;(

Jag kan inte sova, har så ont i halsen att jag knappt kan svälja och jag har feber.

Jag vet att det finns värre saker och jag vet att det går över.

Ska försöka vara lite positiv:

Nu slipper jag det där "måste-ta-vara på solen- sommaren -är -ju -sååå-kort-hetset" och kan bara vara några dagar. Ta det lugnt. Jag bryr mig inte så mycket om jag är brun heller, om jag ska vara ärlig. Är jag blek har jag ju något att skylla på: "sjuk". Barnen är hos sin far, så jag har faktiskt börjat skriva lite. Två noveller ska det bli; en är redan klar. Har jag tur, får jag läsa dem i en tidsskrift om en liten tid. Kanske Du också :-), men du kommer inte veta att novellen är gjord av mig. Jag skriver anonymt med anledning av att jag baserar det på självupplevda händelser. Som jag ändrar en del, ja... så att jag inte ska kunna spåras *skratt* !!! Om jag hänger ut mig med namn, avslöjar jag med andra ord också människor i min närhet, vilket inte är rätt, så klart. Så du kan vara lugn, du som känner mig; Jag ska inte hänga ut dig!!!  =)

Jag brukar sälja noveller, någon gång per år, har så gjort i säkert tio år. En sak är säker: Detta bloggande gör det mycket lättare för mig att skriva mina läsarnoveller, som de kallas. Jag har liksom flytet med mig. Det är igång, jag är igång, behöver inte värma upp utan tutar bara och kör. Har jag en story klar så skriver jag bara, utan uppehåll. Så gjorde jag med den första, den andra är trögare. Har slutet klart, men hur jag ska ta mig dit... vad jag ska berätta utan att det blir långtråkigt att läsa... hmmm... Hoppas de blir tryckta bara!!! Hittills har jag fått nästan alla tryckta. Får man dem inte sålda är det sååå trist, så mycket jobb i onödan. Men, men...

Nu glömde jag bort det onda i halsen. ;P Så bra!!!

Vet du vad?

Jag ska försöka vila nu. När jag vilar ska jag ligga och tänka på något jag är tacksam över i mitt liv.

Vända det ynkliga, sjuka, tanken på en ond hals, kanske...

... Hehe... Nu vet jag vad jag ska ligga och tänka på! ;-)

Heeemlis!!! (hahaha!!!)

?? Vad är Du tacksam för idag ??

Tänk att det redan gått en vecka sedan Gyllene Tider- konserten!!! En hel vecka har gått, men värmen är kvar. Jag är ju ingen hypersommarbrud; solar måttligt, och måste säga att det är behagligare ute när det är lite svalare än just nu. Höst och vår gillar jag bäst; då är det lagom. Fats vi behöver ju sommaren, för att lagra energi, men just nu gör det min inget att augusti; sommaren sista månad, är här om bara ett par dagar. Augusti är en härlig månad: kräftskivor och mörka ljumma sammetsnätter, sommarstressen har lagt sig och så är det ju skolstart. Hahaha, jag tycker om skolstarter! :)) Ett nytt blankt läsår, ett  kritvitt ark som man kan börja skriva precis vad man känner för på. Och ni som följt mig vet väl att jag tycker om att jobba, jag. Sicken tönt, va?! Och jag tycker om att läsa; läser ju svenska nu, jag kan inte göra det i rask takt pga familjesituation och heltidsarbete, men jag tycker det är så skoj att få ägna mig åt något som verkligen är "min grej". Och bara detta jag gör... sitter här och skriver som en liten nörd, när jag skulle kunna titta på TV:n eller vad som helst... betyder uppenbarligen att jag gillar det här med att formulera mig. Att leka med orden, uttrycka mig. Jag älskar att berätta över huvud taget- och jag är en mycket pratglad människa.

Som mamma och lärare uppskattar man att få investera i sig själv, med tanke på att båda roller innebär att man har en biroll. Här hemma är det barnen och deras behov som kommer i första hand, sedan jag, så klart, och i skolan är man ju inte för att förkovra sig själv utan för att ge ungarna det de ska ha.

Därför mår jag så bra när jag får träna (jobba med min kropp) eller plugga (ta för mig kunskap bara för egen räkning) och detta är med all sannolikhet också en orsak till mitt ensambehov. En stor del av min samvaro med andra människor går ju ut på att jag är den givande parten. Jag öser ur min person, ur mina kunskaper för att andra ska få sitt. Och det är roligt nästan jämt, och jag får hemskt mycket tillbaka, men jag kan knappast förvänta mig att mina barn ska ta hand om mig. Så, som sagt, emellanåt måste batterierna laddas.

Usch; jag fick inget vettigt skrivet idag, så jag lägger mig med en tidning och kurerar min onda hals istället.

God natt.

Vi har haft ovanligt många infektioner i sammar, barnen och jag. Jag har haft problem med örat; vatten bakom trumhinnan så trumhinnan vände sig åt fel håll, vilket gjorde ont. ;(

Elli haft en långdragen maginfektion och nu infekterade sår, Gabbe magsjuka och jag har fått en halsinfektion- fy fasen, vad töligt... Jobbigt att gå med feber i värmen. Och så är det ju det där med ensamma mammaskapet, att det inte finns något som heter att mamma är sjuk. Hemmet måste skötas i alla fall. Barnen ska köras, mat ska lagas och den där f-bannade städningen... Jag bokstavligen HATAR att städa. Jag vet att det ingår i livets villkor att städa, men jag avskyr det likväl. Jag är så där gammaldags kvinnlig och charmig, förstår ni,  bara ÄÄÄLSKAR att gå omkring med dammvippan i högsta hugg och le. Eller inte. :(

Tänk om jag, i jämlikheten namn, efter SEKEL av ojämlikhet nellan könen, skulle skaffa mig en hemmaman. Jag skaffar mig två jobb, bara han går här hemma och skurar och tvättar, diskar och lagar mat. Vore nå't det...

I denna stund vet jag att jag inte ska gnälla om bagateller. Fast jag gör det ändå, för hon som jag nu tänker berätta om uppmuntarade oss vänner, minns jag, att vara som vanligt, gnälla över det vi tyckte var jobbigt. (Och ibland behöver jag detta skrivande... som ventil för att inte bli en grinig morsa!) Utan att skämmas över det. Men ok- lite skäms jag. Lite för gnällig är jag.

En gammal vän till mig lämnade den här världen imorse.

En fd kollega som jag alltid tyckt mycket om; en vänlig och genomsnäll tjej som jag sedan vår tid på samma skola hållit kontakten med, också genom hennes sambo, som också är en god vän till mig, och tillika exkollega från en annan skola. Underbara människor båda två. Och det säger jag inte för att hon gått bort, utan för att jag verkligen menar det.

Jag tänker inte dra deras historia här, men jag sänder mitt varmaste deltagande till alla kärleksfulla människor kring fina Magdalena, som inte längre finns med oss på jorden.

Jag vet att hon finns någonstans... Självklart är Kärleken för stor för det här jordiska. För att dö bara för att kroppen dör. Klart att det finns något mer. Själen är odödlig och en dag ska jag säga: "Vad var det jag sa!!?" när vi möts igen på andra sidan.

Själv är jag inte ett dugg rädd för att dö. Jag vill inte göra det än på ett tag bara, har en del som ska uträttas först, och så vill jag passa på att njuta lite medan jag ändå är här.

Resa och träffa många nya människor, finnas till för min familj- i synnerhet MINA BARN så klart, sprida lite glädje här och var, och lite kärlek. Njuta av naturen, skriva och studera, bada i havet, gosa med katter, mitt kall (som jag ser det, då jag anser att lärarayrket är underbetalt): ge Grumsungarna en bra start på livet, lyssna  på och finnas för mina underbara vänner, bita ifrån när saker inte går rätt till, sjunga, läsa poesi... Ja.. det slutar inte där... Men jag har MYCKET kvar innan jag är redo att lämna in.

Skaffat instagram: beawiik om någon nu har det... verkar inte vara så många i min ålder, min som introducerade mig, så nu följer jag honom och hans syster, så klart.

Jag gav ju upp Ansiktsboka (Fejjan) dels av tidsbrist, men framför allt för att jag kände för att markera att "nej, jag vill inte ta del av den här ytliga världen."

Jag har ett antal skolboksexempel att relatera till, men det väljer jag naturligtvis inte att delge i detta forum. Skolboksexempel på hur man målar sin värld rosa och lägger upp den på Facebook för att omvärlden ska se hur lyckad man är. Ja, det får ju folk göra om de vill, men när jag känner att jag själv traskar däråt, då... neej. Nog för mig.

Jag vet inte om instagram är ett dugg bättre. Kanske är samma skit, haha!!! Men det är kul att följa barnen, i alla fall. ;)

På det där med tidsbrist, och lägga sin tid på tjafs, jaaa, här kan jag nog inte försvara mig. :(

Å andra sidan kan man ju bestämma sig för att tidsbegränsa sig. Jag bestämmer att instagram finns, men det är inget jag kommer att bygga mitt liv på. Inte för att jag gjorde det med Ansiktsboka heller; jag har då full fräs i RL, men jag kunde allt som oftast komma på mig själv med att kolla Fejjan i tid och otid, ni vet... kolla om någon gjort ett nytt inlägg, å en titt på nästa, å nästa igen. Och vips hade man blivit sittande där med iPhonen i en halvtimme samtidigt som man gick och gnällde över att man har så rysligt mycket att göra. Rimmar inte.

Men jag kan ju i alla fall prova! :) Instagram alltså. Till en ringa grad.

Å andra sidan har jag en KRAFTIGT negativ inställning till det där (jag tänker på ungdomar och deras syn på hur viktigt ett utseende är) med att hela tiden lägga upp bilder. Jag tror inte detta är helt positivt, jag... Kul, men tänk så många tankar det ska väcka i en självkritisk tonårings skalle!!! :( För att inte tala om det där med gilla-markeringar och antal följare. Ungefär som när jag (som är från stenåldern) och mina kamrater valde lagspelare till brännbollen.

Finns inte mycket som skär i mitt hjärta så, som när man ser att en person alltid blir vald sist. Snacka om att sätta en lapp i pannan på denna stackare: " MIG VILL INGEN VARA MED: JAG ÄR DÅLIG:" :/

Det här med status i kamratkretsar är minnen som följer en för livet.

Jag hade själv som ung ganska lätt att få vänner, vilket jag är säker på påverkat min självkänsla- också som vuxen. Jag är inte rädd att vara ensam, jag vet att jag inte behöver det, om jag inte själv vill exempelvis. Känner mig mycket sällan ensam (men har däremot ett starkt behov av att vara det mellan varven.)

Jag hoppas att jag törs säga vad jag tycker- utan att vara rädd för vad andra ska tänka om det.

Så: Hur man som ung blir bemött av sina kamrater som ung påverkar mer än man tror.

DÄRFÖR BÖR VI VUXNA AGERA I DEN MÅN VI KAN SÅ ATT INGEN STACKARS UNG SJÄL SKA BLI MÄRKT (för en herrans massa år) SOM DEN SOM INTE BLIR OMTYCKT, INTE ACCEPTERAD!!!

För vi är alla små och stora stjärnor, fantastiska var och en på sitt eget vis.

Inte bäst på allt, men vi är unika och värdefulla och var och en förtjänar att bli sedd och älskad- för just den person han/hon är.

Och vet du vad... Du som läser nu... just Du där- Du är också inkluderad: Kom ihåg att Du är värdefull!  

(Trots att det genom livet kommer att komma en och annan rötskalle som kommer att försöka få dig att tro något annat. Men Du... Lyssna inte på sådant trams! Sätt en banan i varje öra och gå vidare!!!)

Dagens Citat:

"Ett gott samvete- är bästa huvudkudden"

Ååå, så underbart skrivet!!!

KÖR PÅ!=)

Ge världen det bästa du någonsin har och var så kärleksfull och godhjärtad klarar av att vara! 

Folk kanske inte uppskattar det, eller tar det fel... men vad spelar det för roll?

Det här är något mellan Dig och Gud."

Att slå ned en annan människa är straffbart. Misshandel. Inget snack om saken. Bara att visa upp blåtiran och såret och det är klart. Konkret och tydligt. Synbart.

Men dold i dunklet finns en annan, lika kraftfull form av misshandel: den psykiska. Tänk om man kunde gå till polisstationen med en trasig själ: "Titta här, ser ni hur förstörd den är, sår över allt.".

"Javisst, det blir rättegång och förövaren ska få sitt straff. Självklart ska man inte få förstöra en själ."

Men det går inte att plocka fram en själ och visa upp den.

Det går heller inte att bevisa hur de osynliga såren kommit dit.

Men allt efter som tiden går, kommer själens sår att anas, hur än man försöker gömma dem.

Omgivningen kommer att förstå att något hänt, men inte vad.

Omgivningen kommer att höra hur skrattet tystnar, se hur ljuset i ögonen dör.

Omgivningen kan omöjligt veta vad själen upplevt, och de allra flesta kommer att vifta bort det.

Sår i själen är nämligen allt för svåra, känsliga och skamfyllda för att man ens ska våga prata om dem.

Våga fråga eller våga berätta.

Sår i själen är som spöken:" Jag kan ju inte se dem, så jag vet inte om jag ska tro på dem."

Kanske är det bara någonting som någon hittat på?

Jag har säkerligen sårat många människor i mitt liv, sällan med avsikt, men jag vet att det finns de som upplevt sig trampade på. Av mig.

Och jag har själv blivit ristad- jag har mina ärr, trots att såren slutat att blöda.

Jag tänker inte bli bitter, och jag är medveten om att de som sårat i själva verket är de som mått allra sämst.

I mig finns inte längre någon vilja att slå tillbaka, jag vill inte låta något hat gro, inte numera, vill inte låta mig fyllas igen, av något som är destruktivt. Något som förstör.

Jag har lämnat det destruktiva bakom mig- och går i riktning mot solen.

Känner hur jag fylls av värmen.

Glad över att finnas till.

Jag är inget solfreak, ja i alla fall inte om man ser det hela realivt, och det mesta är ju ändå relativt.

Fortfarande inte badat i sjön i Sverige i år. Då är man dokumenterad badkruka- i den här värmen!!! Inte heller är jag överdrivet intresserad av att bli solbränd, så att ligga och pressa i solen är definitivt inget jag roar mig med allt för ofta. Passar istället på att träna så ofta jag kan, nu när jag är ledig. Det är sååå skönt att åka iväg till gymmet utan tidspress. Och folktomt är det i gymmet, som förvisso är rejält varmt, men det är på något vis tillfredsställande att känna svetten rinna när man anstränger sig fysiskt.

Jag har ju ett sådant jobb, där jag verkligen får vika mig dubbel om jag ska bli svettig där- nästan omöjligt! =)

För övrigt är min familj kattvakt och sköter släktingarnas hus, och där är inte blomvattnadet gjort på fem röda direkt... det är som en stor blombutik; släktingarna har tre våningar och en stor trädgård, så de har minsann sysselsättning...

Ingen vidare inspiration idag att skriva; det är torka både ute och inne- i min skalle.

Så ofta i mina drömmar återkommer jag till en speciell plats. Jag drömmer samma sak- och jag bor i lägenheten på Herrhagen där min dotter blev till.

Jag blev nostalgisk när jag såg att den ligger ute till försäljning, just nu. En liten tvåa som min dåvarande pojkvän köpt. Jag flyttade in och vår dotter blev till. Vi bodde där inte särskilt länge, utan köpte oss snart ett radhus, men den där lilla tvåan har varit sååå betydelsefull för mig. Vi hade inte mycket pengar att kosta på den: jag var student och min pojkvän relativt ny lärare och jag minns att vi mixade soffgruppen så fult, men efter de resurser vi hade. Och jag minns hur jag tänkte att det kommer att komma tider då jag enkelt kan köpa mig en ny soffgrupp, men jag kommer ändå att längta tillbaka till det här underbara vi har just nu.

Och så blev det faktiskt. Självklart ska man inte önska tider tillbaka då detta är en omöjlighet, men jag minns den här tiden med oändligt stor glädje och mycket, mycket kärlek.

Hur jag låg i badkaret och värkarna tilltog ORDENTLIGT den 2 oktober, bara några timmar senare var jag mamma. Hur jag kom hem från BB med ett litet svarthårigt troll, lade henne i sängen och sa: "Här bor vi". Och mina tårar trillade av lycka och min blivande make kramade om oss båda och jag minns att han sa att vi hade ett helt långt år framför oss, bara hon och jag, TILLSAMMANS. Min mammaledighet som skulle vara oceaner av tid. En oändlighet.

Nu är det 16 år sedan, men jag minns det så väl, kommer aldrig att glömma!!!

Eller hur vi kom hem, till den lilla tvåan, så glada från förlovningsresan till Läckö slott; jag höggravid och sååå stolt med en guldring kring vänster lillfinger. Hur förälskade vi var, min fästman och jag.

Tårarna trillar när jag skriver och återupplever, men jag torkar dem snabbt för att återgå till verkligheten. Till att ringa hem kärleksbarnet som nu är en ung vacker kvinna på 174 cm. Fortfarande kan jag se spår av "Snövit" som barnmorskan kallade henne när hon kom ut, i henne. Med sin vita hy (lagom roligt nu när hon solar och vill bli BRUN), sitt mörka hår och "läppar röda som blod".

Min Elli