det, då tar jag mig till mållinjen. Det är ju inte Gud som utövar handlingen. Det är man själv. Men Gud är KÄRLEKEN, den positiva styrkan. Och i den stund man väljer att följa detta Goda, är sååå mycket vunnet i livet. Den som har Det goda i ryggen har inte mycket att frukta. Det är en stor trygghet.

Tjo hopp! (Det är ett annat ord för "hej.")

Törrt. Jag känner för att vara törr just idag. =)

1:a augusti idag då. Jag är just färdig med en del av hemtentan i svenska som jag inte kunde göra när jag flyttade. Skulle göra den på sommarlovet- och jag är riktigt duktig som gör klart den en vecka innan sommarlovet är slut. Jag är typen som gärna skjuter upp allt tills det brinner i knutarna, och då går jag in med hela min brinnande person. Typisk nattuggla. Inte den som går upp tidigt för att få något undanstökat, nej nej... Så bra är det inte. Men det är ju verkligen skönt, de dagar man låter undantaget bekräfta regeln och faktiskt gör saker tidigt "för att få det gjort."

Det är ett bra sätt att lugna en virrig själ. Att jobba på först, så att man ska få tid över till att känna: "Ååå... Nu har jag varit duktig. Nu är det tid att slappa."

Man måste vara noga med att belöna sig själv, tycker jag. När man har gjort något bra. Så att man verkligen ska bli taggad att göra det igen, eller ta sig an nästa utmaning med aptit.

1:a augusti inledde jag med. Augusti är en bra månad. Puuh, sista sommarsucken. (Augusti är för övrigt den månad jag befinner mig i åldersmässigt nu, enligt min syn. Sensommar i livet. Om livet vore ett enda kalenderår. Fortfarande sommar, men blommorna är redan utslagna. Det är först nu jag kan njuta på riktigt, av sommaren- samtidigt som jag blir plågsamt medveten om att den inte vara för evigt.) Nu kan man ta semester på riktig. Semester från semestern *ler*. Det som inte blivit gjort nu, det kan lika gärna vara.

Men konserten blev lyckad i sommarkvällen. Check.

Jag har gjort klart den delen av svenskan jag planerat att göra. Check.

Skrivit tre noveller. Check.

Träffat gamla vänner. Halvt check.

Dejtat. Check.

Biokväll med en av två hjärtan. Check på den ena.

Köpt en cykel, som jag är missnöjd med. Check.

Varit utomlands och simmat i Medelhavet. Check.

Kattvakt åt släktingarna. Check.

Fått ordning på det mesta av det jag tänkt i samband med flytten. Check.

Jo vars... Nog blev det en präktig semesterfirare av mig till slut. ;-P

Å jag är redo för den underbara hösten!

De månader vi har framför oss tycker jag är mysiga. =)

Jag älskar myspys, svarta kvällar, hög luft, förnsterlampor och sterinljus. Marknader, som när jag var barn och man gick omkring och bara sög åt sig av stämningen: höst- de mogna frukternas tid. Filmer och böcker. Regnpromenader.

Detta för mig osökt till dagens Citat:

"Den som finner glädjen i solen har aldrig dansat i regnet."

Eller något jag hört från min pappa, men inte riktigt vet var det kommer ifrån från början:

"Nu kommer den vår, de svaga kallar höst."

Hör av dig om Du är kattsugen.

Fyra små killar, leveransklara sent i augusti.

Mormor: birma (helvit) morfar: norsk skogskatt (gråtigrerad)

Mamma gråtigrerad korthår. Hon är dessutom tickad i pälsen (som abessinier)

Pappa kolsvart bondkatt.

Det ser ut som om de kommer att bli semilånghåriga! =)

"Pratiga" och superkeliga.

Mamma Mimmi är en av de mysigaste katter jag haft.

Låter de andra ta av maten först, var tidig att lära sig allt (hon är född i min garderob). Hon kommer dessutom på kommando (få katter som gör det!!! och vet att hon heter Mimmi, det verkar inte heller alla katter ha koll på. Sina namn, alltså.)

Hon är en intelligent katt, helt enkelt. Typisk "storasyster".

En creme (dvs beigeröd), en röd och en solid svart (helsvart) finns också.

Karlstad.

Dagens Citat

hörde jag nyss på sportspegeln. Jag hade TV:n på, brusande i bakgrunden, så jag vet inte vem som sa det, men det handlade om kvinnliga fotbollsspelare... ja, det spelar ingen roll, men jag vill låna det:

"Sitter man i en grupp, och börjar klanka ner på folk...

Jag tycker inte det är ok- även om inte den personen är med."

Det var det bästa jag hört, just den här dagen.

Det är ett lågvattensmärke- i mina ögon.

När man sitter i en grupp och börjar snacka skit om en annan person.

Det kan du vara så säker på, att i den grupp det snackas skit om andra, kommer det också att börja snackas om dig i den stund du vänder ryggen till.

Gillar INTE.

Tillbaka från Gripen (där jag varit typ hundra gånger i vår-sommar med afteblåsor (eller vad det nu hette) i halsen, luftrörsinfektion, vatten bakom trumhinnan och sedan smärta pga av att trumhinnan vänt sig åt fel håll och en gång med min dotter., nej två under våren och sommaren med Elli.

Trist för mig att det var en virusinfektion, för då måste man vänta/vila ut det, istället för när man får penicillin som tar bort det relativt snabbt.

Jag hade förhöjd sänka och varbildningar på halsmandlarna (som t o m jag själv kunde se- fräscht och mycket sensuellt- inte) och feber och är trots allt tacksam att det inte var något värre.

En gammal jämnårig kamrat, nyligen avliden i cancer leder lätt till att man blir paranoid. :(

Dessutom läste jag på vårdcentralen att det dör en kvinna i Sverige av livmoderhalscancer var tredje dag (vilket låter lite väl mycket, tycker jag?) och bästa sättet att slippa dö i livmoderhalscancer är att ta regelbundna cellprov. Jag rekommenderar verkligen att gå iväg och ta de där trista proven!

För min del upptäcktes förstadiet till livmoderhalscancer vid ett rutinmässigt cellprov och jag fick operera bort en del av livmodertappen. Som det verkar fick de bort det sjuka partiet, och jag behöver inte vara rädd att dö i den sortens cancer just nu i alla fall. :-)

Jag kom just hem från akuten. De sade att det var det enda alternativet när jag under kvällen ringde sjukvårdsupplysningen för att jag inte kan svälja. Får med möda ner saliv- och vatten. Satt på akuten ett tag, men valde att åka hem pga den långa kön, vill inte sitta där hela natten, och jag lär ju inte prioriteras i första hand, det är ju inget livshotande tillstånd, men det gör illa ont, och det är jobbigt att inte få i sig något, så det hade varit skönt att  antibiotika då det med all sannolikhet är streptokocker. Penicillin tar ju bort det onda ganska kvickt. Men... jag åkte hem och åker till Gripen imorgon bitti istället.

Vanlig ipren hjälper inte mot smärtan.

Min ärkeängel Gabriel har pysslat om mig under dagen, köpt glass (det enda jag kunde svälja) med smärtan tilltog under kvällen och nu går inte ens det. Jag plågade mig upp ur sängen, borstade tänderna och drog på mig en klänning och åkte till apoteket under kvällen. När jag klev ur bilen insåg jag att klänningen var fläckig och jag svettig av vädret och febern, så jag måste ha tett mig som en uteliggare med krokig hållning. Kroppen sjunker liksom ihop när man mår dåligt av en eller annan orsak. Halvt ruinerad efter inköp av diverse starka halstabletter och diklofenak fick jag åtminstone lite fason på det onda. Hjälpte bättre än ipren, men inte helt och fullt. Nu skriver jag för att skingra tankarna.

Undrar vad det är som gör att vissa är mer infektionsmottagliga än andra. Ända sedan jag var liten har jag varit en person som åkt på det ena efter det andra. Vid fyra år hade jag dubbelsidig lunginflammation och därefter har jag åkt på det mesta, känns det som. Ändå lever jag relativt sunt nu förtiden. Jag har blivit intresserad av det här med hälsa (har gått så mycket på Klarahälsan, haha=) och gör allt som står i min makt för att vara hälsosam, ändå drabbas jag alltid. Livet är inte rättvist...

Mina vänner brukar skoja om att de kan gå tryggt bredvid mig när åskan går. Blixten kommer med all sannolikhet att slå ner i mig, om så sannolikheten är en på tusen. På gott och ont. Så har det alltid varit.

Men jag har hittills inte fått något som inte går att bota, så jag bör väl vara glad ändå.

Jag lever och har alla kroppsdelar i behåll, så någonstans har jag ändå en skyddsängel, där, bakom mig, även om jag inte kan påstå att jag glidit genom livet på en räkmacka.

Men jag har alltid löst det, på något vis, till slut.

Det sägs att Gud hjälper den, som hjälper sig själv. =)